Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/1969-aret-som-skakade-filmvarlden-fran-hollywood-till-cannes/

Film

1969 – året som skakade filmvärlden från Hollywood till Cannes

Bild 1 av 9 Peter Fonda och Dennis Hopper i ”Easy Rider”.
Foto: TT
Bild 2 av 9 ”Butch Cassidy and the Sundance kid” med Robert Redford, Katharine Ross och Paul Newman.
Foto: Rights Managed/TT
Bild 3 av 9 Scen från ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”
Foto: Rights Managed/TT
Bild 4 av 9 Peter Fonda och Dennis Hopper.
Foto: Courtesy Everett Collection/TT
Bild 5 av 9 Woody Allen och Janet Margolin i ”Take the money and run”.
Foto: Moviestore/REX/TT
Bild 6 av 9 Peter Fonda i ”Easy rider”.
Foto: Rights Managed/TT
Bild 7 av 9 Midnight Cowboy med Jon Voight och Dustin Hoffman.
Foto: Rights Managed/TT
Bild 8 av 9 Sam Peckinpahs ”The wild bunch”.
Foto: Rights Managed/TT
Bild 9 av 9 ”Once Upon a Time in Hollywood”
Foto: Columbia Pictures/TT

Quentin Tarantinos Cannes-aktuella ”Once upon a time in Hollywood” utspelar sig 1969. Det var också då den franska filmfestivalen inledde sin långa romans med det unga och heta Hollywood. Helena Lindblad blickar tillbaka på ett märkvärdigt årtal som förändrade filmen för alltid. 

Rätta artikel

En majdag för femtio år sedan var två skitiga, långhåriga chopper-åkare dagens snackis på filmfestivalen i Cannes. I sin pårökta regidebut ”Easy rider” åkte Dennis Hopper och Peter Fonda hoj utan hjälmar med en leende Jack Nicholson på en av bönpallarna – till tonerna av Steppenwolfs ”Born to be wild”. 

Quiz: Vad kan du Quentin Tarantinos rollfigurer? 

Även om det till sist blev den anarkistiska britten Lindsay Anderson (”If”) som fick åka hem med Guldpalmen, så var det den vildsint utflippade amerikanska roadmovien som satte djupast spår bland festivalbesökarna. En kalejdoskopisk tripp mellan mimälskande hippiekollektiv, lsd-fester och våldsbejakande högernationalister.

Bästisarna på duken var knappast lika såta vänner under den numera klassiska filmens tillblivelse. Bakom kulisserna i ”Easy rider” dolde sig en kaosartad inspelning med knark och konflikter mellan Dennis Hopper och Peter Fonda. Det berodde bland annat på att Hopper i den berömda kyrkogårdsscenen från Mardi Gras-firandet i New Orleans lär ha tvingat Fonda till en smärtsam uppgörelse där Fonda pratar med en staty av Jungfru Maria som om det var hans mamma (i verkligheten begick modern självmord när han var barn).

Dennis Hopper, Peter Fonda och Jack Nicholson med flera dansar in i Cannes. Foto: Courtesy Everett Collection

Men bilden av Dennis Hopper, Jack Nicholson och Peter Fonda som dansar cancan på strandpromenaden Croisetten med sextiotalshippa kvinnor i pannband och långa hårgardiner utstrålar en smått oemotståndlig succékänsla. Hopper prisades av festivalen som bästa unga regissör, vilket låg helt rätt i tiden. Där och då inledde Cannes filmfestival sin heta romans med det unga, hippa, auteurdrivna Hollywood - vars kärleksbarn heter Quentin Tarantino:

”Han är en son av Cannes”, sade festivalchefen Thierry Frémaux kärleksfullt när det blev klart att ”Once upon a time in Hollywood” skulle få sin världspremiär i festivalpalatset som blickar ut över det blånande Medelhavet. 

Det sena sextiotalet var inte mycket för lyckliga slut. Det återstår att se hur det går för Tarantinos nya hjälteduo.

För sextiotalisten Tarantino är kärleken ömsesidig, han älskar både Cannes – och sin barndoms Hollywood. Tjugofem år efter Guldpalmsvinsten med sin andra långfilm, ”Pulp fiction”, är han tillbaka med ett nytt kärleksbrev till filmen som utspelar sig mitt i drömfabrikens geografiska mittpunkt.
”Det är som han har gjort filmen för Cannes” sade den amerikanska branschkännaren och Indiewireskribenten Anne Thompson i podden Screentalk. 

Siffermagin blir än mer tilltalande om man tittar tillbaka på det år som utgör fond för Tarantinos nostalgitripp. Året 1969 är fem decennier senare fortfarande så tydligt ett av filmhistoriens mest oemotståndliga märkesår – sprängfyllt av nyhetens behag. Ett år som delvis utgör höjdpunkten på den historiska parentes som brukar kallas ”new Hollywood” - en jungfrulig era av lössläppta, personliga och gränsöverskridande regissörer skolade i den europeiska konstfilmens historia.

Läs mer: Quentin Tarantino har funnit sin Charles Manson 

Det är inte konstigt att den vintageälskande film- och musikbesatte Tarantino fastnat för just det dramatiska 1969 när han skildrar en skådespelarduo (Leonardo DiCaprio och Brad Pitt) som harvar sig fram i tv-världen i en desperat önskan om att försöka göra karriär i drömfabriken - samtidigt som Mansonsekten slipar sina knivar.

