Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/chloe-grace-moretz-jag-tycker-om-att-ga-till-morka-platser-inom-mig-sjalv/

Film

Chloë Grace Moretz: ”Jag tycker om att gå till mörka platser inom mig själv”

Chloë Grace Moretz. Foto: SWAN GALLET/WWD/REX/SHUTTERSTOCK

Från blodsugande skyddsängel i ”Let me in” till queerrebell i ”The miseducation of Cameron Post”. Vid 22 års ålder har Chloë Grace Moretz redan över 50 roller bakom sig och spela mot flera av de stora stjärnorna. I aktuella stalkerthrillern ”Greta” drabbas hon av Isabelle Hupperts besatthet. 

Rätta artikel

Det är en taggad Chloë Grace Moretz som slår sig ner med ett ”what’s up, man” medan hon flackar runt med blicken över hötorgskonsten på väggarna i hotellrummet i Toronto. Men på en hundradels sekund skiftar hon skepnad från rastlös tjej till mogen, närvarande, artikulerad aktris. 22-åringen vet hur man anpassar sig. 

– Det gäller att bara slänga sig ut i det okända. Det har jag lärt mig med åren, säger Chloë Grace Moretz.  

Hon kan knepen för hur man skiftar känslolägen. Alltsedan hon började skådespela som femåring kan hon i ett och samma andetag para ihop mjukhet och farlighet, mystik och oskuldsfullhet. Inte bara när hon som vampyr suktar efter blod i ”Let me in”, knäcker revben i ”Kick-ass” eller förödmjukats i ”Carrie” men även som brittisktalande Charles Dickensbeundrare i ”Hugo Cabret”. 

Bild 1 av 2 Chloë Grace Moretz i ”Let me in”.
Foto: Rights Managed
Bild 2 av 2
Foto: Rights Managed

Moretz har erfarenhet som de flesta andra unga skådespelare saknar. Redan som 13-åring kallades hon ”Hollywoods mest upptagna skådespelare”. Men innan hon hann lämna tonåren gick hon på känslomässig tomgång. Efter över 50 filmer och tv-serier behövde hon hitta en ny gnista för att inte fastna i slentrianroller. Efter ett och halvt års uppehåll är hon nu både mer kräsen och peppad på jobbet. 

– Jag vill vara rädd. Jag vill vara nervös och inte veta om jag ens klarar av att spela en roll. Jag kände att jag hade förlorat något. Det är så lätt att bli bekväm och ramla ner i fallgropar efter så många år i branschen, eftersom man är uttråkad. Speciellt om man älskar skådespeleri, som jag gör, säger Moretz.  

Efter uppehållet gjorde hon förra året succé som lesbisk tjej på ett kristet konverteringsläger för homosexuella i prisade ”The miseducation of Cameron Post”. I morbida ”Suspiria” spelar hon ångestfylld balettdansös och i den aktuella psykologiska thrillern ”Greta” möter hon Isabelle Hupperts själsligt mörka rollfigur. Moretz spelar en ung, blyg kvinna på Manhattan som plågas av ensamhet sedan hennes mamma dött. När hon lockas av den varma vänskapen med den äldre sofistikerade pianolärarinnan Greta (Isabelle Huppert) verkar tomrummen fyllas. Men snart anas ugglor i mossen, den osunda besattheten tar över. 

– Jag tycker själv om att gå till mörka platser inom mig själv. Det faktum att det är två kvinnor som spelar offer och förövare vänder uppochned på hela idén av hur en sådan här film brukar vara. Den fångar upp helt nya sidor av ”Basic instinct”- och ”Farlig förbindelse”-fenomenet, säger Moretz. 

Chloë Grace Moretz och Isabelle Huppert i Neil Jordans ”Greta”. Foto: Patrick Redmond

”Greta” tar stalkerthrillern och kryddar den med både camp och absurditet. Trots att Moretz arbetat med många stjärnskådespelare var det ändå skrämmande att spela mot en ikon som Isabelle Huppert.

