Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 22:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/celine-sciamma-patriarkatet-ar-som-titanic-forr-eller-senare-gar-det-under/

Film

Céline Sciamma: ”Patriarkatet är som Titanic – förr eller senare går det under”

Céline Sciamma (mitten) poserar med franska skådespelarna Noemie Merlant och Adele Haenel i Cannes. Foto: VALERY HACHE

Cannes. Med ”Portrait of a lady on fire” ville franska Céline Sciamma skapa ett måleriskt passionsdrama med kvinnlig blick. Nu har hennes eldiga kärlekshistoria mellan två kvinnor goda chanser att vinna Guldpalmen på lördag. 

”Girlhood”-regissören Céline Sciamma har väckt stor uppmärksamhet i Cannes med sitt kostymdrama ”Portrait of a lady on fire” (”Le portrait de la jeune fille en feu”). Å ena sidan ett klassiskt, supersensuellt passionsdrama som utspelar sig i Bretagne 1770, å andra sidan en subversiv kärlekshistoria mellan en kvinnlig porträttmålare och en ung adelsdam som helt och hållet genomsyras av en kvinnlig blick.

– Titeln kom först, långt innan jag fick idén att berätta om en kvinna som målar en annan kvinna. Jag vet faktiskt inte hur jag fick den i huvudet, men den fungerade hela tiden som en motor för att hålla skrivandet på hög temperatur, berättar Céline Sciamma klädd i tajt svart kostym i ett bländvitt rum nära strandpromenaden Croisetten. 

Den 39-åriga franska regissören har chans att bli den andra kvinnan i filmhistorien som får en Guldpalm i Cannes – nästan trettio år efter att Jane Campion vann med ”Pianot”. Inte för inte delar de båda havsnära filmerna ett slags högromantiskt dna, men Sciammas film bärs i ännu högre grad fram av en kvinnlig blick. 

– Jag ville göra en kärlekshistoria om ett ikoniskt kärlekspar som handlar om att bli förälskad, hur en kärlekshistoria utvecklas, hur minnen skapas och hur begär växer fram. Men jag ville också samtidigt berätta om skapande och om mytologin kring musor, säger Céline Sciamma som kom till Cannes med ett helfeminint entourage. 

Adèle Haenel och Noémie Merlant i ”Portrait of lady on fire” Foto: Cannes filmfestival

Vid sidan av huvudrollsinnehavarna Adèle Haenel och Noémie Merlant hade hon med sig sin kvinnliga producent och fotografen Claire Mathon. Den sistnämnda har även fotograferat en annan tävlingsfilm signerad en kvinnlig regissör, Mati Diops drabbande drama ”Atlantique”.

”Portrait of a lady on fire” handlar om seende i flera bemärkelser. Konstnären Marianne (Merlant) är inhyrd av en adelsdam för att måla ett porträtt av kvinnans motsträviga dotter Héloise (Haenel), en målning som i sin tur så småningom ska skickas som gåva inför ett arrangerat bröllop. Marianne måste först jobba i smyg, innan det börjar bränna till mellan kvinnorna.

– Det som intresserade mig mest kanske var just frågan om seende, om blickar, om vem som tittar på vem. För mig handlar den här filmen egentligen mer om hur jag upplever att jag vill göra film, än att den handlar om måleri eller musik. Tiden den tar att skapa ett porträtt i olja hänger för mig ihop med hur omständligt det är att göra en film, säger Sciamma och tar ett exempel:  

– Jag tänkte i många, många månader på hur jag skulle gestalta den första kyssen. Det var så svårt att göra det på ett nyskapande sätt.

”Portrait of a lady on fire” Foto: Cannes filmfestival

Hon ägnade mycket tid att researcha kvinnliga konstnärer på 1700-talet, även om Marianne i filmen är en helt fiktiv person.

– Jag ville inte att det biografiska skulle stå i vägen. Men det var fascinerande att upptäcka en konstscen som är så mycket större än man kan tro, vid sidan av kända namn som Élisabeth Vigée Le Brun. 

– De kvinnliga målarna verkade förstås inte med samma frihet som männen, och det betyder ju att det finns sådant som inte är skildrat i konsthistorien, så mycket bilder av liv som vi har inte har fått se. Det var något som jag ville plocka fram, menar Sciamma som väver in mens och en abort i sitt laddade bildberättande i skärningspunkten mellan liv, passion och konst.

Genom att göra en kostymfilm kunde jag förena det subversiva och det romantiska, och ändå få en kännas modernt.

På frågan varför hon valde att göra ett kostymdrama i stället för att berätta i nutid, svarar hon:

– För mig är kostymdrama inte en genre, snarare en metod. Det är en romantisk uppfattning att realistiska samtidsskildringar är mer autentiska än historiska skildringar. Oavsett vilken tid man skildrar så handlar det ju om manipulation. Jag försökte skapa närhet och autenticitet genom att ha få men långa scener och avskalad scenografi. Genom att göra en kostymfilm kunde jag förena det subversiva och det romantiska, och ändå få det att kännas modernt.

I Céline Sciammas filmvärld står kvinnor alltid i centrum. i ”Portrait of a lady on fire” är männens värld närmast helt osynlig.

– Det kändes väsentligt att försöka gestalta det möjliga, snarare än att reproducera samma gamla stereotyper och konventioner om manlig dominans där kvinnans plats är utopisk.

– ”Portrait of a lady on fire” är inget politiskt manifest, men visst anser jag att patriarkatet är som Titanic, det kommer förr eller senare att gå under. Det önskar jag i alla fall av hela mitt hjärta för allt och alla, säger Céline Sciamma.

Läs mer: DN:s recension av ”Girlhood”  

”Girlhood” Foto: Folkets bio