Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-18 09:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/den-snabbkaftade-snuten-bor-inte-har-langre/

Film

Den snabbkäftade snuten bor inte här längre

Bild 1 av 3 Med något dräpande i mungipan, också.
Foto: Paramount/TT
Bild 2 av 3 Hej, det är Crockett! Jag har inga strumpor på mig.
Foto: TT
Bild 3 av 3 Vi snodde stilen från 80-talssnuten.
Foto: TT

Hade man polisbricka så levde man rövare på 1980-talet, åtminstone i amerikansk film. Kontrasten mellan den tidens snabbkäftade hejiga snutar och dagens djupt deprimerade deckare är total. Mårten Blomkvist tittar tillbaka och gnuggar sig i ögonen.

Kära Frågespalt,

Jag har en gammal kompis som var jättekul på 1980-talet. Full fart, balla bilar, alltid en tuff och rolig kommentar. Nu har han deppat ihop. Sedan flera år är det bara krämpor och sorg. Allt umgänge går ut på att jag ska tycka synd om honom. Får jag någonsin tillbaka min gamla vän?

Svar: Nej, snutfilmerna har ändrats för gott.

Eddie Murphy. Foto: Paramount/TT

Alla som haft ett konto hos någon strömningstjänst de senaste åren kan ställa diagnos på snuthälsan: inte bra. Snutar är svårmodiga typer, tystlåtna, slutna. På sin golgatavandring genom världen tyngs de av skuldkänslor, missbruk och diagnoser.

I tv-serien ”Babylon Berlin” har krigsupplevelser gjort hjälten till ett nervvrak som går på morfin och kissar på sig i första avsnittet. I serien ”River” följs Stellan Skarsgård åt av en partner och kollega som är död.

Deppkrim är stort. Man ska följa fiktionens poliser med en klump i magen. Det totala sammanbrottet tycks aldrig långt borta.

Man gnuggar sig i ögonen när man ser tillbaka på 1980-talet. Många av den tidens största succéer kan man i dag inte föreställa sig ens som ett utslag av sjuk humor under en brainstorming på ett filmproducentkontor. 

På 1980-talet pjåskades inte med poliser. Mel Gibsons Martin Riggs i ”Dödligt vapen” (1987) är i och för sig suicidal men hans ensamma kamp med tjänstepistol och självmordsimpuls i husbilen behandlas mest som ett skämt. På stationen i Los Angeles försöker polisens psykiater – en kvinna, så klart – övertyga chefen om att Martin Riggs måste ha hjälp, depressionen efter hustruns död i en bilolycka är livshotande.

Nej, det är jättekul att vara snut, faktiskt!

Chefen avfärdar farhågorna som ”skitsnack”:

– Riggs är en hård jävel.

Kollegorna misstänker att Riggs försöker lura till sig förtidspension, känd som ”psycho pension”. Chefen orkar inte fördjupa sig i en spadrig snuts problem:

– Tar han livet av sig så hade jag fel, avslutar han resonemanget med psykiatern.

Martin Riggs själsmörker är rent av en tillgång i jobbet. Vrickad som han är struntar han ju i om han lever eller dör, som han säger till förfärade skurkar. Han rekommenderar sitt förhållningssätt till andra. Danny Glover spelar hans partner Roger Murtaugh. Murtaugh är en stadig, livsglad äldre familjefar som ser det som en förbannelse att ha fått Riggs i bilen.

– Gud måste hata mig, säger Murtaugh.

– Hata honom tillbaka, säger Riggs, det funkar!

Det svängde om snutarna på 1980-talet. London hade sitt swinging sixties, snutfilmerna hade ett swinging eighties. I tv:s ”Miami vice” (1984–90) fräste Tubbs (Philip Michael Thomas) och Crockett (Don Johnson) omkring i Florida i pastellfärgade kavajer, och Crocketts för en polis orimligt exklusiva sportbilar. Crockett bodde på en husbåt, hade en alligator som hette Elvis, och använde aldrig strumpor, ett mode som togs efter av miljontals män som gärna ville bli sådana första klassens sexobjekt som Don Johnson och slugt hade räknat ut att det var på strump-exit det hängde. ”Miami vice” var så coolt att man fick skrapa rimfrost från tv-skärmen efter avsnitten.

Mycket hud, få biltak och inga strumpor i Miami Vice sköna tillvaro. Foto: ©Universal/Courtesy Everett Collection

1980-talssnutarna var överlag snutar man ville ta efter. De kläckte alltid ur sig något häftigt. I ”48 timmar” (1982) spelade Eddie Murphy inte snut, men en mycket elegant kriminell som av Nick Nolte – snut – tas ur fängelset för att hjälpa till i jakten på ett par mordiska rånare. 

