Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Eugeniusz Smolar: ”Det finns många katoliker i Polen, men inte många kristna”

Steg för steg, beslut för beslut, har den polska demokratin trasats sönder i sina grundvalar. I spetsen för den antieuropeiska och främlingsfientliga rörelsen går Jaroslaw Kaczynski, ledare för regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) – och han har stöd av landets katolska prästerskap, skriver Eugeniusz Smolar, specialist på internationella relationer som tidigare arbetat i Sverige.

Jag tar med läsaren på en dyster resa till Polen, mitt land, som fram till nyligen ännu erkändes som ett föredömligt exempel på politisk, ekonomisk och samhällelig modernisering efter 1989. Ett land där människor med en mörkare hudfärg har anledning att befara rasistiska attacker, där makthavarna tolererar nynazister och förföljer demokratiförespråkande demonstranter, där antisemitismens galenskap har återkommit som ett reellt problem under slagord om försvar för den polska historien och nationens värdighet.

Efter två år av regerande under Jaroslaw Kaczynski och hans parti Lag och rättvisa (PIS) har Polen förändrats till oigenkännlighet.

De hittills existerande motkrafterna har avskaffats. När Kornel Morawiecki, far till den nuvarande premiärministern, i parlamentet uttalade orden ”nationens vilja är viktigare än våra lagar” fick det ett entusiastiskt mottagande. Kaczynskis ideal är att med hjälp av sin parlamentariska majoritet få bort rättsliga och institutionella begränsningar för att förverkliga ”den politiska viljan”.

Med sitt lilla övertag i parlamentet har majoriteten ett flertal gånger brutit mot konstitutionen. Man har genomdrivit förändringar med betydelse för statsskicket utan konsultationer och på ett ofta överrumplande sätt, där det inte givits utrymme för någon att sätta sig in i innehållet. Lagar har röstats igenom blixtsnabbt, ofta nattetid, utan att hänsyn tagits till förbättringsförslag eller till oppositionens protester.

Konstitutionstribunalen som en vaktpost för rättsstaten existerar inte längre – genom att åsidosätta författningen har PIS vunnit majoritet i tribunalen för partilojalister. Ett liknande öde möter Högsta domstolen, som i skarpa ordalag har kritiserat förändringarna som ”ett angrepp på de oberoende domstolarna”.

Högsta domstolens roll är särskilt viktig, eftersom det är den som beslutar om valen har genomförts på ett riktigt sätt. I praktiken är hela rättsväsendet nu underordnat justitieministern, som samtidigt är riksåklagare. Allt beror nu på domarnas motstånd, hur självständigt de agerar och hur de direkt relaterar till vad författningen stadgar.

Polisens och andra säkerhetsorgans befogenheter för avlyssning och elektronisk övervakning har förstärkts.

PIS har bytt ut kadrer i massiv skala i statsförvaltningen och i statliga företag. Det existerar inte längre en oberoende förvaltning. En ny lag ska göra det möjligt att avskeda alla diplomater.

Över 60 generaler och hundratals officerare har förflyttats eller tvingats avgå, ofta sådana med erfarenheter från Irak eller Afghanistan. Försvarsmakten är på väg att förstöras och politiseras i ett läge när det föreligger ett allvarligt hot från Rysslands sida.

Politikernas kontroll över public service-medierna har lett till en ”beväpning” av informationen: de bedriver en aggressiv stödkampanj för regeringen och smutskastning av oppositionen, där de ofta stödjer sig på förtal och ”fake news”.

Det verbala våldet är allmänt förekommande – vi gör vad vi vill, och de som inte håller med oss, är antingen tyska agenter eller landsförrädare.

Uppmaningar från påven Franciskus och polska biskopar om att Polen ska ta emot ett litet antal flyktingar, åtminstone barn från det krigsdrabbade Mellanöstern, avvisas med stor fientlighet. Inrikesministern och många PIS-aktivister svarar att detta är mycket ädelt, men att de är ansvariga för polackernas säkerhet. Som om småbarn som förs till Polen för läkarvård skulle innebära ett terrorhot.

En överväldigande majoritet av prästerskapet i den katolska kyrkan – från biskopar till vanliga präster – stödjer de xenofobiska och antieuropeiska tendenserna. Den liberala falangen i den polska kyrkan är svag, och var gång den uttalar sig möts den av massivt hat. Man får ett sorgligt intryck av att det finns många katoliker i Polen, men inte många kristna.

