Attiya Khan: ”Att få läka är rättvisa för mig”

En kvinna står framåtböjd vid ett hyreshus och kämpar mot spyorna. Bakom henne står en man och stryker henne tafatt över ryggen: ”Gör det något att jag står här?”

Det är Attiya och Steve. De är på återbesök där de en gång hyrde en lägenhet tillsammans. I två års tid överöstes Attiya med knytnävsslag, sparkade, skallade, strypte henne tills hon svimmade. Dagligen.

Scenen är hämtad från Attiya Khans smärtsamma dokumentärfilm "A better man" där hon träffar sin gamla pojkvän Steve (som inte förekommer med sitt efternamn) och pratar om hur hon fruktade för sitt liv innan hon ens blivit myndig.

— Jag känner så många saker i dag, säger Attiya Khan på telefon från hemstaden Toronto några dagar innan hon ska flyga till Stockholm och Tempo-festivalen. 

— Det är spännande att dela med mig av den här historien, det är ju så vi lär oss, av varandras erfarenheter. Men jag blir också utmattad. Jag arbetade med filmen i nästan fyra år och jag var så koncentrerad bara på att få den klar så jag förberedde mig inte på hur det skulle kännas när andra skulle se den och jag prata om den, säger hon och skrattar hjärtligt.

”A better man” är en speciell film, kanske till och med unik. Attiya och Steve är nu i fyrtioårsåldern, det är två decennier sedan som hon en kväll i Ottawa sparkade av sig klackskorna och bokstavligen sprang ifrån honom. När hon sedan flyttade till Toronto för att plugga stötte hon ihop med Steve igen. Och igen. Slutligen ställde hon frågan: ”Ställer du upp om jag gör en film om övergreppen?”. 

—Steve ställde upp för att kunna visa andra män att tjugo år efter övergreppen lider båda två svårt av dem, förklarar hon.

Filmen erbjuder varken några dramatiseringar eller suddiga bilder i nattliga miljöer som ackompanjeras av en mörk berättarröst. Inga skyltar med fakta över våld i nära relationer. Egentligen inget annat än samtalen. En del hos en terapeut som driver dem framåt.

—Jag och min medregissör Lawrence Jackman var överens om att inget som andades sensationslystnad skulle förekomma. Bara en respektfull berättelse, förhoppningsvis pedagogisk utan dramatiseringar och siffror.

Så Attiya berättar, på fik och i taxibilar och hos terapeuten, hur hon släpas över golvet, hur Steve kastar sig över henne och hur hon tänker ”Nu dör jag”. Och Steve, han kämpar med minnena och mot tårarna, försöker förklara, hur han kunde vakna på morgonen galen av vrede. Tystnaden som ideligen uppstår mellan dem är hemsk.

— Efter visningar kommer folk fram och berättar om egna erfarenheter, offer som öppnar sig för första gången. Till och med de som berättar att de själva varit förövare. Man vill verkligen prata, göra något åt det här jätteproblemet - tack och lov...

”A better man” har också blivit del av ett utbildningspaket för skolungdom i regionen Ontario (där Toronto är huvudstad) och att fler regioner nu hör av sig.

— Vi var så unga, jag tänker ofta på vem som kunde ha hjälpt oss. Jag visste inget om kvinnojourer, telefonstöd, kriscenter – ingenting. Steve visste hur vidrigt han betedde sig, men inte hur han skulle ta sig ur det, säger hon och fortsätter: 

— Och omvärlden normaliserar, en del resonerar att ”men om det är så allvarligt, varför lämnar hon honom inte?” För att man inte lämnar någon som man vet blir ännu mer desperat, som man är övertygad då förvandlar misshandeln till mord.

Det pratas om vikten av att förlåta. Blev du frestad att förlåta Steve, och vad du tror att det i så fall hade gjort?

—Det är en jätteintressant fråga. Jag tycker inte att det är offrets sak att förlåta, den som har skadat ska ta ansvar, förstå vad han gjort. Men innebär det straff? Rättvisa är komplext. Här i Nordamerika ser många bara kedjan brott – gripande – rättegång – straff. Men har offret då fått rättvisa? Och har förövaren tagit ansvar eller förnekat handlingen när han försökt undvika fängelse?

— För varje gång som jag och Steve satt ned så läkte jag litegrann, mardrömmarna försvann, jag slutade snegla över axeln. Att prata fick smärtan som tyngt ner mig i två decennier att börja lätta. Det är rättvisa för mig, att få läka.

Din film blev färdig samma höst som #metoo-upproret startade. Säger det något om något?

— Allt handlar om att bryta tystnaden, berätta sanningen. Att bli hörd och trodd och omhändertagen. Jag tror att det bär kraften att börja förändra maktförhållandena. Men det krävs action också. Alla offer hörs inte, alla har inte sociala medier, alla får inte göra en film. 

— Det jag inte hör är HUR ska vi få förändring. Jag menar att vi måste få in fler män i diskussionen och vidga den, få folk att våga ingripa i våldsamma relationer som en del tror är en privatsak. Och vi måste prata med våra barn. Här i Kanada är det mycket snack med ungdomar om hälsosamma förhållanden, men jag tror att man bör visa motsatsen – "det här är övergrepp!"

I din och Steves historia fanns även rasism?

— Det var ett av övergreppen, ja. Rasism lever jag med konstant och när jag utsätts för den påminns jag om vad Steve kallade mig, ovanpå allt annat. Rasism drabbar en så personligt, det är så isolerande. Jag är brun ... jag kan inte göra något åt det.

Kan alla "bad men" bli "better men"?

— Jag tror ju att det bara finns människor och inte monster. Alla har vi kapaciteten att skada andra, men vi alla kan vi också förändras – om vi får hjälp att göra det. Steve säger att hur svårt det än varit för honom att göra filmen har han blivit hjälpt av den. Så, ja, alla kan bli bättre människor.