Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Familjen har blivit allt heligare

Premierad familjeform. Kärnfamiljen förutsätts i dag vara den ideala levnadsformen. För Barbro Backberger var den en borgarrelik från 1800-talet, plågad av isolering och hämningar.
Premierad familjeform. Kärnfamiljen förutsätts i dag vara den ideala levnadsformen. För Barbro Backberger var den en borgarrelik från 1800-talet, plågad av isolering och hämningar. Other: Annamaja Graphics
Barbro Backberger liknar en prototyp för den avskydda svenska feministen. På sextiotalet blev hon en centralfigur i debatten och en "arg ung kvinna" i medierna. Hennes texter är skarpa och förbluffande aktuella. Men i dagens debatt om familjen är Barbro Backbergers ståndpunkt tyvärr långt borta, skriver Karolina Ramqvist.

Nittionio procent av kvinnorna i vår kultur är neurotiker, skrev Barbro Backberger 1966 i sin debutbok "Det förkrympta kvinnoidealet": "Eller kanske nittioåtta, för att vara säker på att inte överdriva." Med neurotiker menade hon en person "som genom inverkan från en hämmande och frustrerande omgivning fått sin förmåga förstörd att till fullo utnyttja sin fysiska och psykiska kapacitet".

Hennes utgångspunkt var beteendevetenskapen och socialpsykologin som hon sa gör det lätt att förklara kvinnornas passivitet och medelmåttighet på många områden: att kvinnorna blivit neurotiska eftersom de lärt sig att tro på andras beskrivningar av dem själva och av att se sina förkrympta jag speglas i omvärlden, i massmedierna och konsten.

Barbro Backberger var i trettioårsåldern när hon skrev "Det förkrympta kvinnoidealet". Hennes så kallade genombrott hade kommit med artikeln "Den heliga familjen" som publicerades i DN på julafton 1965. Den var en uppgörelse med kärnfamiljen som ekonomisk och social enhet som fick till följd att folk spottade på henne på gatan eller ringde hem till henne och skrek.

Hon verkar vara en prototyp för den avskydda svenska feministen. På sextiotalet blev hon en centralfigur i debatten och en "arg ung kvinna" i medierna.

- En något så när oförstörd kvinna måste reagera med aggressioner i ett samhälle som så duktigt bjuder till att förkrympa och förtvina kvinnolivet, sa hon. Det är ett neurostecken att anpassa sig, acceptera och vara nöjd. (Idun/Veckojournalen nr 36/65)

Barbro Backberger vägrade att anpassa sig och satte sina aggressioner och sitt utanförskap på piedestal, i debatten men framför allt i dikter som "Nybrutalt", "Feber" och "Och solen har sin gång" där psykoanalysens monster låg under hennes säng, hon var ensam och hennes ord och visioner var borta.

Hon hade kommit från "ingenstans", ett lägre tjänstemannahem med sex barn i Kungälv, arbetat på jordbruk och i fabrik, som veterinärassistent, expedit, mentalvårdare och journalist. Hon var den första i sin familj som tog studenten. Det som fick henne att börja skriva var de politiska händelserna i världen vid femtiotalets slut och författare som Eva Moberg och Kristina Ahlmark "som skrev rakt på och fann en ny form där de tog med sina erfarenheter".

Detta lärde sig Backberger. Hennes texter är lättlästa, skarpa och förbluffande aktuella. Till skillnad från de flesta som i dag debatterar kärnfamiljen hade hon inga egna barn och var inte gift. Hon hade ett utanförperspektiv. På julafton 1965 skrev hon att problemen inte bara angick familjerna utan också alla andra: "Hur har alla dessa det just nu? ... Uppluckringen av de gamla rollerna inom familjen samt det faktum att familjeinstitutionen i sin nuvarande form inte behövs måste få påverka samhällsplaneringen, vilket i sin tur kan påskynda att isoleringen innanför och utanför familjegruppernas murar hävs." Och i "Om beteenderegler" i diktsamlingen "Goddag, yxskaft" samma år:

Normlöshet?
Visst finns det normer
För dej också
Så var tröst
du som
har halkat utanför
och just nu
med blodflisade naglar
klöser dig fast vid kanten
av samhällsstupet.