– Jag kände likadant med kraftfulla skådespelare som Julianne Moore, Juliette Binoche och Michelle Pfeiffer. De är alla kvinnor som jag sett upp till hela mitt liv, men Isabelle överträffade alla förväntningar. Hon är öppen, fri och orädd. Och vill hela tiden lära sig något nytt. Hon trycker inte ned sin ålder eller ser den som en begränsning, vilket amerikanska skådespelerskor gör. 

Trots sin unga ålder har Moretz även hunnit beta av ovanligt många stora regissörer. Martin Scorsese rollsatte henne i Oscarsvinnaren ”Hugo Cabret” som beläst Dickensfan i 1930-talets Paris i en fabelhommage till filmmediets födelse. I Tim Burtons ”Dark shadows” spelar hon Michelle Pfeiffers upproriska dotter och i Olivier Assayas ”Clouds of Sils Maria” en kaxig superstjärna. ”The crying game”-regissören Neil Jordan lockade fram hennes smått naiva jag i ”Greta”. 

– Jag tycker om när en regissör får mig och att gå emot min spontana instinkt. Men ändå lyssna på mina idéer. Neil Jordan fattar sådant. 

I den psykologiska skräckthrillern ”Suspiria” gav italienaren Luca Guadagnino (”Call me by your name”) henne en köttig, om än liten, roll att bita i. 

– Han gör något de flesta regissörer inte kan – han öppnade upp mig så att jag blev sårbar för att sedan bryta ned mig, men alltid i en säker zon. Samtidigt har han en sådan mjuk inställning, säger Moretz som också ska spela i Guadagninos kommande film ”Blood on the tracks”. 

– Det var faktiskt svårt att skaka av sig rollkaraktären i ”Suspiria”. Men gör jag något rätt ska det vara lite svårt. Man har den här ”knuffa och dra”-känslan med en roll. Man ger lika mycket som man tar.  

När hon rollsattes som lesbisk tonåring i ”The miseducation of Cameron Post” hade hon redan haft ett långt engagemang för hbtq-frågor. 

– Jag växte upp med det tack vare att mina två äldre bröder är gay. ”Cameron Post” förändrade mig som person. Framför allt sättet att hantera problem och övervinna dem. Det finns frågeställningar i både ”Greta” och ”Cameron Post” som egentligen alltid funnits i våra samhällen. Psykologisk mobbning och rädslan för det okända i att vara homosexuell, säger hon och fortsätter: 

– Jag visste faktiskt inte att det var så otroligt vanligt med konverteringsterapi. 700.000 amerikaner har genomgått det och det är olagligt i bara 14 stater. Vår vicepresident Mike Pence är en förespråkare. Det tillåter oss att använda filmen som en slags social aktivism. 

För Moretz är aktivism sammansmält med all typ av konst. 

– Man måste alltid ha en anledning till varför man skapar något. Varför annars göra det? Det som är underbart med film är möjligheten att bädda in social aktivism inom den estetiska och underhållande ramen. Så människor kan se roliga, ledsna, hjärtskärande filmer och samtidigt lära sig något och förhoppningsvis vidga sina vyer. Visa att det finns andra vägar att ta där ute.  

Moretz tycker själv, till skillnad från nidbilden, att det är bra att växa upp som kändis.  

– Det är svårare att slängas in i det om man är i den ålder jag är i nu och haft ett normalt liv innan. Och allt i ens privata liv potentiellt rannsakas. För att inte låta rädslan ta över får man på många sätt ”fake it till you make it”. Det är skådespeleri. Det är bra att börja med det som femåring, säger hon och skrattar.  

Det kanske inte är en tillfällighet att Moretz ska spela Bonnie i ”Love is a gun”, den kommande nyinspelningen av klassikern ”Bonnie and Clyde” (1967). Hon verkar trivas i gråzonen mellan det orädda och det trasiga. 

– Jag tror vi skådespelare är besatta av människor. Besatta av att framkalla och skildra känslor. Det är något inbyggt i oss. Om jag inte känner så kan jag lika gärna lämna över det till någon annan.