Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 17:14 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/antikrunda-i-sveriges-kok/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Antikrunda i Sveriges kök

De äter mat från sex olika tidsepoker. Både goda och urläbbiga rätter från 1650 fram till 1970. I nya SVT-serien ”Historieätarna” utsätter sig programledarna Lotta Lundgren och Erik Haag för antik mat men också urgamla livsstilar som speglar Sveriges idéhistoria.

Slottsklockan klämtar elva. Fuktig förmiddag. Ett höstregn får Drottningholms koppartak att blänka. I det krattade gruset framför familjen Bernadottes kåk spatserar programledaren Lotta Lundgren i drottning Lovisa Ulrikas gestalt, pälscape och peruklockar. Snett bakom finns Henrik Schyffert, gästspelande i ett avsnitt som Adolf Fredrik, i trekornshatt, midnattsblå manteau – och gummistövlar.

Det är den 24 juli 1753, drottningens födelsedag. Kungen ska överlämna sin present: ett kinesiskt lustslott som han i smyg har låtit bygga i Drottningholmsparken.

– Nå, vad sägs? Tycker du om det? Jag har kvittot kvar om du inte gillar det…

En grupp häpna turister från Kina följer filmscenen med höjda pocketkameror. De ser väldigt frågande ut.

Närmare 700 000 svenskar tittade på tv-serien ”Landet Brunsås” under 2010 och 2011 som leddes av samma programledare och skapades av produktionsteamet som nu gjort ”Historie­ätarna”. Den nya serien är förvisso ett lånat BBC-format (”The Supersizers Go / Eat”), men de har ändå ett snarlikt dna.

– I ”Brunsås” kopplade vi ju ihop mat och historia. I den här serien är det idéhistorien, inte maten, som är programmets kärna, konkluderar Lundgren i en kaffepaus. Vi har relokaliserat till närbelägna Svartsjö slott. Sveriges första rokokodito på vars salsgolv en inomhusscen nu ska utspelas. I köket brassar Mat-Niklas Ekstedt lyxmat från Frihetstiden, sådant som braxsoppa och stuvning på grisfötter, kalvbräss och kastanjer respektive gädda med surkål och kokt oxmule.

Mottot för inspelningarna har varit autenticitet. Tidsresenär Lundgren och programledarkollegan Haag har levt på hundra procent historiskt korrekt mat under inspelningsveckorna: ”Wallraffat med kroppen.” Det är inte alltid så festligt. Hon bar på löss under 1600-talsinspelningen. Han på en sällsynt mustig odör under hela 1800-talsavsnittet efter att ha avstått både tvål och tvagning i en vecka.

Lotta Lundgren beskriver varje inspelat avsnitt som en veckolång gestaltningsterapi. En upplevelse med både skugg- och solsidor också när det har gällt förningen, trots att maten återskapats av köksstjärnor som Niklas Ekstedt, DN:s kock Jens Linder, Paul ”Kockarnas kamp” Svensson och Fävikens Magnus Nilsson. Uppdraget påverkade också dessa matlagare. Inte minst kocken och konditorn Elisabeth ”Bettan” Johansson vars 1970-talskost väckte ambivalenta minnen av styva vaxdukar och torra Hawaii-kotletter.

– Vi använder ju maten lite som bevisföring för allt annat som vi talar om i serien. Alla de idéer som fanns under varje epok konkretiserades i den mat som man åt.

Och under samtliga epoker, kan man lägga till, levde svenskarna också i övertygelsen om att de var en del av den yttersta moderniteten.

Det hala tillstånd som bara existerar i ett ögonblick av historien.

– Människorna som levde på 1700-talet känns ju så oerhört moderna i förhållande till de supermossiga som levde på 1600-talet, för att inte tala om de som bodde i Sverige på 1500-talet, säger Lundgren. Och vår tid kommer förstås att upplevas som helt absurd i framtiden, ”amen herregud – de där typerna på 2010-talet kunde ju ingenting!”

Erik Haag beskriver hur arbetet med serien fått honom att känna att han ”sitter lite löst” i största allmänhet.

– Man undrar ju vad folk i framtiden kommer att kalla vår tid – och vad man kommer att skratta åt för att det var helt koko, men också kanske längta tillbaka till. En del av det som vi har fått vara med om under inspelningarna känns ju bättre än hur vi har det i dag.

Vadå?

– Till exempel att i förhållande till den ”svenska ensamheten” som det talas om i dag så känns ju bondesamhället på 1800-talet ganska mysigt: Familjerna var stora, man hjälpte varandra och höll på traditionerna och firade alla fester. Det fanns ett sammanhang. Jag tror att jag skulle må bra av att få lite mer av sådant i mitt liv.

Intresset för vårt förflutna verkar stadigt öka, populärhistoriska böcker och magasin säljer som karamelliserat smör.

