Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Anna Bergman ställer ut ”Bergman - lögn och sanning”

Kostymerna var Anna Bergmans ingång i Ingmar Bergmans värld. Nu har hon kurerat en jubileumsutställning om sin tidigare mytomspunne svärfar. Imorgon öppnar ”Bergman – lögn och sanning” på Scenkonstmuseet i Stockholm.  

– Välkommen till Bergman-land! säger Anna Bergman och gör en svepande gest över den stora salen på Scenkonstmuseet bakom Dramaten i Stockholm.

Paradsalongen i norra Europas äldsta industrilokal har förvandlats till ett slags Junibacken för vuxna Bergman-fans. Ett smultronställe med artefakter från demonregissörens konstnärsskap som spände över sju decennier; registolen med röd plyschsits, marionettdockorna från ”Fanny och Alexander”, djurmaskerna från ”Trollflöjten”, Bibi Anderssons rödvita gycklardräkt från ”Det sjunde inseglet”, affischer som försöker sälja in Harriet Andersson som en ”bad girl” i USA efter nakenchocken i ”Sommaren med Monika”. 

Utställningen är upplagd som en kronologiskt snitslad bana på knarriga breda golvplankor, förutom starten som är ”Fanny och Alexander”. När det gäller anslaget har Anna Bergman lärt sig av Ingmar Bergmans publikfriande knep.

– ”Fanny och Alexander” är ju lika folkkär som Kalle Anka på julafton. Jag vill jag dra in åskådaren i den här utställningen med ett lättillgängligt anslag för att sedan kunna visa mer svärta – på samma sätt som Bergman gjorde i filmen. Det är också ett bra intro till teman; modern och kvinnorna som står för tryggheten, det religiösa från pappan och magin från teatern, säger Anna Bergman. 

Just nu grubblar hon på hur hon ska skyla över snoppen på den skäggiga ”Gudsdockan” som plötsligt skrämmer slag på Alexander när han uppenbarar sig för honom mitt i natten.  Salen är fortfarande en byggarbetsplats vilket förstärker intrycket av bakom kulisserna, och Bergmans ständigt pågående kreativa process där allting går igen och allting flyter ihop. Utställningens titel anspelar på Bergmans konstnärskap som präglas av en lek mellan lögn och sanning, fantasi och verklighet, liv och verk. 

– Det är ju välkänt att han använde sig återkommande av personer och miljöer från sitt eget liv och stöpte om dem till fiktion. Jag har själv fått låna ut personlighetsdrag till Karin i ”Saraband”. Det är så det fungerar, ler Anna Bergman som tidigare var gift med Mats Bergman.  

Samtidigt understryker hon att det är konstnärskapet som står i fokus på utställningen - inte privatlivet. 

– Jag vill att man ska få ett helhetsintryck av hans konstnärskap utan att gegga runt så mycket i privat skvaller. Det personliga får man ju på köpet genom hans konst eftersom han är så öppen. Jag vill både väcka nyfikenhet bland skolelever som inte vet så mycket om Bergman och erbjuda överkurs för nördarna. Jag vill förstärka det drömlika och magiska, säger Anna Bergman som i höstas kurerade dräktutställningen ”Bergman på modet” på Hallwylska palatset. 

”Bergman – lögn och sanning” är en bearbetning av den stora utställningen från 2011 på Deutsche Kinemathek i Berlin som gjordes i nära samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman och Svenska Filminstitutet. Förutom att banta ner den tyska originalutställningen har Anna Bergman också lyft fram teatergiganten Bergman bland annat med hjälp av föremål och fotografier från Scenkonstmuseets samlingar.

