Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ett skrämmande sekel i bombernas skugga

"Predator flyger 24 timmar utan att tröttna eller tanka. Glömmer aldrig sina order. Saknar medkänsla, handlar utan avsikt, har inget samvete."
"Predator flyger 24 timmar utan att tröttna eller tanka. Glömmer aldrig sina order. Saknar medkänsla, handlar utan avsikt, har inget samvete." Foto: Scanpix
För 100 år sedan fälldes den första bomben över en oas i Nordafrika. I dag sitter operatörerna säkert bakom skärmar i Nevada och skickar drönare mot levande människor på andra kontinenter, skriver Sven Lindqvist.

Den 1 november i år är det precis hundra år sedan den första bomben fälldes.

Den italienske flygaren Guilio Cavotti lutade sig ut från sittbrunnen på sitt monoplan, smäckert som en trollslända, och släppte en dansk handgranat mot den nordafrikanska oasen Tagiura söder om Tripolis. Den åstadkom ingen större skada men öppnade oerhörda möjligheter.

Det insåg en annan italienare, general Guilio Douhet, när första världskriget hade fastnat och grävt ned sig. Kriget dödade 10 miljoner soldater och sårade 20 miljoner – till vad nytta? Militären letade desperat efter ett rörligare, mindre kostsamt och farligt sätt att föra krig.

Flyget blev lösningen. Högt över kämpande arméer passerade flyget alla fronter. Själv onåbar och osårbar slog bombaren till där fienden var som mest sårbar: i hemmet, i barnkammaren, på sjukhuset. Den panik som utbröt skulle tvinga fram omedelbar kapitulation till minimal kostnad för segraren.

Andra världskriget prövade receptet. Bombplanen visade sig mindre osårbara än man hade trott, jaktflyg och luftvärn sköt ned många av dem. På marken uteblev paniken trots att hela städer ödelades och hundratusentals barn och åldringar blev dödade. Bombkriget började alltmer likna första världskrigets resultatlösa utnötningskrig.

Kanske var det piloter och navigatörer det var fel på? Livrädda bombare missade målen. Tänk om man kunde lära bomben att flyga utan flygare!

Kineserna hade uppfunnit raketen redan på 1200-talet. Britterna återupptäckte den i Indien i slutet av 1700-talet och tog den med sig till Europa. Det förs­ta de gjorde var att bränna ned Köpenhamn 1807. Raketen råkade i vanrykte på grund av sin brist på precision. Man visste aldrig var den skulle slå ned. Den reserverades för kolonialkrig och användes under 1800-talet framför allt för att bestraffa upproriska ”infödingar”.

Nazi-Tysklands krigföring hade i mer än ett avseende kolonialkrigen som förebild. Den moderniserade raket som Wernher von Braun byggde åt Hitler var fortfarande ett primitivt terrorvapen. De avancerade vapenbärare han efter kriget fortsatte att bygga åt Truman och Eisenhower blev så småningom under av precision. Efter 13 000 kilometers färd genom rymden träffade de nu mind­re än 200 meter från målet.

Bomben genomgick motsvarande utveckling. Den första vägde bara två kilo. Under andra världskriget växte den till en så kallad ”kvartersbomb”, som kunde utplåna ett helt kvarter. Småpotatis, som det snart skulle visa sig.

Den 10 december 1903, en vecka innan det första flygplanet lyfte från marken, mottog makarna Curie Nobelpriset i fysik. De hade visat att radioaktiv materia kan utlösa enorma energimängder. Den blivande Nobelpristagaren Frederick Soddy höll redan föredrag där han drömde om atomkraften som framtida supervapen.

Drömmen förverkligades 1945 den 6 augusti klockan 8.16.02 lokal tid. Den första atombomben exploderade då utan förvarning ovanför Shimasjukhuset i centrala Hiroshima där morgonrusningen var i full gång. Kraften i explosionen motsvarade 12 500 ton trotyl. Temperaturen steg på en miljondels sekund till flera miljoner grader.

Omkring 95 000 civila dödades omedelbart. Lika många fortsatte länge att dö en utdragen död av strålningsskador.

Småpotatis, skulle det visa sig. Fem år senare planerade USA att stoppa en sovjetisk invasion i Europa genom att utplåna hundra ryska städer med motsvarigheten till över 800 Hiroshimabomber. Det kallades ”massiv vedergällning”.

Efter ytterligare fem år exploderade vätebomben ”Bravo”. Den utlöste sprängkraften hos 15 miljoner ton trotyl. Bravo innehöll 1 200 Hiroshima samlade i en enda bomb. Ryska forskare fann snabbt att det inte skulle behövas mer än hundra ”Bravo” för att avsluta allt liv på jorden. Vedergällningen hade blivit så massiv att den var oanvändbar.

Den store framtidsforskaren Hermann Kahn försökte lära oss att tänka och göra det otänkbara. Lite kärnvapenkrig var väl inte så farligt, om man bara slutade i tid. Men den israeliske militärhistorikern Martin van Creweld fick rätt när han utklassade de högtekniska, sofistikerade vapensystemen som ”dinosaurier” – för stora, för dyrbara och framför allt för destruktiva för att användas i de krig som faktiskt förs. Framtidens bomb, sa han, är inte den interkontinentala stridsspetsen utan bilbomben, brevbomben och självmordsbomben.

