Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Alla reglage går till elva när hårdrocken blir film

Erik Gustavsson var tillsammans med sin bror Pelle föremål för SVT-dokumentären ”Bröderna Hårdrock” 1998.
Erik Gustavsson var tillsammans med sin bror Pelle föremål för SVT-dokumentären ”Bröderna Hårdrock” 1998. Foto: Leif Gustafsson
Filmskildringarna av hårdrocken och hårdrockarna har ökat dramatiskt det senaste decenniet. Den svenska dokumentären ”Så jävla metal”, som har premiär i kväll, visar hur medie­bilden av hårdrockaren har förändrats.

Chefen ber dig jobba över i helgen. ”Okej”, säger du. Egentligen skulle du vilja vråla: ”YOU’VE UNLEASHED THE FUCKING FURY” och kasta ett glas urin i ansiktet på honom – exakt som Yngwie Malmsteen gjorde mot en snorkig passagerare på en flight till Tokyo 1988. Hammerfalls trummis Anders Johansson, som under åttiotalet turnerade med den svenske gitarrguden, berättar om flygdramat (som också inbegrep en naken keyboardist, en Bloody Mary-doppad tampong och en nedslagen pilot) i den nya, premiär­aktuella dokumentären ”Så jävla metal” i regi av Yasin Hillborg.

Det är episoder av den typen som gör att vi älskar hårdrockens mytbildning minst lika mycket som vi älskar musiken. Vi dödliga kommer förstås aldrig att röja lika hårt som Yngwie (en rockstjärna som gjorde något liknande i dag skulle sannolikt hamna på Guantánamo) men vi konsumerar gärna berättelser om dessa tappra hjältar.

Antalet heavy metal-skildringar på bio och i bokhandeln har ökat dramatiskt under det senaste decenniet. Rockjournalistiskt stilbildande verk som Neil Strauss bok ”The dirt” (om Mötley Crüe) och Metallicadokumentären ”Some kind of monster” nådde under nollnolltalet en bred publik. Nu får till och med bifigurer som Europes gitarrist Kee Marcello bokkontrakt. Intresset för hårdrock är så stort att många glömt att musiken en gång var marginaliserad.

Mediebilden av den typiske hårdrockaren har också förändrats. På ­åttiotalet beskrevs han eller hon ofta som farlig. ”Så jävla metal”, som berättar den svenska hårdrockens historia, innehåller klipp ur ”Svar direkt”, debattprogrammet som 1984 fördömde den köttslamsetuggande gruppen WASP. Först på nittiotalet levde metalmusikerna upp till sitt våldsamma rykte – i alla fall om de sysslade med genren black metal vars utövare förknippades med mord och kyrkbränder.

Samtidigt framställdes musiken och dess fans som allt löjligare på bio. ”Airheads” var en tidstypisk titel på en metalkomedi. Radarparen Beavis & Butthead, Jay & Silent Bob (ur ”Clerks”), Wayne & Garth (ur ”Wayne’s world”) och Bill & Ted var alla hängivna headbangare utan hjärna. De sistnämnda reser i filmen ”Bill & Teds galna äventyr” till medeltiden där en elak feodalherre vill tortera dem i en järnjungfru. ”Put them in the iron maiden”, beordrar han. Bill och Ted jublar och spelar luftgitarr.

Vissa skrattade även åt Marcos Hellbergs SVT-dokumentär ”Bröderna Hårdrock” från 1998, om de Iron Maiden-dyrkande bröderna Pelle och Erik Gustavsson. Men den var mer rörande än rolig – likt många av tvåtusentalets mest hyllade metalskildringar. I en scen pekar Erik på omslagsbilden till Iron Maidens livedubbel ”Live after death” (där monstret Eddie krälar upp ur en grav) och trevar efter orden för att beskriva dess skönhet: ”I mina ögon är det nog den snyggaste bilden man kan se ungefär. Den ser så jävla metal ut att det sprutar ur den.” Hans entusiasm är alldeles bedårande.

Samma sentimentala kraft finns i ”Anvil”, en dokumentär om två åldrande musiker som kämpar på trots att ingen bryr sig. ”Hur mycket kärlek och hängivenhet kan man plöja ner i något?” frågar trummisen när han i ett ögonblick tvivlar på om det är lönt att fortsätta. Sångaren tröstar honom och lovar att kvällens konsert kommer att bli magisk. ”The place is jam-fucking-packed!” I nästa scen uppträder Anvil för fem personer.

Kritiker har jämfört ”Anvil”-dokumentären med ”Pingvinresan” och skrivit att de stackars hårdrockarna håller ihop lika tappert som fåglarna i polarstormen. Filmen handlar inte om sex, droger och rock’n’roll utan om tro, hopp och kärlek. Hårdrockarna framställs plötsligt som moraliska föredömen.

I det dvd-aktuella dramat ”Hesh­er” blir en skogstokig Metallicafanatiker en lika otippad levnadscoach. Han dyker upp hemma hos en pojke och hans far som är förlamade av sorg efter moderns död. Hesher, som den objudne gästen heter, har ett uppsträckt långfinger tatuerat på ryggen och ägnar sin mesta tid åt att titta på porr och anlägga bränder. Men hans livsaptit hjälper den traumatiserade familjen att komma på fötter igen.

