Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 17:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/excentriska-malarhjaltar-mots-pa-grand-palais/

Konstrecensioner

Excentriska målarhjältar möts på Grand Palais

Bild 1 av 4 Utställningsvy ”Greco”, på Grand palais
Foto: Didier Plowy
Bild 2 av 4 El Greco ,”La vision de Saint Jean” 1610-1614
Foto: Trujillo Juan
Bild 3 av 4 Henri de Toulouse-Lautrec, ”Rousse (La Toilette)” 1889
Foto: Hervè Lewandowski/ RMN-GP
Bild 4 av 4 Henri de Toulouse-Lautrec, ”La Roue” 1893
Foto: João Musa tratada por Jorge Bastos

Paris konstscen är starkare än på länge, med en rad fantastiska utställningar parallellt. Birgitta Rubin upplever ett mästarmöte mellan El Greco och Henri Toulouse-Lautrec på Grand Palais.

Paris drömmer om att återta positionen som Europas konsthuvudstad från London och Brexithotet, nu verklighet, har gett hjälp på traven. Amerikanska megagallerier som David Zwirner valde i höstas att öppna filial i Paris, konstmässan FIAC har fått ny energi och säsongens stora utställningar ger ett styrkebesked som heter duga: Leonardo da Vinci på Louvren, Charlotte Perriand på Fondation Louis Vuitton, Francis Bacon såväl som Christian Boltanski på Centre Pompidou. Och Grand Palais har drämt till med två originella målarhjältar samtidigt; El Greco och Henri Toulouse-Lautrec.

El Greco (1541-1614) återupptäcktes vid förra sekelskiftet och har hyllats som en föregångare till modernismen med sin lysande kolorit, sina djärva, innovativa kompositioner och långt utdragna, vridna kroppsformer. Han kopplas till manierismen (en reaktion mot högrenässansens harmoni) men El Grecos exalterade stil är bitvis så bisarr att det har spekulerats om allt ifrån galenskap, kätteri och mysticism till cannabisbruk och astigmatism. 

Grand Palais retrospektiv lyfter övertygande fram detta udda, påstått arroganta geni som en produkt av sin skolning, sitt självständiga sinnelag och svårigheter som utlänning. El Greco, ”Greken”, föddes som Doménikos Theotokópoulos på Kreta (dåförtiden en venetiansk besittning) och utbildades som ikonmålare. 1567 reste han till Venedig, tog lärdom av mästare som Tizian och Tintoretto, för att sedan söka lyckan i Rom. Han vann ett visst rykte som porträttmålare men i hopp om större uppskattning flyttade han på 1570-talet till spanska Toledo, där han verkade livet ut.

Öppningen av Grand Palais utställning ”Toulouse-Lautrec. Résolument moderne” Foto: Birgitta Rubin

Jag hade hoppats på att få se hans mest berömda målning ”Greve Orgaz begravning”, men detta fem meter höga mästerverk lånas nog aldrig ut av kyrkan Santo Tomé i Toledo. Centralt hängd är istället den fyra meter höga och spektakulära scenen med Jungfru Marie himmelsfärd, inlånad från Chicago.

Men fler flockas runt en tidig altartavla i miniformat, ”Modena-triptyken”, målad även på baksidan och med pyttesmå detaljer. Här får jag till slut ge upp närstudiet för en farbror som vägrar flytta sig.

Andra störningsmoment är hiskliga ramar och hårt renoverade dukar. Fast efterhand ser jag bara den växande dynamiken i El Grecos utvecklingslinje, inte bara formmässigt utan även i det dramatiska spelet med ljus och skugga (klärobskyr), liksom i känslouttrycket. Hans porträtt var för sin tid ovanligt personliga och kraftfulla, i synnerhet kardinalen Niño de Guevara i sin praktfulla rosaröda dräkt, som syns så levande att han hade kunnat kliva ur ramen. 

På vandringen genom salarna känner jag igen många av motiven genom nytolkningar av andra konstnärer, främst Picasso, som idoliserade El Greco som ”en sann målare!”. Utställningens grande finale är den extatiska, sällsamma skildringen av Johannes uppenbarelse, en erkänd inspirationskälla till Picassos ”Les demoiselles d’Avignon”.

Omtumlad fortsätter jag till nästa excentriker, Henri Toulouse-Lautrec (1864-1901), som fått större och luftigare lokaler i Grand Palais. ”Avgjort modern” är undertiteln och utställningens mål är att fokusera på hans arbete och öppna hållning, se förbi legenden om rumlaren, kabaré- och bordellhabituén. 

Den kortväxte aristokraten led troligen av den ovanliga genetiska sjukdomen PYCD, även kallad Toulouse-Lautrec syndrom. Och kanske var det hans eget lidande och intresse för crossdressing som gjorde honom till en så fördomsfri betraktare av Paris dekadenta nattliv.

Här finns förstås hans berömda reklamaffischer för Montmartres nöjesetablissemang och hans satiriska skildringar av divor och dandyer. 

Henri de Toulouse-Lautrec ”Seule”, 1896 Foto: René-Gabriel Ojéda / RMN-GP

Men det är Toulouse-Lautrecs inkännande betraktelser av utsatta, utleda och utschasade kvinnor som jag bär med mig. Han verkar besatt av en rödhårig modell, den prostituerade Carmen Gaudin, men hon känns aldrig utlämnad, vulgär eller sexualiserad. Allra finast är ”Rousse (La toilette)” där Carmen sitter på golvet med ryggen åt betraktaren, blek och så mager att kotorna syns. Möjligen är det även hon som ligger utslagen på en säng, med benen dinglande över kanten. 

Toulouse-Lautrec tilläts uppenbarligen att vara med när kvinnorna vilar, tvättar, kammar och klär sig. En underbar kolorist är han också, med förkärlek för anslående röda toner – precis som El Greco.