Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/alskade-loser-darfor-alskar-filmvarlden-sina-forlorare/

Film

Älskade loser – därför älskar filmvärlden sina förlorare

Losertecknet. Illustration: Maria Westholm

En hålögd förlorare är en prydnad för varje film - från franska noirklassikern ”Dimmornas kaj” till Oscarsnominerade "Bohemian Rhapsody”. Mårten Blomkvist bejakar sin förlorarinstinkt och spanar efter filmhistoriens mest inspirerande losers - som praktiskt taget alltid är en man.

Mårten Blomkvist
Rätta artikel

Det finns mycket att titta på i "Bohemian rhapsody" men den allra mest minnesvärda bilden är enkel och flyger förbi på bara några sekunder. Det är skivproducenten Ray Foster som sitter vid sitt skrivbord med en whisky och stirrar tomt framför sig.

Han lyssnar på en utsändning från Wembley Stadium. Den är packad med folk som sjunger med i Queens "We are the champions".

Foster hade en gång kontrakt med Queen. Han bröt med dem när de inte lyssnade på hans råd om hur karriären skulle skötas.

Ray Foster (Mike Myers) och Freddie Mercury (Rami Malek) i ”Bohemian rhapsody”. Foto: Supplied by LMK / IBL Bildbyrå

En hålögd loser är en prydnad för varje film.

Ray Foster, spelad av en oigenkännlig Mike Myers, är helt påhittad i denna verklighetsbaserade historia om Queen och stjärnan Freddie Mercury. Någon kunde inte stå emot frestelsen att krydda historien om fenomenal framgång med en riktig loser.

Bra tänkt. Har man chansen att få in en loser ska man ta den. En annan av mina favoriter är Paul Giamattis olycksaliga Kenny i "Private parts" (1997). Myers och Giamattis roller är slående lika.

"Private parts" bygger också på en sann historia, den om radiopratarstjärnan Howard Stern. Giamattis Kenny är den filmens Ray Foster, losern som försöker få ett anarkistiskt geni att följa reglerna. Stern, som i "Private parts" spelar sig själv, rekryteras till en radiostation i New York. Där har ingen koll på att mr Stern fått höga lyssnarsiffror genom intensivt fokus på sex och vulgariteter. Karriäristen Kenny tar på sig att knäcka Stern och få honom att bete sig städat, eller ge upp jobbet.

Ur ”Private parts”. Foto: Moviestore/REX

Kenny pinar Stern med övningar i exakt rätta sättet att säga stationens namn. Men Kenny finner att kriget mellan honom och Stern blir ett populärt ämne i Sterns shower, där Kenny döps om till "Pig Vomit", "Grisspyan", och plötsligt får höra sin egen hustru bli uppringd, live, med vädjan om att ge Kenny lite mer sex för det tycks han behöva. Det är efter det Kenny förfärar sina chefer genom att vråla till Howard Stern att han är "ANTIKRIST!".

Det blir förstås Kenny som dukar under. Precis som skivproducenten i "Bohemian rhapsody" återkommer han i slutet, när nederlaget är totalt. Medan eftertexterna rullar står han på en gata där byggarbete pågår och försöker övertyga oss tittare om att han har det bra som chef för ett köpcentrum - "fjärde största i Alabama!". Han klarar inte att hålla masken. Rösten bryts när han minns sin tid i mediabranschen. Kenny försvinner skrikande "Så länge Howard Stern går på våra gator finns ingen Gud!".

Kennys eftertext-sammanbrott är en höjdpunkt i "Private parts".

