Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Agent 007 firar guldjubileum i spionernas skymningsland

Fantastisk prestation, slåss på tågtak säger regissören Sam Mendes.
Fantastisk prestation, slåss på tågtak säger regissören Sam Mendes. Foto: SF
James Bond firar 50 år med tidernas mittlivskris. I ”Skyfall” kämpar Daniel Craig med obearbetade barndomstrauman, arbetsplatsolyckor och osäkra framtidsutsikter när spionkrigen utkämpas i cyberrymden.

En skottskadad Land Rover från nya Bondfilmen ”Skyfall” har fått en perfekt parkeringsplats i ett av varuhuset Harrod’s bästa skyltfönster. Resten av långsidan mot shoppingstråket på Brompton road pryds av agent 007:s pistolformade bling-bling-logga medan Daniel Craig poserar världsvant i midnattsblå smoking med svarta sidenslag och en liten diskret revolver i handen.

När agent 007 fyller 50 på filmduken är han en lika självklar institution som den brittiska monarkin. Det manifesterades i somras när James Bond defilerade tillsammans med drottning Elizabeth II i Danny Boyles film till OS-invigningen. Nu har OS-yran bytts mot Bond-feber. Halva centrala London har förvandlats till ett slags temapark. Daniel Craig syns överallt på de röda dubbeldäckarna, i tunnelbanan, i tidningshyllorna och på storbildskärmen vid Piccadilly Cirkus. På Victoria Station har en öljätte sponsrat ett mobilt rekryteringskontor för morgondagens spiontalanger som lockas vinna galabiljetter till ”Skyfall” om de lyckas lösa ett typiskt MI6-fall.

Själv laddar jag upp med en guidad Bondtur för att pricka av inspelningsplatser över halva London, från Tobbaco Dock i East End där Pierce Brosnan flyger över slussar med sin racerbåt i små kanalerna i ”The world is not enough”, till de exklusiva herrklubbarna i Pall Mall där Ian Fleming var stamgäst. På andra sidan Themsen ligger verklighetens MI6 insvept i en spiondimma som ser ut att vara direkt hämtad från John le Carré. Min privata guide tar mig till en av de nya Bondplatserna vid köttmarknaden Smithfields. Ett underjordiskt parkeringsgarage som får föreställa MI6 provisoriska lokaler när M:s kontor sprängs i luften av årets Bondskurk i ”Skyfall”.

James Bond lever, trots allt. George Lazenby, filmhistoriens förmodligen första och ende australiensiske Bondaktör, hade fel när han dömde ut agent 007 som en döende dinosaur redan i slutet av 1960-talet.

Fruktansvärt fel.

Tvärtom visade sig Bond bli en av filmvärldens mest seglivade och mest lönsamma varumärkesfenomen. Samtliga 22 filmer som hittills har haft premiär har gått med vinst. I dag är Bond ett globalt varumärke och moderbolaget låter göra regelbundna omvärldsanalyser och anpassar sina produkter efter marknadens skiftande krav. Under åren har den trendkänslige James Bond haft en kuslig förmåga att hela tiden återuppfinna sig själv för varje ny publikgeneration.

Flemings böcker skrevs på 50-talet när kalla kriget var glödhett och Storbritannien fortfarande drogs med matransoner. Bond blev eskapism. Ingen har heller gjort bättre reklam för spionyrket som ett glamoröst liv med sol, sex och skumpa.

– Bond är mannen som alla kvinnor vill vara med – och alla män vill vara, sammanfattar den nya Bondkvinnan Naomie Harris när hon möter pressen på fashionabla Dorchester intill Hyde park, tillsammans med bland andra Daniel Craig och regissören Sam Mendes, Javier Bardem och producenten Barbara Broccoli.

Well, kanske inte riktigt alla ändå ...

– I’m not James Bond, ler Daniel Craig och rycker på axlarna.

– Jag låtsas vara en superspion men är i själva verket bara en enkel grabb från Liverpool som aldrig någonsin ens drömt om att vara ­James Bond. Han är så långt ifrån mitt privata jag som man någonsin kan komma. Allt jag gör på scenen är ett totalt påhitt. Och det är just detta som är utmaningen. Jag får en stor kick av att spela Bond – och det är egentligen allt jag begär, förklarar Craig.

