Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/etterfyllda-hope-gap-en-aktenskaplig-dodsdans/

Filmrecensioner

Etterfyllda ”Hope Gap” en äktenskaplig dödsdans

Anette Bening och Bill Nighy som paret som går isär i ”Hope Gap”.
Anette Bening och Bill Nighy som paret som går isär i ”Hope Gap”. Foto: Robert Viglasky

Pjäsbaserade ”Hope Gap” är ett gediget hantverk i en lång tradition av äktenskapsdueller på scen och i film. Annette Bening lyser i rollen som den övergivna hustrun som alltid haft för vana att förvandla livet till en strid.

Grace (Annette Bening) och Edward (Bill Nighy) har snart varit gifta i 29 år. De bor i ett hus i en liten stad nära havet – Seven Sisters i Sussex har lånat ut sina magnifika vita klippor till filmen.

Deras son Jamie (Josh O’Connor, mest känd från ”God's own country”) är ungefär lika gammal som äktenskapet. Han är singel, och har flyttat till en större stad. När pappa Edward hör av sig och tycker att det är dags för ett besök ställer Jamie upp och åker hem till helgen.

På morgonen, när Grace gått till kyrkan, frågar Edward sin son om han kan ta ett senare eftermiddagståg hem. När Grace kommer hem tänker Edward nämligen tacka för sig och berätta för sin hustru att han ska flytta hem till en annan kvinna.

Genast. Väskan är packad.

Edward och Grace har inte de demondimensioner som paret Edgar och Alice besitter i Strindbergs ”Dödsdansen”. Men ”Hope Gap” är oroväckande övertygande i sitt påstående att brunnar av etter kan påträffas under ytan i de till synes mest alldagliga äktenskap.

Bening håller inte igen i sin gestaltning av en krävande människa. Hon är filmens motor, svår att stå ut med, samtidigt fascinerande i sin förmåga att få minsta möte att bli en strid.

Annette Bening har den bästa rollen. Grace är en svår kvinna, alltid beredd att pröva och aldrig benägen att förlåta sin omgivning, särskilt Edward. Bara ett samtal om bröllopsdagsmiddagen blir stickigt. Hon ber Edward att boka bord, ”och inte ett så dåligt ställe som förra året”: ”Kanske skulle du boka själv?” säger Edward. ”Ska jag göra ALLT?” svarar hon. Så har middagen blivit ett test.

När den oroliga Jamie efter pappas flytt börjar återvända till sin ensamma mamma varje helg dras han in i liknande konversationer. Det är inte lätt att försöka hjälpa Grace.

Bening håller inte igen i sin gestaltning av en krävande människa. Hon är filmens motor, svår att stå ut med, samtidigt fascinerande i sin förmåga att få minsta möte att bli en strid.

När Josh fått mamma att gå med på att på advokatkontor skriva under viktiga papper – Grace kräver att Edward ska vara där – säger sekreteraren att hon är ledsen men Grace får inte ta med hunden in på kontoret. Det skulle sekreteraren inte ha sagt:

”Jaså? Exakt hur ledsen är ni?” svarar Grace.

Att hänga upp sig på ord är en Gracespecialitet. Josh stönar. Sedan ser advokaten gapande på medan Grace kör hela sammankomsten i sank.

Bill Nighy fungerar, med sitt patenterade mumlande och hummande, men blir oundvikligen nästan en biroll.

Om ni letar dejtfilm... triggervarning, triggervarning!

Regissören och manusförfattaren William Nicholson har tidigare medarbetat på manus till bland annat ”Gladiator” (2000) och ”Les misérables” (2012). ”Hope Gap” bygger på egna pjäsen ”The retreat from Moscow” (”Äktenskapet”, spelades på Stockholms stadsteater 2012). Man känner av att underlaget är gjort för scenen – och det bör man vara beredd att uppskatta om man ska se filmen.

En del grepp känns patetiska och teatrala. Samtidigt är en del av poängen med ”Hope Gap” att den känns som ett hantverk i en tradition av äktenskapsdueller på scenen.

Men om ni letar dejtfilm... triggervarning, triggervarning!

Se mer. Tre andra filmer med ruttna äktenskap: ”Gasljus” (1944), ”Smultronstället” (1957), ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” (1966).

Läs fler filmrecensioner i DN