Dokumentären om Anvil är den främsta inspirationskällan för Ulf Malmros kommande film ”Bröderna Hårdrock”. Den handlar om två heavy metal-älskande bröder som bor tillsammans med sin curlande prästmamma. En dag får bröderna veta att karriären går trögt för idolerna Ludor (ett fiktivt band som, likt Anvil, kommer från Kanada). De bestämmer sig för att arrangera en stödgala så att hjältarna ska slippa ta vanliga jobb.

– Hårdrockare blir ofta ofrivilligt komiska eftersom de vill utstråla så mycket farlighet, säger Ulf Malmros. I stället får man moderskänslor för dem. ”Anvil”-dokumentären är väldigt ömsint. Den handlar om saker alla känner igen. Att gå runt och tänka: ”Snart får jag flyt.” Att aldrig sluta hoppas.

Trots titeln har ”Bröderna Hårdrock” inget att göra med SVT-dokumentären. Ulf Malmros säger att han bara har sett enstaka scener. Men tvillingarna Gustavsson, som tröttnade på att bli kallade Bröderna Hårdrock redan för tio år sedan, är inte förtjusta i projektet. I ”Blod eld död”, Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs nya bok om svensk extremmetal, fasar Erik för den kommande filmen: ”Det är helt overkligt. Nu ska det tröskas en gång till så svennebanan får skratta. Och jag tvingas bli en levande reklam­pelare för filmen varje gång jag går ut för att köpa en limpa bröd.”

Fler hårdrockare är skeptiska. Skivaffären Sound Pollution i Stockholm bad en castingassistent dra åt helvete.

– Jag har läst lite på olika forum och märkt att det är stor misstänksamhet bland fundamentalisterna, säger Ulf Malmros. Hårdrockarna vill vara hårda. De är rädda för att vi ska beskriva dem som riktiga människor.

Headbangarna får nog vänja sig vid att filmare klampar in och vill porträttera dem. Metal säljer fler skivor och konsertbiljetter än de flesta genrer. Inte undra på att många inbillar sig att de alltid varit hårdrockare – trots att de bara haft ett ytligt intresse.

– 98 procent av Sveriges befolkning har någon gång varit ”hårdrockare” i den mån att de haft en period då de gillat Iron Maiden, Metallica eller Kiss. Det folk inte fattar är att hårdrocken är evig, säger Christoffer Röstlund, metalkritiker som driver bloggen I just can’t hate enough. Du kan inte claima hårdrocken 2011 om du gillade Maidens ”Seventh son of a seventh son” när den kom 1988. Men det är just vad folk gör. När någon säger: ”Jag är ju gammal hårdrockare, har du hört ’Enter sandman’, jävligt fet låt” så vill jag gasa den personen.

Till Norge kommer så många konstnärer och filmare för att göra projekt om black metal-scenen att rockbandet Turbonegro anser att kulturen måste skyddas – ungefär som känsliga naturområden när turisterna väller in.

– Det kryllar av amerikanska konst- och film­skoledrägg, suckar basisten Happy-Tom.

Kanske är hårdrockare helt enkelt mer tacksamma att placera framför en kamera än andra artister. Volymknappen som går till elva i stället för tio, som parodibandet Spinal Tap använder i ”This is Spinal Tap”, tycks gälla hela känslo­spektrumet i metalfilmer. Alla reglage på hårdrockens emotionella equalizer går till elva: tragik, idioti, glädje, gemenskap, självupptagenhet, blodtörst, briljans och förmåga att unleasha the fucking fury.

”Så jävla metal” har biopremiär i kväll. ”Hesher” släpptes nyligen på dvd. ”Bröderna Hårdrock” får premiär hösten 2012.

Fem metalfilmer du inte får missa

 ”Heavy metal parking lot”. Regi: Jeff Krulik & John Heyn. Drängfulla fans på parkeringsplatsen utanför en Judas Priest-konsert 1986. Full av odödliga citat som: ”Madonna can go to hell, as far as I’m concerned, she’s a dick.”

”The decline of western ­civilization part II. The metal years”. Regi: Penelope Spheeris. Hårsprej, glitter och divalater på Sunset Strip. Så vulgär att den anses ha bidragit till pudelrockens undergång och den jordnära grungerockens framväxt.

”Wendy O Williams and The Plasmatics – 10 years of revolutionary rock’n’roll”. Regi: Randy Shooter. Hon sprängde högtalare, strimlade gitarrer med motorsåg, greps av polisen efter att ha tillfredsställt sig själv med en slägga. Metaldrottningen Wendy O Williams förtjänar en bättre dokumentär än denna ihopslängda dvd men live­klippen är makalösa.

”Cult of aggression”. Regi: Stefan Rydehed. Ljuvligt skabbig lågbudgetdokumentär, endast tillgänglig på You­tube, om de norska black metal-pionjärerna Mayhem vars svenske sångare Dead inhalerade stanken av en rutten kråka under konserterna. Rydehed har även gjort den påkostade Mayhemdokumentären ”Pure fucking Mayhem”.

”The road warrior”. Regi: George Miller. Läder, motorer och postapokalyptisk misär. En fjollig mc-knutte som ser exakt ut som Judas Priests gitarrist KK Downing. Näst efter ”Conan barbaren” har ingen annan film haft så stor betydelse för heavy metal-estetiken.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.