Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Europas tomrum, Europas terror

I Robert Musils roman "Mannen utan egenskaper" står den europeiska enheten på spel. Musil ringade in den punkt där politiken upphör att handla om argument och i stället blir en fråga om att mobilisera känslor. Ett livsfarligt spel, i går som i dag, skriver Stefan Jonsson.

När jag begrundar det europeiska projektet far ofta en episod i Robert Musils "Mannen utan egenskaper" genom huvudet. Greve Leinsdorf, en av romanfigurerna, reser till Brunn, dagens Brno i Tjeckien, där tyskar och tjecker drabbar samman i kravaller. Greven är chef för den så kallade Parallellaktionen, som den wienska eliten startat för att skapa sämja mellan de stridande nationaliteterna i det habsburgska väldet.

I Brunn står tjeckerna på ena sidan av gatan och skriker: "Ned med tyskarna!" På andra sidan står tyskarna: "Ned med tjeckerna!" Men när de får syn på greve Leinsdorf, som vill stifta fred, sluter de leden och gormar: "Ned med Parallellaktionen!" Leinsdorf klarar sig nätt och jämnt från platsen med livet i behåll.

Det är inte svårt att flytta episoden till dagens Sverige. Först tänkte jag mig följande scenario. Tumult uppstår i norra Värmlands gränstrakter mot Norge. Saken gäller några strandtomter som köpts upp av norrmän. Giriga norrbaggar som tar vårt land, tycker en del svenskar och hotar att tända eld på stugorna. Förbannade snåla svenskar, väser norrmännen och gör polisanmälan.

Kommunen ordnar möte för att mildra motsättningarna. Margot Wallström, alltid lojal mot sitt Värmland, ställer upp som medlare trots sitt späckade schema i eurokampanjen. Knappt har hon satt sin fot i lokalen förrän norrmännen och svenskarna försonas och bildar gemensam front. Deras hotfulla muttrande driver Wallström mot utgången: "Stick tillbaka till Bryssel! Ned med det europeiska förmynderiet! Komma här och bestämma vad vi ska göra med vår mark!"

Den 24 juni 1922 mördas Tysklands utrikesminister Walther Rathenau nära sin bostad i Berlin. Bakom mordet står nationalistiska fanatiker, för vilka Rathenau representerar allt ont: demokrati, republikanism, europeiskt samarbete, liberalism, kapitalism; med ett ord: det judiska.

Musil anspelar på händelsen i sin roman. För honom och stora delar av den tyskspråkiga intelligentian blir mordet på Rathenau en sinnebild för den råaste nationalismens framfart mot en elit som påstås förråda fosterlandet. Rathenaus begravningsdag markerar en stilla punkt av demokratisk samling i Weimarrepublikens korta, stormiga historia.

Musils roman skildrar en konflikt som ligger förpuppad i samtiden, redo att kläckas: det aggressiva nejet.

I Sverige har vi bevittnat hur staten ställt in det ena åtagandet efter det andra. Det som givit kropp åt Sverige - skolan, posten, SJ-trafiken, televerket, energin, biståndet, solidariteten - vittrar bort och lämnar ett tomrum såväl i folksjälen som i den ideologiska statsapparaten. I mångas öron framstår det som ett hån när detta tomrum nu ska fyllas med euro och ett festtal till den högre unionen.

"Mannen utan egenskaper" är den klassiska skildringen av vad som sker när det i landets mitt uppkommer en avsaknad av institutioner och symboler som på ett trovärdigt sätt hjälper folk att känna igen sitt samhälle.

År 1914 resulterade detta vakuum i första världskrigets utbrott, som hälsades med lättnad av samhällets alla stöttepelare. Under Weimarrepubliken resulterade det i en politisk våldskultur som skördade åtskilliga politikerliv, särskilt bland liberaler, socialister och kommunister, innan våldet segrade under nazismen.

I dagens Europa finns en utbredd känsla av övergivenhet som bereder marken för den stora populismen. I 2003 års Sverige yttrar sig misstron delvis gentemot EMU eller den ekonomiska globaliseringen. Om några år, i nästa valkampanj, kommer den antagligen att ledas in i grumligare kanaler och ta sig uttryck i direkt fientlighet mot främmande kulturer, invandrare, islam, terrorister och afrikaner.