Den liberala och vänsterinriktade oppositionen är splittrad och kan inte finna sig till rätta i denna situation. De tidigare talrika gatudemonstrationerna, däribland kvinnornas, har blivit färre.

I utlandet har den prestigefyllda Venedigkommissionen, ett rådgivande organ till Europarådet, två gånger kritiserat förändringarna som hot mot rättsordningen och har konstaterat flerfaldiga brott mot författningen. 

Europaparlamentet har ett flertal gånger debatterat rättsordningen i Polen. Den stora majoriteten – centern-högern, liberalerna, de gröna och socialisterna – har fördömt de genomförda förändringarna.

Enskilda regeringar, däribland Sveriges i samband med president Andrzej Dudas besök i november 2016, har kritiserat utvecklingen i Polen och har understrukit att EU inte är en sammanslutning av enbart intressen, utan av gemensamma värderingar.

EU-kommissionen har för första gången i historien tagit till artikel 7 i EU:s traktat på grund av Polens ingrepp i domarväsendet. För att införa sanktioner krävs dock enhällighet i Europeiska rådet. Ungern har redan meddelat att de lägger sitt veto och det följs troligen av några andra länder som inte vill ha en ökad roll för de europeiska institutionerna.

För Jaroslaw Kaczynski och PIS ska utrikespolitiken främst utgöra ett skydd för de radikala förändringar som prioriteras i själva Polen. Men att det dyker upp ens en möjlig risk i form av en minskning av EU-fonderna skulle kunna försvaga PIS popularitet i väljarkåren, som till omkring 80 procent uttrycker sitt stöd för polskt EU-medlemskap.

Därav förändringen i december 2017 av premiär- och utrikesministerposterna. Premiärminister Mateusz Morawiecki är en före detta bankman och teknokrat, utan egen politisk bas, som samtidigt är en nationalistisk traditionalist.

Utrikesministern, den konservative professorn Jacek Czaputowicz, ska inte visa någon som helst originalitet, utan fullborda utrensningen av gamla kadrer och bedriva dialog med EU-kommissionen.

Båda ska uppvisa ett nytt, mer pragmatiskt ansikte, men inte ge efter ett steg från det som är viktigast, vilket är en radikal revolution i själva Polen. Fortfarande ligger inte besluten i alla strategiska frågor hos regeringen – utan makten utövas  av parlamentsledamoten Jaroslaw Kaczynski, ordförande i Lag och rättvisa.

Polen, som tidigare erkändes som en förebild för en effektiv transformation och som den ledande ”ambassadören” för integration av Ukraina och andra länder i det Östliga partnerskapet med EU, har förlorat denna roll. I stället har goda relationer med Ukraina gjorts beroende av den ”politiska historiens” krav, som gäller den etniska rensningen av polacker under andra världskriget.

Sammanbrottet för Polens ställning och inflytande är likgiltigt för Kaczynski, eftersom hans strategiska prioritet är friheten att genomföra radikala förändringar och erövra en konstitutionell majoritet i följande val, något som för årtionden framåt skulle befästa den konservativa kontrarevolutionen. 

PIS har tagit avstånd från hela den utvecklingsväg Polen har tagit efter 1989, som gick ut på nära europeisk integration, något som har tjänat Polen på ett fantastiskt sätt. Enligt PIS domineras EU av stormakter, och EU-kommissionen ses som ett verktyg för att förverkliga deras intressen på bekostnad av Polens ställning och utvecklingsmöjligheter.

Reträtten från den europeiska politiken har dock inte enbart en politisk bakgrund, utan också en kulturell. Det handlar om att ifrågasätta en politisk modell som grundas på liberal demokrati och de sociala och kulturella värden som dominerar i Västeuropa – de betraktas som ett hot mot traditionella polska värderingar. Därav strävan efter att stärka nationalstatens suveränitet, efter att begränsa inflytandet från yttre faktorer, motstånd mot en djupare integration i EU och kritiken mot den liberala demokratin.

Värdesystemet hos PIS, som också formar regeringens utrikespolitik, har djupa historiska rötter i Polen. Landet föll offer för mäktiga grannars imperialism, och det har ökat stödet för nationalistiska och auktoritära åsikter, även bland ungdomen.

