Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 15:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/brittisk-film-nojar-for-livet-efter-brexit/

Film

Brittisk film nojar för livet efter Brexit

The King's speech, Paddingtonfilmerna och Harry Potter-serien är tre exempel på brittiska filmer.
The King's speech, Paddingtonfilmerna och Harry Potter-serien är tre exempel på brittiska filmer. Foto: IBL, IBL och REX

Den brittiska filmen blomstrar som aldrig förr, men det finns ett mörkt hot. Brexit riskerar att strypa det kreativa flödet mellan Storbritannien och resten av Europa. Både de brittiska filmarbetarna och EU oroar sig för livet efter Brexit.  

Nicholas Wennö
Rätta artikel

Brexit har visserligen resulterat i den utmärkta politiska rysaren ”Brexit: an uncivil war” och Andy Serkis satiriska Youtube-filmer med Theresa May som Gollum. Men i övrigt har den traumatiska brittiska folkomröstningen mest skapat oro och osäkerhet i den brittiska filmen. 

”I England hörs numera endast splittringens oväsen”, sa Ralph Fiennes poetiskt när han nyligen tog emot hederspriset på Europeiska filmgalan i Sevilla. Symboliskt nog genomsyrades hela hans proeuropeiska tacktal av en tydlig anti-Brexit-hållning. 

På hemmaplan har den brittiska filmstjärnan massivt stöd från sina kollegor. En stor majoritet av de som jobbar inom den så kallade kreativa sektorn (6 procent av alla jobb i Storbritannien) är för EU och mot Brexit, visar en färsk enkätundersökning. Redan före folkomröstningen 2016 stöttades Remain-sidan öppet av hundratals brittiska filmarbetare, däribland Keira Knightley, Benedict Cumberbatch, Helena Bonham Carter, Bill Nighy, Danny Boyle, Chiwetel Ejiofor och manusförfattaren Richard Curtis. Liksom Eric Fellner som bossar för det brittiska succébolaget Working Title som ligger bakom oräkneliga biovältare från “Fyra bröllop och en begravning”, ”Love actually”, ”Les miserables”, ”Bridget Jones dagbok” och ”Darkest hour”.  
– Att stanna kvar i en stark union som EU är det bästa för oss både kommersiellt och kulturellt, säger Eric Fellner till The Guardian.
– Vi är lyckligt lottade att ha en verkligt stark industri, men detta bygger på att vi kan jobba med skådespelare och andra yrkeskategorier från EU och resten av världen. Det är väldigt synd att kasta bort allt detta och vrida klockan tillbaka. Det verkar bara löjligt att tillfoga denna ekonomiska motor skada, säger Fellner. 

Även på högsta nivå inom EU finns farhågor för att också den europeiska filmen ska drabbas av Brexit: ”Med tanke på den huvudroll som Storbritannien spelar för den europeiska filmproduktionen och dess betydelse som centrum för den största koncentrationen av tv-kanaler i Europa, så är Brexit föremål för betydande oro”, konstaterar The European Audiovisual Observatory i Strasbourg i en färsk studie.  

Slumdog millionaire.
Slumdog millionaire. Foto: SF/TV 4

Film är numera en vital brittisk industrisektor som också är mycket starkt sammanflätad med EU. Så har det knappast alltid varit. Efter järnladyn Thatchers beska svältkur på 80-talet var filmen en svårt undernärd och isolerad engelsk patient. 1989 gjordes 30 brittiska långfilmer för sammanlagt 800 miljoner kronor. Under 90-talet förvandlades den brittiska filmbranschen sakta från en liten småskalig så kallad ”cottage–industry” till en välsmord europeisk drömfabrik.  

Vid millennieskiftet producerades 92 långfilmer för drygt 11 miljarder kronor – varav 8 miljarder kom från Hollywood. Numera pumpar Hollywood (och andra utländska filmbolag) in nära 20 miljarder i den brittiska industrin för att göra filmer som ”Solo: a star wars story”, ”Mission: impossible - fallout”, ”Jurassic World: fallen kingdom” och ”Wonder woman”.  

Det stora lyftet började 2006 när dåvarande premiärministern Gordon Brown införde skattelättnader för att locka Hollywood över “pölen”. I utbyte mot att producenterna spenderar minst 10 procent av sin budget i Storbritannien erbjuds de skatterabatter på 25 procent. 