I dag diskuterar man gärna läget inom kärnfamiljen, hur mycket pengar den har, hur mycket tid och hur lämplig den är för reproduktion utanför biologin - men man ser aldrig isoleringen som ett problem.

Förhållanden och äktenskap spricker, barn går i gruppterapi för att få förstå att det inte är deras fel, småbarnsmammor blir sönderstressade, beteenden ärvs och medlemmar av familjer misshandlar, utpressar och utnyttjar varandra. Ändå önskar man sig fortfarande den modell som för Barbro Backberger var en sakrosankt borgarrelik från 1800-talet: en mängd små enheter med var sitt hus, var sin barnvakt, var sin tv och var sitt äktenskap. Var god stör ej! Prydlig ångest! Vi tittar på Hylands hörna.

I den nya debatten är Barbro Backbergers ståndpunkt långt borta, den ifrågasätter inte den isolerade lilla familjens duglighet som livsnorm och samhällskärna, utan hur alla skall förmås att nå dit och hur man skall främja en etniskt svensk fortplantning. När Göran Persson häromåret stod på BB och förklarade kris i befolkningsfrågan blev opinionsbildarnas slutsats att kvinnorna måste börja föda barn och samhället premiera familjebildning ännu mer.

Man ser sällan på dem som står utanför familjeinstitutionen och hur de påverkas, framför allt inte hur de kvinnor i fertil ålder som inte prioriterar familjebildning begränsas intellektuellt och socialt av idén om hur misslyckade de är, hur ensamma och bittra de kommer att bli och hur ingenting hos dem egentligen är lika mycket värt som deras eventuella moderskap. Frågan är förstås om man skulle tolerera att yrkesverksamma män utsattes för samma press.

I Barbro Backbergers samhällskritik satt patriarkatet alltid ihop med kapitalismen, och kvinnornas frigörelse var beroende av frigörelse från den. Efter att ha varit med och grundat Grupp 8 gick hon in i vpk som vikarierande riksdagsledamot, trots att hon ansåg att det utomparlamentariska arbetet var viktigast och att kvinnor skulle organisera sig i egna partier eller stödgrupper.

Den viktigaste frågan för henne var arbetsrätten och under många år engagerade hon sig i mentalvården. Långt innan det blev ett vedertaget tema skrev hon om sinnessjukdom som en plats där kvinnor i alla tider funnit en frizon att agera i. Det sägs att hon blev besviken på politiken och på C H Hermanssons och Lars Werners parti, att hon blev djupt frustrerad över 80- och 90-talens motstånd mot feminism och utvecklade ett manshat som gjorde att människor drog sig ifrån henne. Det förefaller som om den hämmande miljö hon beskrev hade samma nedbrytande effekt på henne själv som på den allmänna kvinnlighet hon analyserade.

Under 1990-talet var det tyst om Barbro Backberger. Efter hennes död 1999 publicerades runor där hon hyllades och beskrevs som en pionjär och när man läser hennes första texter i dag är det verkligen som om ingen tid förflutit. Och förutom hennes skicklighet är det det som är det absolut mest drabbande med "Den heliga familjen" och "Det förkrympta kvinnoidealet": hur samma feministiska kritik som gällde då, före de avgörande reformerna för den svenska tvåförsörjarfamiljen, gäller nu också. Hur det på något plan verkar som att inget har förändrats, trots alla förändringar.

"Det förkrympta kvinnoidealet" ser på kvinnobilder på tre områden: skönlitteraturen vars uppburna författare straffar de kvinnor som inte finns till enbart för männen, psykologilitteraturen där tonårssexualitet förklaras som något exklusivt manligt och dampressen där minimala kvinnoroller cementeras i jätteupplagor.