I en scen får Murphy låna Noltes polisbricka när de i sökandet hamnat på en country & western-bar. Murphy är den enda svarta personen i ett hav av vita män med cowboyhattar. Sydstatsflaggor pryder väggarna. Poängen är att Eddie Murphy ska visa Nolte att man kan bete sig hur man vill om man har polisleg, och Murphy tar rent självmordsmässigt ut svängarna.

Polisyrket? Det är mest skoj! Eddie Murphy som Axel Foley i ”Snuten i Hollywood” Foto: Paramount/Courtesy Everett Collection

Han deklarerar ljudligt att han ”aldrig sett så många efterblivna bondlurkar” och att han hatar vita och rednecks. När en trakasserad bargäst frågar Murphy – inte helt obefogat – vad han egentligen är för sorts polis, vrålar han svaret:

– Jag är er värsta fucking mardröm, jag är en nigger med polisbricka!

”48 timmar” var filmdebut för Eddie Murphy, och den repliken är förmodligen fortfarande hans mest kända. Den passade hans image perfekt. Fortast möjligt sattes han i egen snutroll, och fick skapa kaos när han som Axel Foley använde hemstaden Detroits burdusa metoder i förnäma Beverly Hills i ”Snuten i Hollywood” (1984).

”Yippee-ki-yay, motherfucker!”

Hade man polisbricka levde man rövare på 1980-talet. Flera av de mest kända snutreplikerna kommer från den tiden. Tacka Roger Murtaugh för actionkomedi-eternellen: ”I'm too old for this shit.” Eller tacka manusförfattaren Shane Black, om ni är noga.

Bruce Willis fick äran att utropa vad man kan beteckna som en sorts åttiotalssnutarnas filosofiska stridsrop: ”Yippee-ki-yay, motherfucker!” Han gör det i – ska jag behöva säga det? – i ”Die hard” (1988). Willis' John McClane krälar omkring i ventilationssystemet i storföretaget Nakatomis Los Angeles-skyskrapa, och gör livet surt för den tyska terroristliknande trupp som tagit kontroll över byggnaden. Den sofistikerade ledaren Hans Gruber (Alan Rickman) förhandlar med McClane via walkie-talkie:

– Tror ni verkligen att ni har en chans, mr Cowboy?

– Yippee-ki-yay, motherfucker!

Yippee-ki-yay, motherfucker! Foto: Rights Managed

Gruber har slagit till mitt under företagets julfirande. McClane missar ingen chans att kläcka en vits. När han dödar en underhuggare och tar hans vapen returnerar han via hiss kroppen prydd med tomteluva och klotter på tröjan: ”Nu har jag en kulspruta. Ho-ho-ho.”

Om snutar är roliga i dag är de snarast pajasar, som i engelska ”Hot fuzz” (2007) och svenska ”Kopps” (2003).

På 1980-talet var till och med totalt oseriösa mutkolvar till snutar hjältar. Franska ”Muta & kör!” (1984), med Philippe Noiret, blev en framgång både i hemlandet och här och fick flera uppföljare. Dennis Quaid var en fräckt grinande, skrupelfri snut i ”Brottsplats New Orleans” (1984). Originaltiteln var smeknamnet på New Orleans: ”The big easy”. Den är i dag svår att hitta, vilket är synd, den har en rättgångsscen som är en pärla, med den alltför tidigt bortgångna teateraktören Charles Ludlam som advokat vars samvete tog timeout innan han fyllt fem.

Vid rättegången visar det sig att ett videoband med bevis mot Quaid av en mystisk slump hamnat bredvid en kraftig magnet i polisens förvar. Bandet har blivit förstört.

– New Orleans is a mah-vellous environment for coincidence, New Orleans-miljön är fantastiskt gynnsam för sammanträffanden! säger Ludlam.

Riggs-Foley-McClane-skolans snutar var länge kungar på biograferna. Det pumpades ut uppföljare; det är osäkert om vi sett den sista. Men det finns ingen återväxt i genren. Det görs försök att återanvända figurerna, ”Dödligt vapen” återuppstod till exempel nyligen som tv-serie, utan att överleva många säsonger. Fast då tar man just till rollfigurer skapade på 1980-talet. Det är knappast någon som försöker karva fram sådana här coola katter ur vår tid.

Det är bara att bita ihop och inse att vi får klara oss utan de kära, hejiga gamla snutarna. Vi lever i deppkrimmets tid, ”polis” är inte längre ett yrke utan en diagnos, och Hans Gruber har fått rätt: mr Cowboy har inte en chans.