Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ett-musikaliskt-forsok-att-gestalta-livets-ofullkomlighet/

Scenrecensioner

Ett musikaliskt försök att gestalta livets ofullkomlighet

Lindy Larsson i musikalen ”Hedwig and the angry inch” på Hipp i Malmö.
Lindy Larsson i musikalen ”Hedwig and the angry inch” på Hipp i Malmö. Foto: Mats Bäcker

”Till sist får Lindy Larsson direktkontakt med Hedwigs inre smärta”, skriver DN:s Johanna Paulsson om Hipps uppsättning av ”Hedwig and the angry inch”.

En dov puls fyller salongen medan publiken tar plats. Som ett bultande hjärta och ångestfyllt återkommande ledmotiv. ”Jag, den nya Berlinmuren. Försök och riv ner mig!”, förkunnar Hedwig. Kaxig utanpå, men kluven inuti och med en stump kött – en ”angry inch” – mellan benen efter en misslyckad könsoperation.

The Angry Inch är också namnet på kompbandet (Peter Tikkanen, Mikael Gökinan, Laszlo Dancs samt Amanda Savbrant) och på scen är det uppdukat för rockgig. Eller snarare avdukat; samtidigt som konsertformen utvecklats till teatrala spektakel tycks teatern söka sig mot den allra enklaste musiksättningen av starka berättelser. Något som ger ”Hedwig and the angry inch” ännu en dimension av längtan efter att vara något annat. 

Kanske är det komplexiteten som gjort att John Cameron Mitchells nittiotalsmusikal – filmatiserad med honom själv som Hedwig 2001 – uppnått kultstatus trots att den är så svår att få fason på. Det krävs en hel del av huvudrollsinnehavaren för att tragikomiken och mellansnacksmonologens snuskanspelningar inte enbart ska bli påklistrade grimaser. Bortom glamrockrökaren ”Tear me down” och Bowiemarinerade ”Wig in a box” är Stephen Trasks musik dessutom relativt ojämn.

I Lindy Larssons resliga gestalt stövlar Hedwig omkring i en outfit som andas synth/fetischklubb: lila peruk, läderkorsett och platåkängor. Under en konsert berättar hon sin livshistoria. Om hur hon, född som Hansel i kalla krigets Östberlin, upptäcker västvärldens rockmusik och träffar en amerikansk militär som kan bli biljetten till USA. Det är alltså för att kunna gifta sig och fly som Hedwig genomgår den misslyckade könsoperationen. Något som komplicerar den individuella transtematiken till att också handla om en frihetslängtan i en större politisk kontext.

Ett år senare har äktenskapet gått i kras och Berlinmuren fallit. Hedwig kämpar mot ödets ironi och känslan av att inte vara hel, varvar svenskan med engelska och tyska samt fräser så att ölen stänker. Publikkontakten svajar, men Larsson växlar ledigt mellan Hedwigs olika känslolägen – flickigt sjåpig, fräck och divigt domderande – medan Mari Götesdotters butchiga version av Hedwigs hunsade make Yitzak försöker parera de verbala smällarna. 

”Vad offrar vi i form av frihet för att bli älskade? Hur mycket av kärleken offrar vi för friheten?”, frågar sig regissören Dritëro Kasapi i programboken och hittar den ingång som gör detta småningom turnerande samarbete mellan Malmö Stadsteater, Malmö Opera och Riksteatern allmängiltigt relevant. 

Välbekanta snuttar av Patti Smith, Lou Reed och Nirvana fyller i konturerna. Till sist får också Larsson direktkontakt med Hedwigs inre smärta, men vägen dit är vag och undanglidande. Något annat vore samtidigt orättvist att kräva av en musikal som försöker gestalta just livets ofullkomlighet och lovsjunger rätten att få existera i det icke-binära mellanrummet.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s scenrecensioner