Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Brady Corbet: ”Jag vill göra galna, råa och vackra filmer”

Han har Michael Haneke som mentor, har jobbat med Ruben Östlund och hatar traditionellt berättande. Nicholas Wennö har träffat regidebuterande indieaktören Brady Corbet som gjort film om en blivande extremists barndom.

”Ingen föds till extremist”, står det i rubriken på hemsidan för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Sidan fortsätter: ”Tillsammans kan vi förebygga våldsbejakande extremism. Genom förebyggande arbete stärker vi individen och samhället.”

Skådespelaren Brady Corbet skulle nog hålla med om det mesta. I dag är det premiär för hans mystiska och märkliga regidebut ”The childhood of a leader” (recension här intill) som följer en labil ung pojkes gradvisa väg mot fascismen. Ett slags ”scener ur en barndom” som har lånat sitt namn från Jean-Paul Sartres novell från 1939 om en jagsvag och osäker yngling som omfamnar en antisemitisk och fascistisk ideologi.

– Hela konceptet för filmen var att undvika allt som var psykologiskt, vilket är lite av en paradox för något som i grunden är ett slags psykodrama, säger Brady Corbet som sitter på ett hotell vid Avenyn i Göteborg med svart sotarluva, röd scarf och en kritstrecksrandig murarskjorta.

Corbet har gjort sig ett namn som en pålitlig independentskådespelare i filmer som ”Melancholia”, ”Eden”, ”Moln över Sils Maria” och ”Turist”. Några kanske minns Corbet som en av de två psykopaterna som terroriserar en borgarfamilj med golfklubbor i Hollywoodversionen av ”Funny games” (2007).

Läs också: Recension: ”The childhood of a leader”

”The childhood of a leader” har också uppenbara likheter med Michael Hanekes Guldpalmsvinnare ”Det vita bandet” som skildrar hur den auktoritära uppfostran och svarta pedagogiken i en tysk by bäddade för framväxten av nazismen i 30-talets Tyskland.

– Ja, min film är totalt besläktad med ”Det vita bandet”. Det första fröet till filmen såddes också när jag jobbade med Michael på ”Funny games”. Under inspelningen berättade han om hur ”Det vita bandet” var inspirerad av Volker Schlöndorffs ”Den unge Törless” efter Robert Musils roman – en av de bästa filmerna som gjorts!

Corbets andra stora inspirationskälla var Margaret MacMillans ”Paris 1919: Sex månader som förändrade världen”, som handlar om det ödesdigra Versaillesfördraget efter första världskriget.

– En fantastiskt bra och fasansfull bok som hemsökte mig under flera år. Tyvärr så fuckade fredsfördraget i Paris upp hela Mellanöstern och allt annat big time. Wilson, Lloyd George och Clemenceau gjorde ett mycket dåligt jobb – vi inte kommit särskilt långt på 100 år, säger Corbet och fortsätter:

– Naturligtvis är min film en kommentar kring det som händer i Europa och USA i dag. Om hur allt upprepar sig – krigen och eländet – det är inte så stor skillnad mellan flyktingarna i de gamla arkivbilderna och dem som vi ser i dag i nyhetsflödet.

The childhood of a leader” kretsar kring ett amerikanskt äkta par som slår sig ner i Frankrike i slutet av första världskriget. Liam Cunningham spelar den auktoritära patriarken som är involverad i arbetet med Versaillesfördraget, medan hans religiösa hustru (Bérénice Bejo) sliter med parets änglalockige men bångstyrige son som spårar ur alltmer. Han är lynnig, impulsiv, megaloman med häftiga humörsvängningar. I slutet av filmen dyker Robert Pattinson upp som en enväldig despot med rakat huvud i ett namnlöst europeiskt land som påminner om Italien.

”The childhood of a leader” är löst baserad på standarduppväxten för några av historiens värsta despoter, men Corbet viftar bort alla försök att ge några svar.

– Naturligtvis är det helt barockt att försöka peka ut en enskild händelse som definierar en människas liv. Varje del av Hitlers har varit föremål för en dokumentär, det finns ett desperat behov av att förklara men det tycks vara dömt att misslyckas. Så fort man vill hitta tydliga orsak–verkan-samband så dras mattan bort under fötterna, säger han.

För att filmen inte skulle kännas som en stel historielektion så plockade han bort allt som kändes didaktiskt.

