Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 13:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/det-ar-battre-att-kunna-skratta-at-elandet/

Film

”Det är bättre att kunna skratta åt eländet”

Bild 1 av 2 Philip Zandén och Simon Settergren spelar mot varandra i ”Kungen av Atlantis”.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2 Philip Zandén och Simon Settergren
Foto: Beatrice Lundborg

Skam och utanförskap men också kärlek och humor. Det var en stark känslomix som drev manusdebutanten Simon Settergren att förvandla uppväxten med en schizofren far till en ändå ljus dramakomedi. Veteranskådespelaren Philip Zandén fick lågbudgetprojektet av lyfta.

Rätta artikel

När Simon Settergren var liten krönte hans far sig själv till kung av det sjunkna Atlantis. Sonen var ibland kronprins i faderns fantasivärld. I den verkliga världen var hans pappa psykiskt sjuk och diagnosticerad med schizofreni.

– Jag växte upp med mycket skamkänslor över min pappa, mycket ensamhet, medberoende och tystnad. Vi pratade aldrig om hans sjukdom. För några år sedan kände jag att ville göra något konstruktivt av det svåra jag upplevt under min uppväxt, och förhoppningsvis få andra att känna sig mindre ensamma, berättar Simon Settergren om premiäraktuella ”Kungen av Atlantis” där han spelar sig själv. 

Han började skriva manuset redan som 22-åring, men det var inte lätt att få projektet att lyfta eftersom det saknades pengar. Men när Simon Settergren vågade skickade sitt manus till Philip Zandén fick han oväntat napp.

– Jag hade helt andra planer för den sommaren, hade jobbat väldigt mycket och ville egentligen bara ha semester. Men det här manuset, och rollen som Simons pappa i filmen, var alldeles för bra. Det här är sällan man får läsa ett manus som är som är så rent och avskalat. Ett skelett som fokuserar på story och dialog – och som inte är fullt av en massa emotionella beskrivningar och litterära pretentioner, säger Philip Zandén. 

– Dessutom var det skönt att få en roll som kändes som en riktig utmaning. Jag är lite trött på att bli typecastad som judisk läkare eller advokat, roller som antingen jag eller Johan Rabéus brukar bli erbjudna, skrattar Zandén och tittar förnöjt på Simon Settergren över ett gäng tomma kaffekoppar i ett mötesrum hos filmens distributör Folkets Bio.

Philip Zandén säger att han visserligen fick tillstånd att låna en del rörelsemönster och maner från Simon pappa men att han plockat mycket inifrån sig själv.

Det kan ju uppstå en del moraliska och etiska problem kring en sådan här film. Hur diskuterade ni där?

– Jag pratade förstås med min pappa när jag började skriva. Han blev förstås lite orolig för han känner ju också skam över sin situation ibland, säger Simon Settergren.

– Men han förstod att det här var viktigt för mig och ville inte ställa sig i vägen. Han har ett hjärta av guld, mycket humor och har alltid en gett mig villkorslös kärlek. Pappa sade själv att ”det är bättre att kunna skratta åt eländet” och kände sig trygg med att Philip Zandén skulle spela honom, berättar Settergren. 

– Idag är han både glad och stolt över filmen, och har till och med beskrivit den som ett slags revansch. Han tycker att den gör att allt det jobbiga han gått igenom ändå kan leda till något gott. Pappa skrattade faktiskt högt när jag visade filmen för honom.  

Simon Settergren fick lite draghjälp med manuset när han praktiserade hos Suzanne Osten under inspelningen av den självbiografiska drama om sin psykiskt sjuka mamma, ”Flickan, mamman och demonerna”. Där fick Settergen också en känsla av bekräftelse att han var på rätt väg, att det finns utrymme för många olika slags historier om att leva med psykiskt sjuka.

Det här är ju inte någon dramadokumentär om schizofreni utan i huvudsak en varm och underhållande kärlekshistoria mellan en far och en son.

Philip Zandén säger att han visserligen fick tillstånd att låna en del rörelsemönster och maner från Simon pappa men att han plockat mycket inifrån sig själv:

– Det är väldigt intressant att den här rollen, liksom hela filmen, ställer frågor om vad normalitet egentligen är? Vi alla – oavsett diagnoser – kryssar ju mellan en massa undermedvetna impulser, underliga föreställningar och förbjudna fantasier som man försöker hålla i schack, men kanske inte alltid lyckas med. Inte jag i alla fall, skrattar Zandén om berättar om en tågresa till Malmö när han blev lite ”tossig” av skallrande glasdörrar i vagnen.

– Jag har redan mött en stor glädje hos folk som sett filmen. Det gäller både människor med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och andra. Det har blivit många intressanta samtal. Flera har sagt att de gillar att jag gestaltar både onormala och normala sidor. Ingen människa är ju bara sjuk, det finns ju alltid friska sidor också.

Zandén säger också att han uppskattar att filmen delvis har en ljus komediton.

– Det här är ju inte någon dramadokumentär om schizofreni utan i huvudsak en varm och underhållande kärlekshistoria mellan en far och en son, som jag själv kan relatera starkt till.  Det tycker jag är en stor kvalitet. Vi befinner oss ändå i underhållningsbranschen, säger Philip Zandén. 

Senare i år dyker han upp i en annan – men rätt väsenskild – roll baserad på en verklig person; dåvarande utrikesministern Carl Bildt i ”438 dagar” som skildrar den svenska reporterduon Martin Schibbyes och Johan Persson fångenskap i ett etiopiskt fängelse.

– Det är egentligen löjligt, jag är ju inte alls lik honom! När jag av en slump träffade Bildt inför inspelningen och presenterade mig, så sade han dessutom åt mig att jag är alldeles för kort. Men jag har i alla fall lärt mig att prata precis som han, ler Zandén och ger en vink om hur hans Carl Bildt kommer att låta.