– Teatern är ryggraden i Ingmar Bergmans konstnärskap. Det var där det började och slutade. Han gjorde också dubbelt så många teateruppsättningar (130 st, red anm) jämfört med film- eller tv-produktionerna, säger Anna Bergman och kommer till själva kärnan i utställningen: 

”Bergman –lögn och sanning”

”Bergman – lögn och sanning” pågår mellan den 16 juni och 16 september på Scenkonstmuseet, Sibyllegatan 2 i Stockholm. Utställningen är kurerad av Anna Bergman och är en bearbetad version av originalutställningen från Deutsche Kinemathek – Museum für Film und Fernsehen Berlin från 2011 som också visats i Los Angeles och Gent. Tanken är att utställningen ska ge en inblick i Ingmar Bergmans liv och arbete med hjälp av filmklipp, kostymer, scenografi, manuskript, fotografier, intervjuer, skisser med mera. 

– Det viktigaste för mig var att visa symbiosen mellan teater och film i hans konstnärskap. Hur han lät de båda konstarterna korsbefrukta varandra. Han var aldrig rädd för att använda teatrala grepp i filmen och vice versa. På teatern hans sätt att skapa närbilder att placera skådespelarna i en soffa med strålkastare i ansiktet och släcka ner allt annat – det är ju egentligen ett slags filmspråk, säger Anna Bergman.  

Själv kom hon in i Bergmans värld via teatern. En oförglömlig upplevelse var när hon såg ett Dramatengästspel av Bergmans ”Kung Lear” i Paris där hon spenderade sin tonårstid. I början av 1990-talet jobbade hon som påkläderska på Dramaten där hon blev tillsammans med Mats Bergman. På sedvanligt maner var pappa Bergman nyfiken på sin sons nya flamma och anställde henne som assistent på uppsättningen av ”Peer Gynt” med bland andra Bibi Andersson, 

– Ingmar prackade på Lennart Mörck mig som assistent mot Lennart Mörks vilja. Han bestämde saker. Det var jättehäftigt och absolut roligaste jag har gjort, de lärde mig allt om teater, säger Anna Bergman som också ritat kostymerna till Bergmans Dramaten-uppsättningar av ”Spöksonaten” (2000) och ”Gengångare” (2002). 

– Han var väldigt enkel att jobba med, allt var kodat. Oftast utgick han från samma naturfärger som han klädde sig i, och använde rött om han ville understryka något. När vi jobbade med färgsättning av kostymerna var det lite som att vara på dagis - ”ska hon vara röd, då får han vara blå”. Eftersom det handlade bara om känsla var det väldigt komiskt att läsa hur färgerna tolkades av kritikerna, säger hon. 

Ett annat grundtema i utställningen är igenkänningsfaktorn, déjà vu. Under arbetet med utställningen på Hallwylska museet insåg hon via kostymerna hur allting gick igen i Bergmans konstnärskap. Bergman hela tiden byggde professionella familjer, en levande samplingsmaskin som plagierade från sig själv och återvann föremål. Ett exempel är den gröna soffan från ”Scener ur ett äktenskap” som också återanvänds i tv-filmen ”Efter repetitionen” och flera teateruppsättningen som till exempel ”Ett dockhem”, ”Gengångare” och ”Hedda Gabler”.  

– Ett annat exempel är att skissen som Alexander leker med i ”Fanny och Alexander” föreställer kostymskissen på Ewa Fröling i en uppsättning av ”Trettondagsafton” allt hör ihop, det är nördigt, vilket jag gillar! Det är som om variationer på ett och samma musikstycke, säger hon. 

Själv föredrar hon den lite mer lättsinniga sidan av sin tidigare svärfar. 

– Jag gillar ju Magos kläder – och min favoritfilm med Bergman är ju ”Sommarnattens leende” med underbara Jarl Kulle och Eva Dahlbeck. Den är både rolig och fantastisk, säger hon. 

Jämfört med den tyska utställningen är den svenska versionen mer tredimensionell och inriktad på upplevelse. 

– Originalutställningen var mycket fotografier i svarta ramar, men jag har försökt att mer satsa på en upplevelseutställning genom att försöka skapa en viss sorts stämning i ett rum, säger hon och gör en konstpaus:  

– Bergmanstämning.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.