– Mitt enda fokus var att skildra en serie maktkamper i detta neurotiska hem – mellan olika karaktärer, på olika plan. Hur något osynligt gift sprider sig i huset, hur pojken påverkas av stämningen i huset och hur de påverkas av hans beteende, säger Brady Corbet.

Och precis som sin österrikiska mentor så vänder sig Corbet mot Hollywoods förenklade psykologiska förklaringsmodeller.

– Hanekes sätt att hantera allegori som till exempel i ”Dolt hot” är helt briljant, säger Corbet och syftar på den filmen där Daniel Auteuils programledare plötsligt får dovt hotfulla meddelanden som leder spåren till ett förflutet som han vill förtränga.

I höstas vann ”The childhood of a leader” pris för bästa debut och bästa regi i sektionen Orrizonti på Venedigs filmfestival. Juryordföranden Jonathan Demme kallade filmen för ”bländande och utsökt originell” och jämförde Corbet med den unga Orson Welles.

Läs också: Alla veckans filmrecensioner

Sin klena budget på fem miljoner dollar till trots ser filmen dyrare ut än vad den är. Scenografin är minutiöst genomförd in i minsta detalj. För att få rätt sorts knarr byggdes golvet i flera lager. Väggen målades om många gånger för att få olika färgskiftningar i olika scener som filmades på 35-mm-film i svagt ljus.

– Allt för att få den där råa, gryniga känslan av något levande – utan att det skulle kännas bohemchic som Urban Outfitters, haha. Jag är mycket förtjust i Ermanno Olmis ”Trädskoträdet” som bara jobbar med lera och skottkärror utan någon som helst design, säger Corbet.

Om scenografin är nedtonad och minimalistisk, är Scott Walkers soundtrack till filmen desto mer högljudd och expressionistisk. Extremt hög och otroligt nära.

– Scott Walker är min stora hjälte – hans musik var en inspiration för hela filmen. Scott är en expressionistisk konstnär, en maximalist vars musikalbum är extremt beroendeframkallande. Jag spelade en massa avantgardekompositörer från 1900-talet. Sedan fick han fria händer att skapa den musik han ville.

Det slutade med ett kaotiskt och nervigt symfoniskt partitur som kostade drygt en miljon att spela in under tre timmar med hjälp av 80 symfonimusiker i London.

– Hans musik är så krävande att man inte kan dölja den. Den är inte väl integrerad utan ligger där ovanpå alltsammans. Jag ville inte att den ska manipulera på något sätt. Vi har också mixat den utanför Dolby-standarden, vilket gör att det låter fucking loud! Och vi passar alltid på att skruva upp till elva på festivalvisningarna, säger Corbet och ler.

Som regissör är Brady Corbet betydligt närmare den europeiska konstnärliga filmen än amerikanskt historieberättande.

– Jag skulle kunna göra en traditionell narrativ film med förbundna ögon, det är så löjligt enkelt. Men jag skulle hellre se en galen och vacker film med brister av Leos Carax än ännu en medioker Hollywoodfilm. Det är för mycket filmer där två personer sitter i en soffa och pratar om sin jävla relation i två timmar, säger Brady Corbet och börjar beklaga sig över tillståndet för spelfilmen. 

– Filmen är riktigt illa ute. Jag är också lite besviken på publiken som säger att de inte har tid att se filmer medan de kan sträcktitta en hel helg på helt harmlösa detektivserier. Det är galet. Och en sådan briljant regissör som David Fincher ägnar sig åt att göra skräp som ”Gone girl”. 

Han ger sig också på den digitala utvecklingen. 

– Den digitala revolutionen suger! Det är som om någon har skrivit ut ett motgift mot en sjukdom som vi aldrig led av. Nu handlar allt bara om HD-upplösning, mer och mer. Vad fan ska ni göra mer er jävla upp­lösning? Projicera filmen på en skyskrapa? Att det skulle kosta för mycket är skitsnack! Typ 30.000 dollar på en miljonbudget – spara in på några chaufförer och middagar så är man hemma, säger Brady Corbet. 

Fakta. Brady Corbet

Han är född 1988 i Arizona och slog igenom i Catherine Hardwickes tonårsdrama ”Tretton” 2003.

Vid sidan av världsnamn som Michael Haneke (”Funny games”, 2007) och Lars von Trier (”Melancholia”, 2011) har han gjort film med regissörer som Gregg Araki (”Mysterious skin”, 2004) och Olivier Assayas (”Moln över Sils Maria”, 2015).

Corbet spelade rollen som Brady i Ruben Östlunds snöiga relationsdrama ”Turist” 2014.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.