Brittiska manusförfattaren Peter Morgan medarbetade på "Bohemian rhapsody". Han tycks ha smak för förlorare. När jag såg Morgans namn i eftertexterna insåg jag att man skulle kunna se hans största triumf, "The Queen" (2006), som en film om losers. "The Queen" handlar om efterspelet till prinsessan Dianas död i en bilolycka 1997. De brittiska kungligheterna var bara trötta på Diana, som separerat från prins Charles 1992. Vid hovet kunde man inte tro att britterna i gemen var väldigt fästa vid Diana, och kanske till och med föredrog henne framför det stela kungahuset. De får lära sig, inte lika brutalt som Ray Foster, men ändå. Morgan har med en mild men lysande loser-scen. Drottningens privatsekreterare Janvrin (Roger Allam) sitter på sitt kontor på Balmoral Castle och ser premiärminister Tony Blair (Michael Sheen) på tv hålla det berömda sorgetal där han kallar Diana "folkets prinsessa". Stora delar av slottets personal har bakom Janvrin klämt in sig i rummet för att titta. När Blair avslutat muttrar privatsekreteraren:

– Bit over the top, don't you think - Nu tog han väl i?

Han vänder sig om mot personalen: några sväljer, flera torkar tårar. Det är inte hela Wembley Stadium som vrålar men det är för privatsekreteraren en första vink om att det kan vara så att Balmoral Castle i detta nu hyser landets losers.

Ur ”Spelet är förlorat”. Foto: Everett / IBL Bildbyrå

Kenny och Ray Foster är förlorare man älskar att hata, typer som tigger om det och till sist får det, så de, eller vi, aldrig glömmer det. De har setts i filmer i alla tider, i olika former, men har de ett skyddshelgon så är det Elisha Cook Jr. (1903-1995). Han var kortväxt, tunnhårig, och hade stora ögon som han kunde spärra upp i förfäran när han insåg att allt gått åt helvete. Han blev hunsad och bedragen och snuvad just som han skulle göra det stora klippet i Stanley Kubricks "Spelet är förlorat" 1956. Han blev bortgjord av Humphrey Bogart i två av de största noir-klassikerna, "Riddarfalken från Malta" (1941) och "Utpressning" (1946). I "Riddarfalken..." avväpnar Bogart Elisha Cook Jr. närmast med en gäspning. Han överlämnar pistolerna till Elisha Cook Jr.s boss med orden "En handikappad springpojke tog dem ifrån honom. Jag fick honom att ge tillbaka dem."

Elisha Cook Jr. gjorde sin första roll 1930 och 38 år senare hade han fortfarande ingen auktoritet. I "Rosemarys baby" (1968) håller John Cassavetes och Mia Farrow på att fnittra ihjäl sig åt hans pimpinetta stil när han visar dem en lägenhet. Idag lever Elisha Cook Jr.s inkompetenta ande vidare i framför allt en skådespelare, William H. Macy. Han har Cook Jr.s barnsliga blick. De har gått åt skogen för Macy i många filmer, men hans stora insats, en filmhistoriens superloser, är bilförsäljaren Jerry Lundegaard i bröderna Joel och Ethan Coens film "Fargo" (1996). Ekonomiskt trängd får Jerry idén att låta två skurkar kidnappa hustrun. De och Jack ska dela på lösensumman rika svärfar kommer att betala. Vad kan gå fel?

Ur ”Fargo”. Foto: Everett Collection / IBL Bildbyrå

Bland många svagheter i planen är den grundläggande att alla i snöiga Minneapolis, inklusive skurkarna, svärfar, polisen Marge (Frances McDormand), och förmodligen den ofödda babyn i Marges mage, är mer snabbtänkta än Jerry. "Fargo" är en svart komedi. Den kan ses som en enda hommage till losern, ända fram till - spoilervarning! - finalen där Jerry förnedrar sig ytterligare i idiotförsöket att undkomma polisen genom att klänga ut ur motellrummets badrumsfönster iförd endast t-shirt och kalsonger - mitt i smällkalla vintern.

