Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/farnaz-arbabi-scenkonsten-langtar-efter-tankande-kritiker/

Kultur

Farnaz Arbabi: Scenkonsten längtar efter tänkande kritiker

Farnaz Arbabi. Foto: Eva Tedesjö

Att förnya konstformen är i sig en svag bevekelsegrund för att skapa scenkonst. Men har det någonsin slagit kritikerna att de letar efter förnyelsen på fel ställen? undrar regissören och dramatikern Farnaz Arbabi i debatten om scenkonstens roll i det offentliga samtalet.

Johan Hilton undrar hur vi scenkonstnärer vill förnya och förändra konstarten (DN 26/9) och väcker liv i Leif Zerns text med den retoriska rubriken ”När slutade teatern tänka? (DN 13/2 2017). Att ”förnya konstformen” är i sig en svag bevekelsegrund för skapande. Till och med teaterhistoriens kanske mest ihärdiga förnyelseivrare, Konstantin i Tjechovs ”Måsen”, inser till slut att det inte spelar någon roll om han skapar i gamla eller nya former, så länge det skapade kommer djupt inifrån själen. 

Klart att det finns platt, slö och ”dålig” scenkonst, och den ska få finnas, precis som den korkade filmen eller ytliga bildkonsten. Ett stort utbud skapar en stor mångfald av uttryck och verk av varierande kvalitet. Den modiga och nyskapande scenkonsten, den som ställer frågor kring själva konstarten, den som utmanar publiken och tänjer gränser, den påstås dock lysa med sin frånvaro. 

Har det slagit er att ni kanske letar på fel ställen?

Läs mer: Johan Hilton: Nu riktar jag frågan till er, scenkonstnärer – hur vill ni förnya er konstart? 

Scenkonstens förnyelse är djärvast på barn- och ungdomsscenerna i Sverige. Här finns tvärdisciplinära korsbefruktningar och verk som vägrar inordna sig i genrekategorierna. Här finns den vitala och modiga scenkonsten som tar sig utanför Europas gränser, befinner sig i ständig dialog med publiken och utmanar teaterns konventioner. 

Det är dock inget som avspeglas på kultursidorna, där teater för barn och unga knappt syns längre. Martin Aagård framhäver sin tidnings rikstäckande teaterkritik (Aftonbladet 16/9), men i år har de hittills, att döma av de recensioner som finns utlagda på Aftonbladets hemsida, tyvärr bara recenserat en enda pjäs för barn och unga. Förra året likaså. 

Aftonbladet är inte ensam om att i princip ha slutat recensera scenkonst för barn och unga. I stället bjuds teaterintresserade läsare på texter från Theatertreffen, trots att man nu för tiden inte behöver ta sig längre än till Nybroplan för att se de senaste tyska teatertrenderna. 

Konst för vuxna har alltid högre status, liksom vi vuxna själva har högre status i samhället, och den konst som riktar sig till barn och unga tas inte på allvar eller osynliggörs (så även i denna debatt). 

Läs mer: Leif Zern: När slutade teatern tänka? 

Teaterns kollektiva processer, den prövande hållningen och oviljan att servera färdiga svar kan säkert misstas för dåligt självförtroende. Dock finns det inget ängsligt över scenkonsten i dag, trots att många verkar vilja tillskriva teatern denna egenskap. I dessa tider, då teaterhusen försöker städa ut hierarkier och auktoriteter, kan scenkonsten säkert framstå som osäker. ”Teatern är hotad! Teatern är döende” har det utropats i ett par sekel nu. Personligen är jag övertygad om att scenkonsten kommer att överleva oss alla. 

Däremot är det nog så att teatern har slutat använda sig av de tänkare Leif Zern håller högt i sin debattartikel. I stället får teaterstudenter på de konstnärliga högskolorna i dag kurser i genusvetenskap och postkolonial teori, och på litteraturlistan står Sara Ahmed och Judith Butler. 

Läs mer: Suzanne Osten: Vad jag tänker på när jag tänker på tänkande teater 

Den korrespondens om form, estetik och politik som både Hilton och Zern efterlyser lever och frodas inte längre på kultursidorna, utan mellan konstnärerna själva. Vi tänker inte offentligt längre. 

Varför har det blivit så? En orsak är rädslan att stöta sig med kritikerna, en rädsla som med nödvändighet även kommer att prägla alla svar på Hiltons fråga. Fortfarande säger vi ”grattis till recensionerna” och låter därmed vårt värde definieras inte av vår konst utan av samma regler som gällde på skolgården i högstadiet: att vara omtyckt är att vara bra. 

En annan orsak till att samtalet inte längre förs offentligt är den brist på tillit som uppstår i bildningsglappet mellan recensent och utövare. Detta glapp överbryggas i takt med att kultursidorna blir mer diversifierade, men det verkar ta längre tid än för teaterbranschen. 

Läs mer: Stefan Larsson: Det är dags att låta teatern vara i fred 

Vi konstnärer längtar efter kritik som är analytisk i stället för summerande, vi längtar efter en kritikerkår vars bildning är bred nog att greppa våra referenser, som kan både sin Hannah Arendt och sin bell hooks, kritiker som ger sig själva tid att reflektera både en och två gånger i stället för att publicera recensionen bara timmar efter att ridån gått ner, vi längtar efter kritiker som tänker. 

För att tänka, det vet vi ju att ni inte slutat med.

 

Läs mer: Björn Sandmark: Också teatrarna kämpar för sin överlevnad i en värld som brinner 

Läs mer: Mats Ek: Kritikerkåren har också del i teaterns kris 

Läs mer: Björn Wiman: När teatern kommer fram har ”debatten” redan dragit vidare 

Läs mer: Johan Hilton: Hur är det egentligen, kulturchefer? Går ni på teater nu för tiden?