I Musils roman står huvudkonflikten mellan nationella separatiströrelser och centralmakten, det österrikiska imperiet som år 1914 sträckte sig från Svarta havet till Bodensjön. Intrigens gåta är hur dessa motstridiga etniska grupper ska kunna enas till ett samhälle. Den kulturella och politiska eliten i Wien söker en idé, ett program eller åtminstone en vacker slogan som alla kan sluta upp omkring. Alla: det vill säga inte bara imperiets egna undersåtar, utan också de övriga europeiska folken.

Vad som står på spel är kort sagt den europeiska enheten. Musils roman inventerar alla alternativ. Några grupper efterlyser en pånyttfödd adel som kan ena Europa, andra pekar på proletariatets universalism, åter andra sätter sitt hopp till storföretagens gränsöverskridande förmåga. Det finns de som anser att Europa ska enas i fredens namn och de som vill skapa sämja genom militär upprustning. Det finns de som tror på bildningsarvet som sammanfogande kitt, de som hävdar den vita rasens ödesgemenskap, de som vill författa en gemensam grundlag och de som vill knyta ihop Europa med gammaldags diplomati.

Det är ett babyloniskt dårhus, skriver Musil 1922 i en essä med den talande titeln "Hjälplösa Europa". Hans roman är den främsta analys vi äger av vad man kunde kalla den europeiska integrationens dialektik. Denna analys leder till två slutsatser.

För det första: ju större ansträngningarna är att finna en idé som enar alla imperiets folk, desto säkrare kan man vara på att enheten är slutgiltigt förlorad. För det andra: med varje försök att ena folket ovanifrån ökar söndringen underifrån.

Varför? Därför att det politiska ledarskapets entusiasm inför en högre europeisk idé uppfattas som ett underkännande av de människor vilkas världsbild är rotad i det nationella. Särskilt när eliten lägger beslag på de universella värdena - fred, godhet, gemenskap, rättvisa, civilisation - för att argumentera för en skyndsam europeisk integration är det fara å färde. Ty denna retorik leder automatiskt till att de som är tveksamma till det europeiska projektet utmålas som motståndare till sådana värden.

Robert Musil, född 1880, tillhörde den intellektuella generation som såg Europa gå under två gånger. Beundransvärt nog kröp denna generation (eller rättare sagt de som överlevde; Musil hörde inte till dem) fram ur ruinerna fastare besluten än någonsin att förverkliga en internationell gemenskap under endera socialistiska, socialdemokratiska eller liberalistiska förtecken.

Den progressiva människan är till sitt väsen internationalist, skrev Musil på 1930-talet. Han hade gillat tanken på en gemensam europeisk valuta och en förnuftigt dirigerad centralbank som kunde effektivisera de olika ländernas hushåll. Det hindrade honom inte ifrån att skoningslöst kritisera de makthavare vilkas besserwisseri fick vanliga människor att känna sig underkända. Hans roman registrerar en folklig misstänksamhet mot maktens fraser som rent allmänt är sund. Han visade också hur samma misstänksamhet blir patologisk.

"Mannen utan egenskaper" fylls gradvis av galningar som svarar på samhällets sönderfall med oförutsägbara och våldsamma reaktionsmönster - till den grad att hela samhällskollektivet blir irrationellt och springer världskriget till mötes med öppna armar.

Musils stora ämne var passionernas, lidelsernas, de psykiska reaktionernas inverkan på samhälle och politik - allt sådant som gjorde att politiken upphörde att handla om argument och i stället kom att handla om hur man mobiliserar människors känslor: det livsfarliga spelet.

Ytterligare en utrikesminister har blivit mördad i ett fanatiskt attentat. Det kan hända att dådet motiverades, eller kanske snarare utlöstes, i gärningsmannens rubbade sinne, av kampanjen inför euroomröstningen. Visar det sig att mordet på Anna Lindh var politiskt betingat, visar det sig vara ett utslag av ett personligt eller organiserat ressentiment mot Europavänliga makthavare - och ressentiment drabbar alltid de politiker som sticker ut och kan utpekas som syndabockar och förrädare, en kvinna som Anna Lindh, en jude som Walther Rathenau - då är Sverige försatt tillbaka till Musils tid, till den politiska terrorns tid, till den tid, vill säga, som redan råder i större delen av världen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.