– Jo, men vi ser nog på historien för att se nutiden. Man lär sig om hur vi lever i dag genom att prata om hur man levde förr. Det kanske är en förklaring till att så många tycker det är kul med historia…

– ...och att informationsstressen gör att det inte längre går att hantera samtiden. Jag tror att det vi lever i nu är en förvirrad tid, funderar Lotta Lundgren ur djupet av sin styvkjol.

– Det är för många kanaler, för mycket information och för många böcker och skivor man inte hinner läsa eller lyssna på. Det är helt vilt, allt händer samtidigt och man orkar inte ligga som en jävla krabba över världen. Men vår historia går däremot att famna och göra till en rätt behändig buljongtärning, konstaterar hon som har en parallellkarriär som kokboksförfattare och gärna hämtar metaforerna från skafferiet.

Kanske är den magnetism som vår historia utövar på landets alla 50-plussare rent av en parallell till aurafotografering, astrologi och allehanda terapiformer i ropet.

– Man kanske försöker hitta sig själv via historien. Förstå sina rötter. Jag kan se det på min pappa som håller på att släktforska, men i alla år inte gärna velat tala som sig själv och hur han blev den som han är. Det är kanske det historia handlar om – ett intresse för sig själv.

Andlig ledare för dessa två historiska ätare och alla deras gäster och experter är Karin af Klintberg. Producenten som handgripligen leder inspelningarna. Med manus i näven står hon denna eftermiddag på slottstiljorna någon meter bakom filmfotografen Simon Rudholm och föreslår då och då kompletterande repliker för huvudpersonerna. Hon ser de sex avsnitten som ett slags studier i hur den svenska idéhistorien satt avtryck i varje tidsålder.

– Och Lotta och Erik använder sina små kroppar som journalistiska verktyg, säger hon i en beskrivning av vad Lundgren och Haag fått genomleva för tv-underhållningens fromma.

För underhållande är det.

– Jag är rysligt svag för infotainment. Att lära sig något med ett skratt tror jag är den bästa pedagogik som finns.

Att jobba med barnprogram på SVT i slutet av 1990-talet lärde henne värdet av att försöka kombinera fakta och flabb.

– Det lingo som vi använde och sättet att jobba visuellt och med humor i barn-tv tog jag med till ”Värsta språket” (språkprogram från 2002 med Fredrik Lindström som programledare, DN:s anm.) Alla reportrarna som var med hade jobbat med barnprogram och vi fortsatte att arbeta likadant fast vi vände oss till vuxna. Vi vågade berätta naivt. Det har blivit en nyckel för mig.

Hon ser kunskap som själva skelettet i oss. Det viktiga när informationsbruset tystnar.

– Både jag och Lotta får förhöjd puls när vi lär oss något nytt. Man blir så upplyft av nya kunskaper – som att man hade sex utomhus i Sverige på 1800-talet för att det var så trångbott och dessutom för att sängarna inte skulle bli besudlade. Det hade jag ingen aning om.

Utöver matvanor och könsumgänge så ringar ”Historieätarna” in andra nöjen, kulturliv, sport, danser, hygien, genustänkande, drycker, sjukvårdens utveckling från en tid när malaria troddes vara botbart med äggskal – och klädernas form och funktion. Något som fått huvudpersonerna att också fundera på hur vi egentligen ser ut vintern 2012. Helt urbota larvigt om hundra år eller så, kan man anta.

– Det är väldigt intressant detta, att man aldrig ser det som händer. Fast jag tror att det går att se i vår tids mat för den är ganska extrem. Maten har till exempel aldrig tidigare varit så anpassad till barnen tidigare. Jag är sjuttiotalist och inte ens då fanns det ett sådant fokus på barn som i dag. Ett annat exempel är det växande intresset för ekologisk mat som kanske egentligen hänger ihop med en tilltagande rädsla för att dö, säger Lotta Lundgren.

De nyvunna kunskaperna om sådant som rovor, skrämsel som behandlingsmetod inom 1700-talspsykiatrin och vådan av att dricka radioaktivt vatten tycks alla inblandade glädja sig åt. Men programserien har uppenbarligen också lett till reflexion. Inåt-tittande.

Erik Haag pratar om en gnagande känsla av ”att leva i en parentes”. Hur den rika västvärldens vadderade komfortzon av lyxkost, doftljus och luftkonditionerade bostadsrätter är bortom all rimlighet.

– Det känns som allt det här kommer att ta slut.

Under seriens gång har de inte serverats en enda utskuren biffbit, trots att den återskapat fler förmögna miljöer än fattiga.