I kapitlet "Damernas instängda värld" tar hon upp motsättningen mellan mass- och finkultur och skriver att många intellektuella låtit sig luras av en så kallad demokratisk kultursyn: "Om en person, som har ett ansvarsfullt arbete och som dessutom genom dagspressen, radio och TV följer med vad som sker i världen, kopplar av med en veckotidning på kvällen och upplever bristen på engagemang och allvarliga problem som något lugnande, så är detta naturligtvis hans/hennes ensak. Men med många människor, särskilt kvinnor, verkar t. ex. veckotidningskonsumtionen vara en sorts narkomani. Den verkar fylla ett behov av eskapism som är ett neurotiskt symptom."

Barbro Backberger såg samma saker som man ser i dag, när damtidningarna utvecklats till en hel kultur där omvärldsintresset är lika med noll och kvinnor förväntas fly från verkligheten in i en dröm om lyx och tvåsamhet eller in i sina badrum. Tidningarna radar upp samlagsställningarna som bäst framhäver läsarens kropp och skälen till att det är bra att vara kvinna, som att kvinnor dominerar i antal och därför kan påverka världen: "Fler shoppinggator? Ja, tack!"

Damernas instängda värld är fortfarande vår och det segslitna helgandet av familjen och reproduktionen hjälper till att låsa in kvinnor i mindre och mindre sammanhang. I början av 1980-talet sa Barbro Backberger att de svenska kvinnorna fortfarande var neurotiska och det är inte långsökt att tro att hon skulle säga det i dag igen.

Men "Det förkrympta kvinnoidealet" slutade i optimism. Hon skrev om "de nya preventivtabletterna" som garanterade skydd mot ovälkomna graviditeter: "De kommer att ge flickorna och kvinnorna en ny sexuell frihet."

Det var hennes perspektiv. Trettiofem år senare har vi en delvis annorlunda verklighet, men flickorna och kvinnorna är varken sexuellt, mentalt eller socialt fria. Det förkrympta kvinnoidealet blickar oförtrutet tillbaka mot oss från alla möjliga håll och visar oss hur begränsade vi skall vara. Vi ställer samma fråga som Barbro Backberger: "Vem blir vår Strindberg?"

Inga-Lisa Sangregorio: - Jag arbetade

Inga-Lisa Sangregorio:
- Jag arbetade på ett läromedelsförlag - det var då vi skulle förändra läromedlen från "far fiskar ål, mor jagar mal" - och gick på en kvällskurs i sexologi som Barbro ledde i Uppsala. Då upplevde jag henne som en harmonisk och glad person, men sedan minns jag i början i Grupp 8 ett första tecken på något slags kris då hon blev jätteprovocerad när några sa att vi var kadrer. "Jag känner mig inte som nån som ska leda folket", sa hon. Jag gillade verkligen henne. Jag har funderat mycket på vad som hände i slutet av hennes liv. Vi är ju många från den tiden som är besvikna. Vi föreställde oss ju att det skulle bli bättre, aldrig hade vi trott att det inte var orättvist nog då. Så på det viset kan jag förstå om hon blev deprimerad. Intellektuellt måste man vara deprimerad, men sedan kan man ha en positiv läggning så man klarar sig ändå.

Gunilla Thorgren:
- När jag kom med i Grupp 8 var jag ung och oerfaren av politiskt arbete, med mycket vrede och litet kunskap. Eftersom jag var villig att satsa mycket arbete fick jag, bland de övriga ganska drivna tjejerna, många arbetsuppgifter som jag aldrig tidigare prövat på. Jag blev ofta uppläxad av Barbro, ibland ganska hårdhänt. Samtidigt tyckte jag hon ansträngde sig väldigt att lära mig saker, att ge mig analyser. Jag arbetade på veckotidningsförlaget Åhlén och Åkerlund. Detta var Barbro rasande över. Hon ansåg att jag bidrog till mitt eget förtryck och drev att jag skulle sluta, vilket inte var så lätt för en ensamstående tvåbarnsmamma, men det var nog Barbro, i kombination med min egen känsla inför veckotidningarna, som till slut fick mig att våga. I "Det förkrympta kvinnoidealet" sopar hon golvet, inte bara med veckotidningsbilden av kvinnan utan också med axplock ur världslitteraturen och kvinnobilderna i filmen.

Bild

Vägrade anpassa sig. Barbro Backberger var central i den feministiska debatten på 1960-talet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.