Han ger ett avslappnat intryck trots att han bär Londons tajtaste slipsknut. De svällande bicepsmusklerna ser ut att vilja spränga den tunna, slimmade kostymen.

Den allra första Bondrollen gick till en halvruffig men stilig kroppsbyggare från Skottland (Sean Connery), men det var knappast Daniel Craigs yttre som gav honom rollen. Egentligen hade ”Mr Potato Head” alla odds emot sig när han handplockades som den nya agent 007 i mitten av 00-talet. Visserligen var det länge sedan de brittiska toppspionerna rekryterades från Oxbridge med en klapp på axeln och ett kvartssamtal över en maltwhisky framför brasan, men Craig var ändå ett oväntat val: En pub­ägarson från norr som föredrar en stor stark framför torra Martinis, hatar skjutvapen och saknar 007:s sofistikerade överklassaccent.

Precis som det verkliga MI6 var Bondkonceptet i ett akut behov av förnyelse. Bondproducenten Barbara Broccoli insåg att hennes pappas gamla kassako behövde en extreme makeover. I mitten av 1990-talet hade den världsberömda kalla kriget-profilen till och med lyckats återuppstå efter Berlinmurens fall (även om Bonds bikini­brudar gick i graven). Men efter den 11 september 2001 var det som om Pierce Brosnans slätkammade och slätstrukna ”Cool Britannia”-playboy som var hopplöst fast i det ytfixerade 1990-talet, hade gjort sitt.

Med ”Casino royale” tryckte regissören Martin Campbell på återställningsknappen och gick tillbaka till rötterna. Craigs Bond var mer shabby än chic och låg närmare den råa, ruffa och plågade figuren i Ian Flemings böcker. En engelsk patient som passade in bland 2000-talets plågade psykfall till antihjältar; från Tony Soprano till Don Draper i ”Mad men”, från Jason Bourne till den bipolära CIA-agenten Carrie Mathison i paranoida tv-serien ”Homeland”. Symtomatiskt nog har vi börjat bekymra oss för Bonds själsliv. Och om det inte hade varit för Christopher Nolans ”The dark knight” (2008) så skulle Sam Mendes knappast ens ha övervägt att regissera ”Skyfall” när en salongs­berusad Daniel Craig frågade honom på ett party.

– ”The dark knight” ändrade hela actionlandskapet. Att en så mörk actionfilm blev så populär gjorde det möjligt att plötsligt hålla på med lite mer intressanta saker i den här typen av film. I ”Skyfall” försökte vi använda oss av den mycket mörka ton som finns i de tre sista Bondböckerna; barndomstraumat som rör Bonds föräldrar, förklarar Sam Mendes som tidigare synat den amerikanska drömmens baksida i Oscarsvinnaren ”American beauty” och ”Revolutionary road”.

Precis som många andra var regissören ett 007-fan i tonåren, men har aldrig legat sömnlös över frågan om vem som är tidernas bästa Bondskådespelare.

– Nej, jag brukar inte roa mig med att analysera olikheterna, men valet av Daniel är väldigt spännande eftersom det finns en friktion mellan honom och rollen som skapar magi. Det är något som känns när man sitter i klipprummet, förklarar Sam Mendes.

Trots att han växte upp med Bondfilmerna hade han inte läst någon av Ian Flemings böcker förrän han började jobba med ”Skyfall”.

– Det som förvånande mig var hur sexistisk, våldsam, cynisk, svår, tjockhudad och osympatisk han är i böckerna. Mycket mer av en antihjälte än en hjälte. Han är en butter och arrogant misantrop som bryr sig mer om tropiska fiskar i korallrev än om människor. Det finns till exempel en passage i ”Åskbollen” där Bond mobbar kvinnliga bilförare, som är hårresande sexistisk. Han kommer undan med det bara för att han hatar sig själv mer än något annat. Och hans självkännedom är också ganska bra ...

