Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/barry-jenkins-lyfter-in-svartas-berattelser-i-filmens-rampljus/

Film

Barry Jenkins lyfter in svartas berättelser i filmens rampljus

Barry Jenkins är nominerad till en Oscar för sitt manus till ”If Beale Street could talk”. Foto: Clint Spaulding/WWD/REX

New York. Barry Jenkins tror på filmens kraft att förändra samhället. För två år sedan vann han en Oscar för "Moonlight”. Om två veckor har han chansen att vinna Oscar för bästa manus med ”If Beale street could talk” efter James Baldwins samhällskritiska kärleksroman. 

Rätta artikel

Bryssel är Europas tråkigaste stad. Det fick Barry Jenkins höra när han letade efter den ideala platsen att skriva filmmanus på. Så en sommardag 2013 drog den amerikanska filmskaparen över Atlanten med målet att omarbeta James Baldwins bok ”If Beale Street could talk”. Men istället satte han Oscarsvinnaren ”Moonlight” (2016) till världen, på två veckor. 

– När jag var klar med ”Moonlight” behövde jag ny energi så jag tåget till Berlin och skrev ”If Beale street could talk”, säger den sympatiske charmknutten i en hotellsvit med utsikt över södra Central Park där de karaktäristiska hästdroskorna är uppställda på rad. 

”Moonlight” blev en banbrytande megasuccé och vann, efter den historiska fadäsen, en Oscar för bästa film. Förväntningarna att följa upp bravaden kunde tyckas enorma men manuset var redan skrivet och självförtroendet på topp. 

– De flesta estetiska val inför ”Moonlight” kom ur skräckkänslor. Med ”If Beale Street could talk” kunde jag lita mer på mina instinkter. Jag är en kille som avgudar James Baldwin, så rädslan kom mer därifrån. Vem är jag att tolka hans bok? Det är klart mycket roligare att göra något från tillit än rädsla, säger Jenkins som är Oscarsnominerad för sitt manus.  

Det bultande hjärtat i ”If Beale street could talk” är kärlekshistorien mellan Tish och Fonny i 1970-talets Harlem och bygger på samhällsdebattören och författaren James Baldwin, som stod i fokus i dokumentären ”I am not your negro” (2016). I boken delar han ut en käftsmäll mot det amerikanska rättssystemet när Fonny arresteras för ett brott han inte begått. Ett öde unga afroamerikanska män, då som nu, ofta möter. 

– Det är egentligen inte min favoritbok av Baldwin. Men jag blev berörd av de olika sidorna i hans röst. Å ena sidan romantiken. Å andra sidan orättvisan, om hur samhället behandlar svarta människor i USA. 

I filmens inledning fångas rashatets essens i meningen ”varje svart person i Amerika föddes på Beale Street” och lägger sig som en flottig hinna till sista rutan. Titeln hänvisar till både en gata i bluesens födelseort Memphis och W. C. Handys sång ”Beale Street blues” från 1917. 

Jag tar det som en komplimang om folk tror att jag är gay efter ”Moonlight”

I filmen är även familjen ett fundament. Men det var inte den Jenkins främst drogs till, det var kvinnans perspektiv. 

– Jag är egentligen inte en modig person. Det var lika skrämmande att skildra en gaykille i ”Moonlight” som en kvinna i ”Beale street”. Men vad säger det om mig om jag inte kan knyta an på grund av mitt kön eller min sexualitet? Jag tar det som en komplimang om folk tror att jag är gay. Men egentligen är det onödigt för vi alla finns till på ett och samma sätt, om vi tittar ordentligt.  

Barry Jenkins tilldelades en Oscar för ”Moonlight” 2017. Foto: WENN.com

Liksom i Jenkins debutfilm ”Medicine for melancholy” (2008) och i ”Moonlight” är kärlek hörnstenen i ”If Beale street could talk”, vilket förstärks av Nicholas Britells hudlösa och Oscarsnominerade filmmusik. Den är också ett slags kärleksbrev till Harlem och färgskalans oändlighet. Från guldhöstlöv till lyriska lägenheter och skumblåa New York-gator.  

– Min filmfotograf James Laxton förstår också hur man filmar svarta människor. Nyanserna, subtiliteten och den nästan politiska effekten det får. Jag drivs egentligen mest av Wong Kar-wai-filmer som ”In the mood for love” och ”Chungking express”. Men också av Claire Denis och Jean-Luc Godard. Det finns något ärligt i hur de visuellt berättar en historia. Jag var också ett stort fan av Lukas Moodysson när jag gick på filmskolan. En djärv filmskapare.  

Jag var också ett stort fan av Lukas Moodysson när jag gick på filmskolan. En djärv filmskapare.

Det älskogskranka paret spelas av KiKi Layne och Stephan James och för rollen som den hängivna mamman vann Regina King en Golden Globe och är favorittippad inför Oscarsgalan. 

– På något sätt ville jag skapa en familjekänsla med alla skådespelare. Det viktigaste var att förmedla Baldwins ord med finess. Kemin mellan KiKi och Stephan kunde man nästan ta på. Regina King står för filmens styrka samtidigt som hon bär på allas sårbarhet, säger Jenkins och sätter armbågarna i bordet.  

Med ”If Beale Street could talk” och ”Moonlight” har Jenkins skrivit ett nytt kapitel för afroamerikaners filmkonst. Tillsammans med bland annat Jordan Peele (”Get out”) och Ryan Coogler (”Black panther”) träder berättelser om svarta, av svarta filmskapare, alltmer fram i den breda fiilmens rampljus. 

– Jag vill ge publiken kredd för det, jag tror folk hungrar efter något nytt. Vi har kommit till en tidpunkt i filmhistorien då det mesta har berättats, på det ena eller det andra sättet. Nu har vi nya perspektiv, nya skiften, och filmskapare hittar sina egna röster. Sådana som Spike Lee, Ryan Coogler och Ava DuVernay har inte bara gått genom dörren och gjort sitt. De har inte bara krävt möjligheter utan också sett till att andra får dem. De skickar ner hissen igen. 

Jenkins menar att det också beror på dagens tillgång till filmer. 

– Ta till exempel den mexikanska filmen ”Roma”. Med undantag för öst- och västkusten skulle en sådan film aldrig gå upp på bio i USA, men nu kan folk se den på Netflix, säger Jenkins som nyligen vann pris för bästa manus på National Board of Review. 

I sitt tacktal gav han en hård känga till president Trump och hans besatthet av murar.  

– Visst är det paradoxalt och konstigt att fler berättelser av en minoritetsgrupp når en jättepublik. För det verkar som att världen går i motsatt riktning. Överallt. Samhällen och regeringar verkar krympa och gå tillbaka i tiden. Men det visar bara hur relevant och nödvändig film är i dag. 

Läs mer: Recension av Oscarsbelönade ”Moonlight”