Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Bluesen tände den brittiska rockgnistan

SEVEN AGES OF ROCK (1:7), Kanal 9 22.10 . Den moderna rockens olika utvecklingsfaser gås igenom i en brittisk sjudelad dokumentär.

I den nyprocuderade BBC-serien Seven ages of rock sätter man 1965 som år noll för den moderna rockmusiken. En musikgenre som i olika varianter fortfarande är den dominerande och bygger på en mindre rockexplosion som startade i mitten av 1960-talet.

50-talets rocknroll-våg hade klingat av och under första åren av 60-talet fylldes västvärldens försäljningslistor av snäll, fabricerad vit pop utan några större uttryck. I New York satt en kader av låtskrivare i the Brill Building och spottade ur sig begåvad, men helt ofarlig popmusik.

Samtidigt befann sig den råa, uttrycksfulla amerikanska bluesen i en sorts underground-position i sitt eget hemland. Svarta bluesgiganter som Muddy Waters, Howling Wolf och John Lee Hooker var i stort sett okända storheter för de amerikanska vita tonåringarna.
Men de första åren av 60-talet växte intresset för deras musik i stället i Europa. På den här sidan Atlanten, där USA:s rasproblem inte stod i vägen för musiken, förstod man bättre att uppskatta deras storhet och inte minst i Storbritannien växte en bluesvåg både bland lyssnare och bland musiker. Det var det gemensamma intresset för blues som fick Mick Jagger och Brian Jones att starta the Rolling Stones 1962.

Ginger Baker, trumslagaren som 1966 skulle bilda bluesbaserade the Cream tillsammans med Eric Clapton och Jack Bruce, kommenterar i det första av sju avsnitt av Seven ages of rock med ett skratt The Rolling Stones tidiga karriär:

De var halvprofessionella vita killar som försökte spela svart musik. Och de gjorde det inte särskilt bra, men folk gillade det.
Och så var det. Med bluesens uttryck och form som grund började ett antal brittiska grupper att skapa något eget, något som beskrev vad som hände där och då och som berörde den stora efterkrigstidens generation, som nu började bli vuxen.

The Animals, Kinks, The Yardbirds, The Who. Tillsammans med the Rolling Stones startade de det som kom att kallas den brittiska invasionen. Och vad man i första hand invaderade var paradoxalt nog bluesens hemland USA. I en bumerangeffekt kom bluesen nu, omstöpt i brittisk form, tillbaka till sitt ursprung.

Tre av 1965 års fixlåtar var I cant get no satisfaction med The Rolling Stones, My generation med The Who och Like a rolling stone med Bob Dylan.

Dylans omtalade och kritiserade steg från folkmusik till rock var i hög grad inspirerat av den brittiska rockmusik han hört under sitt Englandsbesök 1964. Och framför allt av The Animals världshit, en elektrisk version av den traditionella The house of the rising sun, som i sin tur var inspirerad av den folkmusikversion the Animals hört Dylan göra på skiva! Bumerangeffekten i dubbel bemärkelse.
The Animals från engelska Newcastle spelade amerikansk blues på sina skivor, som var storsäljare i USA.

Vi, de unga i London, Newcastle och Manchester, stoppade handen i USA:s soptunna och plockade upp kultur, säger The Animals sångare Eric Burdon i kvällens program.
Ett engelskt program som av outgrundlig a nledning försummar att ens nämna hela 60-talets största musikfavoriter, engelska The Beatles!

1965 var visserligen ett svagt Beatles-år med Beatles-mått mätt. Deras största hit var Yesterday, men utan the Beatlemania som drabbat USA 1964 hade 1965 års brittiska invasion säkerligen stött på hårdare motstånd.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.