Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 17:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ett-tragiskt-livsode-i-lagmald-redovisning/

Konstrecensioner

Ett tragiskt livsöde i lågmäld redovisning

Bild 1 av 2 Vy från Ramesch Dahas utställning på Index
Foto: Vincent Entekhabi
Bild 2 av 2 Målning av Ramesch Daha, karta över Ravensbrück
Foto: Vincent Entekhabi

Ramesch Dahas utställning på Index i Stockholm cirklar kring hennes morfars far, som mördades av nazisterna. Bo Madestrand tar del av en oerhörd historia, där all dokumentation metodiskt och mödosamt målats av.

I Sölvesborg och Norrköping vill lokala politiker förbjuda konst som utmanar den egna, högerpopulistiska ideologin. Med sina attacker på den fria konsten eldar de på en hatmaskin som kan få våldsamma konsekvenser. Vilka motmedel har då konsten? En väg är att bli allt mer utmanande, alltmer politisk. En annan reaktion är att arbeta mer lågmält, men inom ramen för en kritisk kontext.

Det är ur det perspektivet jag väljer att se den iransk-österrikiska konstnären Ramesch Dahas utställning på Index i Stockholm. Daha föddes i Teheran 1971, men flydde med sin familj till släktingar i Wien som en följd av revolutionen i Iran. Där insåg hon att den österrikiska delen av släkten fortsatt att dölja en mörk hemlighet – hennes morfars far Sigmund Klein hade mördats i koncentrationslägret Ravensbrück 1942.

Det enda som påminde om hans öde var en brun pappkartong med gamla foton och brev som Klein skrivit under sina år i olika koncentrationsläger. De är kortfattade, hårt granskade av censuren, och innehåller mest försäkringar om att han efter omständigheterna mår bra samt vädjanden om att släktingarna, efter förmåga, ska skicka lite pengar till förnödenheter.

I ett försök att både förmedla den egna familjehistorien och att göra den hittills förborgade hemligheten till en del av sin egen erfarenhet, av sin egen kropp och själ, har Daha metodiskt målat av alla gamla brev, fotografier och officiella dokument som skildrar Sigmund Kleins tragiska öde. Hon kommenterar inte det oerhörda, utan arbetar mer som en objektiv dokumentärfilmare eller arkivarie.

På utställningen presenteras breven i enkla pärmar, som besökarna kan läsa (de tyska texterna finns också i engelsk översättning), samtidigt som en skådespelare läser upp dem i ett ljudverk. På väggarna finns kartor över koncentrationslägren och Dahas handmålade kopior av bröllopsbilder av Sigmund Klein och hans fru, Maria, som arbetade vidare som skräddare i hemmet i Wien.

Men Maria Kleins svar på Sigmunds brev finns inte bevarade. De brändes av vakterna på koncentrationslägren. Det som bevarats är alltså en enkelriktad kommunikation, där vi kan följa makens allt mer desperata kamp för överlevnad – tills han slutligen avrättas.

Det är en oerhörd och unik historia, samtidigt som den delas av släktingarna till alla de miljontals människor (judar, romer, homosexuella, vänstermänniskor etc) som mördades av nazisterna. Det är den sortens historia som måste berättas gång på gång, för att vi som är födda efter Förintelsen ska minnas och i bästa fall försöka förstå det oerhörda – och förhindra att det händer igen.

I Dahas verk finns inga visuella effekter eller dramatiska bilder, bara ett lågmält, registrerande arbete. Ett slags väv av den egna familjens dolda historia, mödosamt kopierad och upprepad in i minsta detalj, utan yttre åthävor. Som besökare kan man därmed tycka att gestaltningen är lite torftig, hon har egentligen inte tillfört något eget till utställningen, utan återger bara ett skeende utan egna kommentarer.

Just därför kan hennes verk bli ett slags lackmustest på den repressiva politikens metoder. Ingen kan hävda att hennes konst är vulgär, anstötlig eller ens politisk. Hon registrerar ju bara ett historiskt faktum. Om någon politiker eller aktivist skulle få för sig att kritisera, försöka censurera eller till och med förstöra den så handlar det alltså bara om att dess innehåll klär av deras egen ideologi och visar dess yttersta konsekvenser. 

Kanske är det en mer framkomlig väg än den rena provokationen.