Kaczynski appellerar därför till främlingsfientliga slagord för att därigenom dölja spänningarna i relationerna med Bryssel och omvärlden. Han vädjar till känslan av historiska oförrätter och nedlåtande attityder, som för närvarande är stark hos många polacker och som underbygger en rädsla för omvärlden. Det är mot denna bakgrund som den polsk-judiska konflikten åter har dykt upp.

Ingen, inte heller i Tyskland, ifrågasätter det faktum att det var tyskar som förorsakade 6 miljoner europeiska judars förintelse, av vilka tre miljoner var polska judar, på polsk jord, och att det var de som byggde förintelselägren. Samtidigt orsakade den svårartade antisemitismen före kriget, under kriget men även efter kriget att tusentals judar också dödades av polacker.

Många polacker var sedan länge irriterade och kände sig kränkta över att deras offer och hjältemod inte erkändes, de som hade slagits från krigets första till sista dag. Och att   det under kriget dödades mellan 2,5 och 3 miljoner kristna polacker av den tyska och sovjetiska totalitarismen är ett så okänt faktum i världen.

Denna känsla av att vara förorättad stärktes då medier i omvärlden emellanåt använde begreppet ”polska koncentrationsläger”, oftast inte illa menat, utan med hänsyftning på lägrens geografiska placering. 

I Polen finns praktiskt taget inte längre några judar. Konflikten mellan det smärtsamma judiska minnet och det smärtsamma polska minnet har under de senaste 20 åren lösts genom att man knutit mycket nära band med Israel, genom vetenskapliga undersökningar och offentliga hågkomster av de judiska offren. Enorm betydelse hade även de många utbildningsinitiativen, ofta genomförda lokalt av lärare och skolungdom med hjälp av frivilligorganisationer, som avtäckte sina byars och städers judiska historia. Resultatet blev en djupare förståelse av den dramatiska, ofta inte entydiga, historien, och det som var viktigast för judarna – empati. Det fick spänningarna att minska under de senaste åren.

Alla dessa framsteg är nu bortkastade, när PIS har beslutat att straffbelägga de som kan anklagas för att anklaga ”den polska nationen och staten” för brott mot judarna. Att det förekommit att man några hundra gånger har använt begreppet ”polska dödsläger” kan inte motivera denna lag, för att inte tala om att det blir svårt att ställa någon inför rätta i USA, Frankrike eller Sverige. Det är signifikant att i den nya lagen finns den judiska och ukrainska kontexten, men ingenting om att man i Ryssland förnekar den sovjetiska aggressionen mot Polen den 17 september 1939…

Man kan misstänka att PIS i första hand är ute efter att strypa debatten om de polacker som begick brott mot judar, desto mer som det i lagen inte någonstans finns någon formulering om ”polska läger”.

Premiärminister Morawieckis ord under säkerhetskonferensen i München chockade och utlöste kritik när han nämnde judar bland Förintelsens gärningsmän: ”Naturligtvis blir ingen straffad för att säga att det fanns polska gärningsmän, liksom det fanns judiska gärningsmän, liksom det fanns ryska, ukrainska gärningsmän, inte bara tyska.” 

Premiärministern riktade denna signal till den egna väljarkåren, men utlöste samtidigt protester i Israel och USA.

Vi har att göra med en politisk katastrof. I Polen befinner sig i en viktimologisk paroxysm, där vad som helst kan sägas som försvar för ”Polens goda namn”.

Situationen är verkligt dramatisk: Kaczynskis PIS har slagit sönder demokratins grundvalar, har stoppat den pågående demokratiska utbildningsprocessen, och har genom sin xenofobi förgiftat polackernas självbild. Det bli mycket svårt att rätta till. För PIS räknas bara ett: stödet i tre val; de lokala under detta år, och de europeiska och parlamentariska 2019, som ska tjäna den konservativa kontrarevolutionen. För det är man beredd att betala nästan hur mycket som helst.

De som styr Polen riskerar säkerheten och den framtida utvecklingen av landet och underminerar grunderna för medlemskap i EU och relationerna med våra bundsförvanter, inklusive USA.

Översättning från polska: Michael Winiarski

Skribenten

Eugeniusz Smolar är specialist på internationella relationer och boende i Warszawa. Han var politisk fånge i Polen 1969–1970, tillbringade 27 år i utlandet som politisk emigrant, däribland fem år i Sverige.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.