Att kapa fyra fulltankade civila passagerarplan för kamikatze-attacker mot civila och militära mål på andra sidan jordklotet är ytterligare en vedervärdig kriminell och militär nyskapelse. Men knappast en vändpunkt i historien. Snarare en logisk utveckling av självmordsbomben.

Det som talar mot självmordsbomben som framtidsvapnet är att den strider mot en genomgående tendens i vapenutvecklingens historia. Från pil och båge till interkontinentala missiler har militära uppfinningar i allmänhet gått ut på att öka avståndet mellan krigaren och hans fiende.

Konsten att döda på avstånd blev tidigt en europeisk specialitet, skrev Geoffrey Parker i sin bok ”The military revolution” (1988). Kapprustningen mellan de euroepiska kuststaterna skapade flottor av krigsfartyg som också kunde bygga globala imperier långt från hemlandet.

Det förindustriella Europa hade inte mycket som den övriga världen efterfrågade. Vår viktigaste exportvara var våld. Ute i världen betraktades vi som nomadiska krigarfolk i stil med mongoler och tartarer. De härskade från hästryggen, vi från skeppsdäcket.

Kineserna hade uppfunnit krutet på 900-talet och gjutit den första kanonen i mitten på 1200-talet. Men de kände sig så säkra i sin del av världen att de avstod från att delta i den marina kapprustningen. Därigenom fick 1500-talets efterblivna och resursfattiga Europa monopol på oceangående fartyg som kunde sprida död och förintelse över väldiga avstånd utan att själva behöva utsätta sig för fara.

Skeppskanonen efterträddes av bomben och missilen. Europas världsherravälde övergick till USA. Hur kommer historien att gå vidare? På vilket vapen vilar nästa världsherravälde?

Det vet ännu ingen. Men krigen i Irak och Afghanistan ger några uppslagsändar.

Majoriteten av de amerikanska flygplan som i dag jagar terrorister och talibaner är obemannade, så kallade ”drönare”. Piloter och bombare behöver inte vara personligen närvarande vid själva dödandet. Operatörerna är motsatsen till självmordsbombare. De sitter säkra och trygga vid sina datorer i Nevada, USA, och bombar levande människor som de ser bara på skärmen.

Under andra världskriget kunde bomplansbesättningar ibland bränna ihjäl tiotusentals barn och åldringar på en enda natt. Mycket få av dem hade kunnat göra samma sak på nära håll med eldkastare, få hade kunnat göra det samtidigt som de såg och hörde och kände lukten av det lidande de orsakade.

Många studier har visat att det blir lättare att döda ju längre man befinner sig från sitt offer. Sitter man lugnt och tryggt vid sitt skrivbord i Nevada medan man dödar i Afghanistan blir det abstrakt, nästan långtråkigt, ibland underhållande som ett videospel. P W Singer beskriver det mycket bra i sin bok om den militära robotrevolutionen: ”Wired for war” (2009).

Bekvämt, så länge bara den ena sidan har drönare. Men vad händer om den billiga drönaren blir var mans eller åtminstone var stats egendom? Drönarkriget är den obefolkade motsatsen till första världskrigets massarméer. Det blir för lätt att börja krig om man bara riskerar maskiner, inte soldater.

Roboten är idealsoldaten – aldrig rädd, aldrig arg, aldrig hungrig. Den populäraste heter Predator. Flyger 24 timmar utan att tröttna eller tanka. Kostar nästan ingenting – man får 85 Predators för priset av ett jetstridsplan. Piloten finns inbyggd i planet. Glömmer aldrig sina order. Saknar medkänsla, handlar utan avsikt, har inget samvete.

Men minne har roboten. I militära kretsar fruktar man att den kommer att förlamas av sitt datorminne. Om varje bomb som fälls blir registrerad och dokumenterad i robotminnet för att i efterhand kunna granskas och dömas för förenlighet eller oförenlighet med krigets lagar – vem kommer då att våga bomba? Vem kommer att våga kriga över huvud taget?

Och vem skall ställas till ansvar?

De flesta drönare handlar ännu inte utan direkt order från människan-operatören i Nevada. Men nya versioner behöver människan bara för att starta och landa och flyger sedan sig själva. Utvecklingen går mot drönare som tar emot en order och själva väljer sättet att genomföra uppdraget. Målet är det fullt självständiga robotvapnet som inom en given ram själv bestämmer vart den beger sig och vad den där skall uträtta.

Ansvarsfrågan gäller i olika grad alla dessa former av drönare. En maskin, hur smart den än är, kan inte anklagas för krigsbrott. Om en maskin dödar mitt barn – är det operatören eller programmeraren, eller konstruktören, eller tillverkaren, eller inköparen eller den militära ledningen eller de politiska beslutsfattarna som är skyldiga?

Och vad händer om denna ny obemannade, avmänskligade, oansvariga krigföring kombineras med det gamla, nästan bortglömda kärnvapenhotet? Vad händer om terrorister hackar sig in och programmerar om bara en enda kärnvapenbestyckad drönare?

Vätebomben, en gång skapad för att hindra Sovjets expansion, finns ju fortfarande kvar, långt efter det att Sovjetunionen upplösts och dess expansion blivit ett minne blott.

Enorma kärnvapenlager, tillräckliga för att döda vartenda barn på jorden, finns fortfarande kvar, långt farligare än de förgångna faror, som de en gång ansågs skydda oss från.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.