Under den senaste tioårsperioden har omsättningen fördubblats. Ironiskt nog har Brexit gett industrin en extra skjuts på grund av den svaga pundkursen efter folkomröstningen 2016. Klassiska filmstudior som Shepperton och Pinewood utanför London är fullbokade och byggs ut för miljardbelopp - numera även påhejade av globala strömningsjättar som Netflix och Amazon. 

I somras förklarade den brittiska kulturministern Margot James (minister for the digital and creative industries) att ”jag tror inte att Brexit kommer att ha något nämnvärd effekt på filmindustrin. Det kommer varken att påverka filmstudioytorna eller skattelättnaderna.”  

På ett sätt har hon rätt. Vare sig en mjuk eller hård Brexit lär kunna rå på James Bond, superhjältefilmer med The Avengers eller ”Star wars”-sviten. Såvida man kan behålla de högkvalificerade filmarbetarna i London så lär det bli business as usual. 

Läs mer: Briljant Benedict Cumberbatch i politiska rysaren "Brexit: an uncivil war" 

Men vissa är bekymrade för att brittiska publikfilmer i mellanklassen kan ta stryk. Zygi Kamasa, chef för Lionsgate i Storbritannien och Europa, som nyligen bland annat producerat ”Colette” och ”On Chesil beach” menar att Brexit skulle utgöra ett dödligt hot mot den typ av brittiska publikfilmer som får stora EU-stöd. I den kategorin ingår till exempel filmer som ”Slumdog millionaire” och ”The king’s speech” som båda har fått cirka 10 miljoner kronor från EU. 

När det handlar om den smalare konstnärliga filmen är farhågorna ännu större. 

– Om Storbritannien förlorar den kreativa och kommersiella livlinan i form av Creative Europe så kommer detta att vara ytterligare en spik i kistan för den brittiska independentfilmen, säger den irländsk-brittiska producenten Mike Downey till DN. Under de senaste 20 åren har hans bolag Fame varit inblandad i ett 70-tal europeiska samproduktioner med bas i Storbritannien - bland annat med regissörer som Volker Schlöndorff, Mohsen Makhmalbaf och Julien Temple. 

– Brexit riskerar tyvärr att äventyra den kulturella öppenheten som är en följd av att Storbritannien deltar i det europeiska projektet. Därför kommer europeiska producenter att få det svårare att sälja in sina filmer till Storbritannien. Och vice versa. Det har varit en klassisk tvåvägs lösning som nu kommer att blockeras, säger Mike Downey.  

Star Wars: the force awakens
Star Wars: the force awakens Foto: Lucas film

Även om själva produktionsstödet från EU är kaffepengar jämfört med skattelättnaderna, så har den brittiska filmen fått totalt 3,6 miljarder i olika former av EU-stöd under de senaste tio åren. 

Ett annat orosmoln är att utbytet av kompetent arbetskraft ska äventyras. När det handlar om specialistfunktioner som efterproduktion, visuella effekter och animation är nära var fjärde utländska medborgare. Veteranen Ken Loach, som vann Guldpalmen 2016 med ”Jag, Daniel Blake” menar att detta är en ödesfråga. 

– Om den fria rörligheten stoppas och det blir en för stor byråkratisk process att jobba i Storbritannien, så kommer detta att hindra samproduktioner, säger Ken Loach till Hollywood Reporter. 

Andra ser möjligheter med Brexit. Den gamla branschräven Lord David Puttnam, ordförande för de brittiska distributörerna (FDA)  menar att Brexit kan hjälpa filmbranschen att ”leverera en form av nationell omprofilering”. 

Mike Downey, som även är biträdande ordförande i den Europeiska Filmakademin (EFA), är dock rädd för att den brittiska filmen ska bli introvert och ännu mer Hollywoodfixerad.  

– Om man ska vara krass så har det brittiska filmetablissemanget alltid vänt blicken mot USA för inspiration – medan de kreativa independentproducenterna blickat mot Europa. Inom EU finns en insikt om att kulturen är det kitt som binder oss samman, säger Downey. 

Det är en insikt som också delas av det brittiska etablissemanget. Både på 10, Downing Street och på Department for digital, culture, media and sport och Brittiska Filminstitutet finns en uttalad vilja att britterna ska förbli en medlem av den europeiska filmfamiljen. I bästa fall finns det hopp även efter Brexit. 

– Britterna behöver Europa. Den europeiska kulturen har alltid haft blicken riktad mot en bredare, mer universell horisont i fjärran, trogen den grekiska ursprungliga betydelsen av Europa – kvinnan med en vidsynt blick, säger Mike Downey.