Producenten Barbara Broccoli berättar för mig hur de hela tiden går tillbaka till urkällan för att lista ut hur Bond skulle reagera i olika situationer. I ”Skyfall” framställs James Bond som ett sårat barn med en trasslig modersrelation.

– Ja, vi har försökt att pressa Bond hårdare psykologiskt än någonsin tidigare. Och då måste man ha en skådespelare som Daniel som klarar det och visar vägen för de and­ra skådespelarna.

Den spanska toppskådespelaren Javier Bardem gör den teatrala psykopaten Raoul Silva, en känslo­skadad och mycket bisarr cyberterrorist med bakåtkammat blekt hår som försökt lappa ihop sig med hjälp av extremt komplicerad käkkirurgi.

– Det viktigaste är att skapa ”ett case” för alla rollfigurer. Det måste alltid finnas ett slags känslomässig realism, vi är inte intresserade av en karaktär bara för att det är en Bondskurk, förklarar Sam Mendes.

Samtidigt har den ironiska lekfullheten och den torra humorn fått ett större utrymme i ”Skyfall” jämfört med ”Casino royale” och ”Quantum of solace”.

– Jag tycker fortfarande att det var befriande att Martin Campbell vågade ta bort pastischen i ”Casino royale” och försätta Bond i sitt livs kris. Men Daniel Craig hade önskemål om att få vara lite roligare efter de två förra filmerna, ler Sam Mendes och fortsätter:

– Det handlar inte om att skriva in en massa skämt som om det vore en amerikansk komediserie. Vår Bondhumor är karaktärsbaserad ”wit”, om att lätta upp spänningen lite emellanåt. Jag plockade till exempel tillbaka den fumlige teknikexperten Q, men det var ju svårt att komma på några coola prylar – allt finns ju att köpa i närmaste Apple Store, skrattar Sam Mendes.

I ”Skyfall” gör Q comeback i form av Ben Whishaw som en finnig datanörd som pikar Bond för att han fortfarande envisas med att vara ute på fältet. Några coola prylar blir det ”En radiosändare och en pistol, det är ju inte direkt julafton”, konstaterar Bond syrligt.

Q replikerar lika kvickt: ”Vad hade du väntat dig? En penna som exploderar? Vi håller inte på med sådant längre.”

För en gammal analog agent som Bond har arbetsmarknaden plötsligt blivit oviss när spionkriget flyttar ut i cyberrymden. För att möta framtiden försöker brittiska myndigheter locka Xbox-generationen till agentyrket genom att skapa ett lärlingsprogram för morgondagens toppspioner. Förra året lanserade MI5 ett nätspel där potentiella rekryter får testa sin observations­förmåga.

– Att Bond åldras, det suger eller hur? Fast i ”Skyfall” handlar det mindre om fysiskt åldrande än om en krock mellan olika världar. Om man ska vara lite politisk, så handlar spioneri numera om övervakning och datorer. Det är både billigare och mindre riskfyllt att skicka ut drönare än agenter som kan se folk i ögonen. I det avseendet står jag på Bonds sida, förklarar Daniel Craig som fortfarande är lite irriterad över de protestkampanjer som riktades mot honom på nätet (inte minst hatsajten craignotbond.com) när han först fick rollen.

– Det skadade mig inte, men gjorde mig lite arg. Som tur var har jag aldrig läst bloggar eller varit på Facebook eller Twitter – kommer aldrig att fucking vara! Det är ett totalt slöseri med tid, jag är kanske gammaldags men går hellre och träffar mina vänner, ser dem i ögonen och säger ”I had a good shit this morning” eller något. Jag bor i New York, där har de viktigare saker att tänka på än att bry sig om att James Bond sitter i baren, säger Daniel Craig syrligt.

Att vara agent om så bara på film tär på krafterna. Den härjade Craig har åldrats märkbart sedan premiären av ”Casino royale” för sex år sedan. De övernaturligt isblåa ögonen ser trötta ut, som om han knappt sovit på flera år. Att vara Bond på 10-talet är hårdare än någonsin tidigare. Det krävs toppfysik och att man är beredd att göra så många egna stunts som möjligt. I en av de mer hisnande scenerna i ”Skyfall” slåss Daniel Craig mot Ola Rapace på taket till ett tåg som gör 70 kilometer i timmen vid ett 150 meter högt stup. Rapace spelar den iskalla franska lönnmördaren Patrice som inte fäller en enda replik. Både Daniel Craig och Sam Mendes öser lovord över den svenske skådespelaren.

