Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 10:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/det-var-ofattbart-smartsamt-att-se-filmen/

Film

”Det var ofattbart smärtsamt att se filmen”

Nic Sheff och fadern David Sheff.
Nic Sheff och fadern David Sheff. Foto: IBL

David Sheff levde länge med sonen Nics dödliga drogmissbruk. Att skriva om de tunga åren då han var som besatt av sitt barns knarkande blev ett slags terapi. Niklas Wahllöf har ringt upp författaren vars djupt personliga bok nu blivit den Golden globe-nominerade filmen ”Beautiful boy”.

Niklas Wahllöf
Rätta artikel

Är det här värt något? Och det här? Det unga paret irrar omkring och rotar, alltmer stressat, i killens föräldrahem. Hans pappa, styvmamma och småsyskon kan komma hem när som helst. Plötsligt stannar han upp, för någon sekund bara, han har fått syn på en utskrift på pappans skrivbord: ”Vad har hänt med min vackra pojke?”, står det på översta raden.

Killen är den en gång söta Nicolas Sheff, det som hänt med honom är att han alltsedan han tog metamfetamin första gången har varit fast. Och nu är på god väg åt helvete. Besöket i pappans hus har utvecklats till ett inbrott i jakt på pengar till mer ”meth” att skjuta in i underarmsvenernas svårt infekterade sår. 

Det han fått syn på är ett utkast till pappa Davids artikel ”My addicted son” för New York Times. Som sedan blev boken ”Beautiful boy. A fathers journey through his sons addiction”. Som nu har blivit film med svensk biopremiär 11 januari.

– Efter att ha levt med Nics missbruk, skrivit artiklar, böcker och blivit intervjuad fler gånger än jag kan minnas trodde jag mig vara härdad, men det var ofattbart smärtsamt att se filmen, säger David Sheff på telefon från hemmet strax utanför San Francisco.

Nic Sheff och fadern David Sheff.
Nic Sheff och fadern David Sheff. Foto: James Gourley/REX

– Det är klart att det är en bra film, och Timothée Chalamet som spelar Nic kändes verkligen som min son, samma rörelsemönster, samma småknäppa energi och allt. Ändå  var det starkaste för mig påminnelsen om vilken oerhörd tur vi hade, att Nic faktiskt överlevde.

Filmen ”Beautiful boy” bygger på både pappans bok och Nics självbiografi ”Tweak: growing up on methamphetamines” och det är inte mycket till spoiler att berätta att Nic efter en stadig nedstigning överlevde en självmordsdos på ett skitigt toalettgolv. Han har nu levt utan droger i åtta år. 

Men det är inte heller ”hur det ska gå” som den här berättelsen handlar om, utan hur ett tungt drogmissbruk sveper med sig allt och alla kring själva brukaren. Det blir gastkramande ändå. Det är berättelsen om ständiga lögner, stölder från småsyskonens spargrisar, arresteringar, relegeringar, ambulansfärder och akutmottagningar. Det är att nattliga telefonsamtal – från polisen?, från sjukhuset? – det är att se sitt barn ruttna och försvinna inför ens ögon. Behandlingar och återfall, hopp, besvikelser och uppgivenhet i en evig loop.

I filmen spelar Steve Carrell sin kanske hittills knepigaste roll som pappa David Sheff. Förebilden känner igen sig i det mesta, berättar han, och minns möten initialt med skådespelare och regissör. 

”Beautiful boy” bjuder på soliga kaliforniska bilder som berättar on en speciell kemi mellan far och son. De två surfar, garvar, läser och lyssnar på musik. Nic verkar multibegåvad och dyrkas av de decenniet yngre halvsyskonen. Där finns också den skilsmässa som – liksom i verkligheten – innebär att alltsedan Nic var liten efter varje läsår reser från pappan i San Francisco till mamman i Los Angeles. Och så på höstarna tillbaka till pappa igen. En uppgörelse som inte precis gagnade Nicolas trygghet. 

– Jag har ägnat så mycket tid till att rannsaka mig själv, vår skilsmässa, uppfostran, allt, säger David Sheff. Vad gjorde jag för fel, hur påverkade det Nic? Men det finns inga svar, däremot tusen tvärsäkra råd: allt från ”sparka ut honom ”till "släpp honom inte ur sikte”.

Så den välmeriterade journalisten David Sheff (som var en av de sista att intervjua John Lennon och från honom hämtat titeln ”Beautiful boy”) researchade och skrev. Halva nätterna höll han på. Skrev och försökte förstå. Hur funkar det? Hur tänker de? Var kan han vara nu? Hur länge brukar det ta innan de dör? Det går inte att rädda någon, jag ger upp. Nej, jag åker ut och letar. Och så plötsligt, en telefonsignal: ”Pops, snälla jag behöver din hjälp”.

– Skrivandet blev som en terapi för mig, säger David Sheff. På något sätt även för Nic, han vann en gång The Ernest Hemingway Award for High School Students, vilket är rätt är enormt, och jag tror att skrivandet blev en kontakt med ett klart tänkande, han skrev alltid i en anteckningsbok även under de värsta åren på gatan.

Timothée Chalamet och Steve Carrell spelar son och far i ”Beautiful boy”.
Timothée Chalamet och Steve Carrell spelar son och far i ”Beautiful boy”. Foto: Scanbox

– Men jag blev nästan besatt av Nics missbruk. Efter boken började jag forska kring droger på allvar. Det är så många som har missförstått alltihop, man tror att om knarkaren kan fås att sluta så blir det bra. Men deras ursprungliga problem finns ju kvar, och det finns nästan alltid ett ursprungligt problem – ett trauma, en brist eller en sjukdom – som får dem att börja igen, menar Sheff.

– De här människorna lider av något och knarket är den enda medicin som fungerar. Och som snart förvandlas till paradoxen – det som gör att livet rasar. Alldeles för många inbillar sig att narkomaner bara är vettlösa och skiter i allt utom sig själva, men de lider otroligt av skamkänslor för vad de gör mot sig själva och de som älskar dem.

David Sheff beskriver hur han själv tog en del droger som ung. Till och med metamfetamin provade han men rörde det sedan aldrig igen. Då, i college, hade han en vän som bara fortsatte med crystal meth efter att de gått ut. Och som dog på natten mot sin 40-årsdag. Sheff tänkte fatt förstahandserfarenheterna skulle fungera som extra giltiga varningar för Nic. Det var fel.

– Tio gymnasieungar kan prova droger. Några blir skrämda och håller sig undan, några tycker att det är kul att ta då och då – men den tionde bär på någon av riskfaktorerna, genetiska eller miljömässiga, och för denna blir drogen svaret på allt. Då hjälper inga varningar. Som för Nic, när han prövade meth första gången förstod han att han aldrig dittills hade mått bra. 

I dag är Nicolas Sheff 36 och medicinerar för bipolär sjukdom. Sedan han började sin behandling har han inte haft något återfall.

– Där har du ”The war on drugs” misslyckande, säger David Sheff med viss hetta. Man ser det som kriminalitet och inte sjukdom. USA har lagt ner en biljon dollar (det är 12 nollor, red:s anm.) under fyra decennier och vi har fler missbrukare, fler i fängelse och fler överdoser än någonsin. 

– Året min bok gavs ut dog 36.000 av överdos i USA, 2017 var det 64.000. Det är en hälsokatastrof, en växande epidemi, och vi straffar de sjuka.