– Dagens filéfrossa rådde helt enkelt inte då. Vi har inte fått en filé på 500 år, däremot ett väldigt gott lungmos med en massa trevlig buljong och lök, konstaterar Lotta Lundgren och får misstänksamma blickar från Henrik Schyffert intill.

– Ni två är ju helt gränslösa och äter allt, fnyser han, ”åååh vad gott – vilken del av mellangården är det här som vi serveras?” Hade min fru och ungar varit med i det här programmet så hade de inte rört en enda tallrik.

Schyffert påminner om att svensken antagligen är världens mest förändringsbenägna folk och vill också ha nya typer av mat. Förändringsbenägna ”som en Popsiclebasist som ställer sig i Hannas bar” – eller en ”kalmarit som kommit in på Konstfack”, fyller Lundgren i.

– Svenskarna har alltid varit först med det nya: kärnkraft, mobiltelefoner, datorer, långt hår, skägg, surdeg, allt. Vi är sådana och måste acceptera det för att förstå varför vi gör som vi gör. Det ska gå fort, det gillar vi. Vi rev Klarakvarteren för att bygga nytt. Så har man inte gjort i Italien, konstaterar han.

Vi säger följaktligen ”osvenskt” om sådant som är särskilt ultracoolt och reser kors och tvärs över världen för att samla trender som troféer. Vi är välmående och i ett globalt perspektiv ruskigt rika, men allt till priset av en utbredd historielöshet.

Den som slår upp närmaste historiebok påminns dock om att hundratals människor svalt ihjäl i Sverige så sent som 1867–1869 under missväxtåren. Att det i Sverige ännu 1917 auktionerades bort fattigbarn till lägstbjudande och att Ludvig Nordström i sin rapport om ”Lort-Sverige” 1938 beskriver hur 15,1 procent av landets lägenheter då var ”komplett förfallna, 18,6 procent äro genomusla, 40,7 procent äro mer eller mindre eländiga, 51,4 procent behöva förbättras”.

En av de starkaste upplevelserna för programledarna har varit 1890-talsavsnittet. I det samlas Lotta Lundgrens och andra barn med de vuxna för att äta gröt ur ett gemensamt fat i en trång statarstuga.

– Den gröten gick bara inte att äta. Den smakade som salt … välling, medger Haag. Jag fick den där ångestkänslan av att ge små barn något att äta som inte skulle förslå utan sluta med att de tappar sina tänder och blir allt svartare under ögonen, men ändå vara tvingade att jobba på åkern. Ens egna fredagsmys när man vräker fram tacos kändes plötsligt äckliga.

Pågår det inte ändå en tillnyktring kring maten just nu? Miljöintresset tilltar, många försöker undvika hormonstint kött och till och med de stora brödfabrikerna jäser plötsligt limpor av mer hälsosamt slag.

– Visst, fast det är ändå en jätteliten klick som är i gång med det där, men det är den första och den kommer att dra med sig en större. Sedan är det ju samtidigt en väldigt stor klick som är helt opåverkade av sådana frågor och i stället funderar på om de kan köpa en ny … gräsklippare, påpekar Lotta Lundgren.

– ...mm, jag är en sådan, erkänner Erik Haag. Jag vill verkligen inte framstå som för helig. Jag varvar de här inspelningarna och tankarna på att köpa gräsklippare.

Tupphuvud till lunch

”Historieätarna” visas i sex timslånga avsnitt i SVT 1 med start 15 november. Serien gör nedslagen 1650, 1750, 1890, 1920, 1940 och 1970. Mathistorikern Richard Tellström har varit övergripande rådgivare till redaktion under arbetet. En rad ämnen avhandlas i serien däribland öl till frukost, tupphuvud till lunch, häxbränning, inälvsdiet, p-piller och progg, fondue, aladåb, osannolika mängder punsch, torrvaror, kräftor, karp, mule, smörsvanar, griljerad grävling och fårskalle.

Lotta Lundgren är född 1971, matskribent, bloggare, programledare och släkt med kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Erik Haag är född 1967, programledare, regissör, manusförfattare och författare, var en del av Hassangänget och vann tillsammans med frun Martina finalen av ”På spåret” i år.

Karin af Klintberg är född 1972, programledare, reporter, redaktör och producent, har läst på Dramatiska Institutet, vunnit en Guldbagge och Stora Journalistpriset två gånger och gör härnäst ett nytt historiskt tv-projekt med Fredrik Lindström. Henrik Schyffert är född 1968, programledare, komiker, artist, radioman och manusförfattare, medlem i Killinggänget.

Fredrik Lindström och komikern Björn Gustafsson är sidekicks i ”Historieätarna”. De är understödda av gäster som talar om epokernas seder och bruk, bland andra Malena Ernman, Edward Blom, Ebba Witt-Brattström, Åsa Linderborg, Mona Sahlin och DN:s Magdalena Ribbing.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.