Det var ett lika elektrifierat som skräckartat år för såväl Hollywood som för resten av USA. Å ena sidan månlandningen och den epokgörande Woodstockfestivalen, å andra sidan ett eskalerande krig i Vietnam, enorma protestmarscher i Washington och de skakande sektmorden på Sharon Tate (Roman Polanskis dåvarande hustru) och hennes vänner. 

Filmiskt är 1969 året när manlig vänskap stod som högst i kurs men kvinnorna ändå fick plats på arenan. Ett år när en västernrulle som ”Butch Cassidy och Sundance Kid” med Paul Newman och Robert Redford kan likna en utflippad fransk nya vågen-film och ändå bli årets största kassakossa. Liksom många av årets filmer står en manlig kompisduo i fokus, men Katharine Ross (Elaine Robinson i ”Mandomsprovet”) är den som skapar spänning som den salta skolfröken Etta Place. 

Det är också året när Jon Voigt i västernskjorta kommer svingande på en resväska i koskinn i ”Midnight cowboy”. Han är en traumatiserad och mer än lovligt naiv Texasbo som söker lyckan i storstaden och bestämmer sig för att sälja sex till rika Manhattandamer med en optimistisk säljslogan: ”Jag är kanske inte mycket till cowboy, men jag är en riktig jäkla hingst”.

Men Voigts rollfigur Joe Buck är hela tiden på ett sluttande plan som slutar i en utkyld rivningskvart tillsammans med Dustin Hoffmans tuberkulossjuke småfifflare ”Ratso” Rizzo. Det är visserligen en nattsvart feel bad-berättelse om en oväntad vänskap, men också den första barnförbjudna historien i Hollywood som vann en Oscar. 

Foto: Rights Managed

Scenerna där den desperat uthungrade duon Joe och Ratso bjuds in för att statera som exotiska djur på ett cyniskt konstnärsparty, är än i dag bland det mest hjärtskärande man kan se. Regissören John Schlesinger tog ut svängarna rejält och pepprade sin film med explicita sexscener som skulle varit otänkbara i samma sammanhang bara några år tidigare.

Det är kanske främst den rusiga, beroendeframkallande legeringen av frihetsbegär, lekfullhet, populärmusik och stilfull undergångstämning som gör flera av 1969 års filmer på en gång både tidstypiska – och tidlösa. Något som också präglar Tarantinos filmiska berättande när det är som bäst.  

Bland andra amerikanska blivande klassiker som gjorde 1969 minnesvärt återfinns förstås också den stiliserade och blodigt våldsamma ”Det vilda gänget” – Sam Peckinpahs mest omtalade film som påverkat många yngre filmskapare som Martin Scorsese och Quentin Tarantino. 

1969 handlade förstås inte bara olika varianter av vilda västern. Den Gene Kelly-regisserade ”Hello Dolly” med Barbra Streisand och Walter Matthau blev en publikälskling i musikalgenren. 

Matthau spelar också huvudrollen i den romantiska komedin ”Kaktusblomman” där en ung, blond Goldie Hawn gör entré i filmvärlden. Hawn vann en Oscar för sin roll som älskarinna åt en läkare som är relationsfobiker och som har ljugit ihop hustru och barn. En stram Ingrid Bergman spelar i sin tur läkarens trogna sjuksyster som tvingas med i falskspelet.

Foto: Abc/Rollins-Joffe/Cinerama/Kobal

Woody Allen regidebuterade med den smått surrealistiska ”Ta pengarna och stick!”, en knasig och parodisk mockumentär om en klantig bankrånares liv och leverne där han själv spelar huvudrollen. Betydligt galnare än det mesta som Allen gjort, men rollfiguren bär fröet till den självbiografiskt färgade persona som Allen skulle vidareutveckla i många senare filmer.

Sydney Pollack bröt i sin tur av rejält från den mer uppsluppna och frimodiga sextiotalsstämningen i sin svartsynta trettiotalskildring ”När man skjuter hästar så...” med Jane Fonda i en bärande roll. En gastkramande återblick på den ekonomiska krisens amerikanska 30-tal och de så kallade maratondanser som även i verkligheten arrangerades som bisarr och cynisk underhållning. En sorts moderna gladiatorspel där utfattiga och arbetslösa skuttade runt tills benen inte längre bar. 

Årets amerikanska film som mest påminner om Nasas rymdäventyr på månen – som ägde rum sommaren 1969 – är John Sturges science fiction-drama ”Marooned” med Gregory Peck och Richard Senna som strandsatta astronauter ute i rymden. En film som inte lämnat särskilt stora spår efter sig men som fick ny uppmärksamhet med Alfonso Cuaróns Netflixsuccé ”Roma” där familjens barn i filmen går på bio i Mexiko och jublar åt just ”Marooned”.

Det sena sextiotalet var inte mycket för lyckliga slut. Det återstår att se hur det går för Tarantinos nya hjälteduo. Det tycks i alla fall alltid finnas anledningar att återvända till det märkvärdiga filmåret 1969.