– Ola var fantastisk, så modig att jag faktiskt blev rädd, säger Sam Mendes. Särskilt i tågscenen. Men Daniel var också fantastisk som stod på ett tåg och slogs i en slimmad Tom Ford-kostym med bara en tunn vajer som säkerhet. I Bond finns det en tradition att göra saker på riktigt. När vi skulle spränga MI6-huset byggde vi en skalenlig modell i studion för att det skulle se rätt ut. Dagens biopublik är för sofistikerad för att tro på dataeffekter, säger Sam Mendes.

Kanske finns det en framtid för Daniel Craigs mer mänskliga Bond? Naomie Harris är i alla fall tvärsäker på vilken Bondtolkare hon föredrar.

– ”Casino royale” är min favoritfilm. Tidigare tyckte jag att Bondfilmerna var alltför mycket som en serietidning. Daniel Craigs Bond­figur var en äkta människa som jag kunde relatera till och som jag blev skrämd av på riktigt, förklarar Naomie Harris.

För Daniel Craig är det bara att bita ihop, hålla överläppen stel och gå tillbaka till jobbet.

Keep calm and carry on.

James Bond – mer än 50 år på filmduken

James Bond 1962–2016

1962
Den första Bondfilmen ”Dr No” med Sean Connery har världspremiär i London den 5 oktober. Ett halvår senare får den svenska biopubliken se den 18 sekunder nedklippta ”Agent 007 med rätt att döda”.
1964
”Goldfinger” har brittisk premiär. Den kedjerökaren och hårddrickande Ian Fleming dör i en hjärtattack vid endast 56 års ålder. Det brukar sägas att Bondfiguren var en fantasiversion av Fleming, men författaren hävdade att Bond var en produkt av ett antal agenter och kommando­soldater som han mötte under andra världskriget.
1969
George Lazenby gör sin första och sista Bondfilm med ”I Hennes majestäts hemliga tjänst”. Den australiske skådespelaren nobbar ytterligare Bondfilmer och liknar agent 007 vid en dinosaurie som inte kommer att överleva. Två år senare gör Sean Connery comeback i ”Diamantfeber” (”Diamonds are forever”).
1973
”Helgonet”-stjärnan Roger Moore tar över smokingen och debuterar i ”Leva och låta dö” trots sin fobi för skjutvapen. Det blir ytterligare sex filmer för Moore som förfinar den ironiska spelstilen i ”Mannen med den gyllene pistolen”, ”Älskade spion”, ”Moonraker”, ”Ur dödlig synvinkel”, ”Octopussy” och ”Levande måltavla”.
1987
Premiär för den första Bondfilmen med Timothy Dalton, ”Iskallt uppdrag”. Två år senare kan han åter ses i ”Tid för hämnd” (1989) – samma år som Berlinmuren faller. Den brittiska superagenten från kalla kriget läggs på is fram till mitten av 1990-talet. Efter Bond var också Timothy Dalton absolut iskall som actionhjälte.
1995
Irländaren Pierce Brosnan Bond-debuterar i ”Goldeneye” mot Izabella Scorupco som klipsk dataprogrammerare på ett hemligt ryskt rymdvapenprojekt. Året därpå dör legendariska Bondproducenten Albert R Broccoli i en hjärtattack vid 87 års ålder. Hans dotter Barbara tar över och driver Bondimperiet vidare med hjälp av Michael G Wilson.
2006
Agent 007 får en nystart med Daniel Craig och Eva Green i ”Casino royale” som hyllas världen över. Uppföljaren ”Quantum of solace”, som drabbas av manusförfattarnas strejk, får ett svalare mottagande.
2012
"Skyfall", den tredje Bondfilmen med Daniel Craig i huvudrollen, har premiär. Tre år senare är han med för sista gången när "Spectre" går upp på biograferna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.