Även om vi skrattar åt losern finns fasa i munterheten. Han - losern är praktiskt taget alltid man - är en bild av hur illa det kan gå, om det skulle sluta som i våra värsta mardrömmar. Det är ett av skälen till att vi inte kan slita blicken från till exempel Ricky Gervais hemska kontorschef David Brent i tv-serien "The office" (2001-2003), fast vi skulle vilja. Det är också ett skäl till att filmare kan frammana känslor av ömhet för en typ av mer sympatiska förlorare, de harmlösa fårskallarna, de som försöker vara sluga men aldrig ställer till det för någon, utom sig själva. Vem kan motstå diversearbetar-duon Valentine och Earl (Kevin Bacon och Fred Ward) i "Hotet från underjorden" (1990)? Där de hankar sig fram på sophämtning och lagning av stängsel i sömniga ökenstaden Perfection, försöker de ändå mana på varandra:

– Skärp dig, Valentine, du planerar aldrig, du tänker aldrig långsiktigt, jag menar i dag är det måndag och jag tänker redan på onsdag...Det är måndag, va?

Ur ”The office”. Foto: BBC/JACK BARNES

Förlorarrollen har anor. Den första Oscar som delades ut för bästa manliga huvudroll gick till en av filmhistoriens specialister på losers av tragiskt snitt. Tysken Emil Jannings vann 1929 för insatserna i Victor Flemings "Frestelse", där han var präktig familjefar som förlorade allt när han snuvades på arbetsgivarens pengar, och Josef von Sternbergs "Sista kommandot", där han var tidigare rysk officer som efter revolutionen blev ömklig statist i Hollywood. Båda är stumma.

Jannings var kung Lear-modellen av loser. Han var stor och kraftig och gjorde aktade män som förvandlades till ynkliga stackare. I F. W. Murnaus stumfilmsklassiker "Det sista skrattet" (1924) spelade Jannings en myndig dörrvaktmästare på ett av Berlins finaste hotell. Allt rasar när han degraderas till toalettvaktmästare och berövas den magnifika uniform som var hans stolthet.

Ur ”Dimmornas kaj”. Foto: Courtesy Everett Collection/IBL

Jannings mest kända film är "Blå ängeln" (1930), Marlene Dietrichs genombrottsfilm. Jennings strikta lektor Rath tappar huvudet när han möter kabarésångerskan Lola Lola (Dietrich). Rath gifter sig med Lola Lola, säger upp sig från jobbet som lärare på högskolan i den lilla staden, och följer med på turnéerna med sällskapet där Lola Lola ingår. Snart är hans pengar slut. Han tvingas agera löjlig clown på scenen, medan Lola Lola väljer och vrakar bland männen som flockas kring henne. von Sternberg regisserade Jannings även i denna film och konstaterar i sina memoarer "Att bli förnedrad var för honom extas".

Jannings förnedrade sig tyvärr även privat. Han var en fantastisk skådespelare men förstörde sitt anseende genom att agera i nazisternas propagandafilmer. Quentin Tarantino flikade in honom i "Inglourious basterds" (2009).

I fransk 1930-talsfilm fick losern en liten paus från spott och spe. Istället omvärvdes förlorarna med romantik. I "Dagen gryr" (1939) ligger Jean Gabin barrikaderad på ett rum och minns hur hans tillvaro föll ihop, medan natten går mot morgon och polis samlas utanför för att ta itu med honom. I "Dimmornas kaj" (1938) är alla som hänger kring den lilla hamnkrogen dömda och förlorade. När en svartsynt konstnär äntligen kommer på något bra att göra, så är det att dränka sig så att hans identitet kan tas över någon annars stackars sate, som får en chans att sticka från eländet. Då var det fint att vara loser.

Ser man tillbaka på filmhistorien så förefaller det som ganska nytt att vi skrattar åt bittert nederlag. Har blivit råare, mer hårdhjärtade?

Ur ”Ingeborg Holm”. Foto: Mary Evans / IBL Bildbyrå

Kanske. Fast kanske inte. Stumfilmstidens melodramer är bland det mest hjärtslitande man kan se. Barn dör. Lyckliga familjer kan i ett huj gå från stabil tillvaro till fattighus, utackordering av barn, och mamma sinnessjukt vaggande en trasdocka som ersättning för sitt älskade barn, som i Victor Sjöströms mästerverk "Ingeborg Holm" (1913).

Sådant svalde en stumfilmspublik. I dagens film är losern oftare en komisk karikatyr, sällan, som på stumfilmstiden, en av oss.