Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Disneyprinsessor sadlar om till väpnade rebeller

Det våras för girl gang-genren. Inom loppet av en månad har tre filmer om ­kriminella kvinnliga gäng svensk bio­premiär: ”Foxfire”, ”The bling ring” och ”Spring breakers”. Kristofer Ahlström ser trenden som en välkommen revolt mot ett ­mansdominerat samhälle.

Det börjar som en sexscen. Två blonda college­tjejer i knallfärgade bikinis blir slickade i ansiktet av en kille med rastafrisyr så hårt flätad att hans ansikte fastnat i ett stramt leende. Han skryter om hur mycket prylar och vapen han har – "Look at all my shit!" – och räknar upp sina dyra kortbyxor i alla färger, designertröjor, förgylld ammunition, filmen "Scarface" på ständig repris på platt-teven, Calvin Klein-parfymen "Escape".

Så sker vändningen. De två flickorna får syn på hans pistoler och han blir orolig: "Var försiktiga med dem där, de är laddade!"

Detta triggar bara situationen, som slutar med att han tvingas ner på knä och får de dubbla piporna nerkörda i gomseglet medan tjejerna förföriskt fnissar "Det här gillar du, va?" och tvingar honom att suga av sina egna pistoler i en bisarr version av autofellatio.

Vi kan prata om Freud: han menade att vapen är en fallossymbol som representerar explosiv manlig sexualitet. Långa, hårda, insmorda och så vidare. (Skulle någon mot all förmodan ha missat pistolen som penisförlängande attribut har man i scenen för säkerhets skull monterat långa ljuddämpare på pistolpiporna.)

Några minuter senare dansar samma tjejer i samma bikinis, nu även iförda chockrosa balaclavor och viftar med pumphagelgevär och AK-47:or till Britney Spears-balladen "Everytime".

Att vapnen i den här filmen, "Spring breakers" (biopremiär 22 juni), hanteras av kvinnor är alltså ett tydligt sexuellt maktövertagande som borde – om man ska fortsätta den freudianska tanke-/projektilbanan – ingjuta kastrationskomplex i var och varannan man. Det är en nästan övertydligt demonstrerad emancipation och maskulinisering.

Och vänta: det kommer mer.

Inom samma månad har ytterligare två filmer om kriminella kvinnliga sammanslutningar premiär: nästa vecka är det dags för Sophia Coppolas "The bling ring" – om ett gäng tjejer som gör inbrott hos Hollywoodkändisar och stjäl deras märkeskläder – och häromveckan gick filmatiseringen av Joyce Carol Oates brutala gängskildring "Foxfire – en tjejligas bekännelser" upp på svenska biografer.

För "girl gang"-genren, som brukar få tillskott ungefär en gång vart femte år – exempel på rak arm: "Thelma & Louise" (1991), bankrånarrullen "Set it off" (1996), franska sex- och mordorgien "Baise moi" (2000) – är det minst sagt spektakulärt med tre stycken på en månad.

Men ändå så logiskt.

Och så välkommet.

Inom litteraturen diskuteras nu den så kallade gurlesktrenden, Aase Berg beskriver den i DN den 25 maj som "flickans annektering av det traditionellt manliga beteende som är våld och hot om våld. Den gurleska kvinnan är alltid i någon mån hotfull."

Detsamma gäller för kvinnorollerna i girl gang-filmer.

Det flickiga eller kvinnligt sexuella kontrasteras med ett brutalt beteende, ett flippande av könsstereotyperna som är ett tydligt steg bort från chick flick-genren där två kvinnor inte kan vara i bild samtidigt utan att prata om en man som inte är i bild. När tjejerna i "Spring breakers" ska peppa varandra inför ett rån av en restaurang rabblar de mantrat "Tänk bara på det som om du är med i ett tevespel" – en annan tydlig annektering av en traditionellt manlig syssla.

Att barriären mellan traditionellt manligt och kvinnligt beteende nu spricker är något som sker här och nu. Även om statistiken från Brotts­förebyggande rådet visar att misshandel är fem gånger vanligare bland män än kvinnor, har det på tio år skett en ökning med nära 100 procent av misshandelsbrott där förövaren är tjej i åldern 15–20. Även när det gäller rubriceringen stöld har kvinnorna knappat in på männen, även om utvecklingen där inte är lika tydlig.

Sven Granath, kriminolog och forskare på BRÅ, menar att den ökade statistiken dels beror på att man nu tar brottet på större allvar – förut sågs ett slag utdelat av en kvinna som mindre allvarligt, knappt brottsligt, eftersom det var just en kvinna som var förövaren – men även på en kombination av ökade klassklyftor och förändrade könsroller:

– Inom vissa samhällsskikt har den ökade jämställdheten haft en positiv effekt där vi fått fler kvinnliga artister, konstnärer med mera. Medan tjejer från mer utsatta områden eller hem fortfarande inte har möjlighet att förverkliga sig själva på samma sätt. Man har ett begränsat förhandlingsutrymme och gaddar därför ihop sig i gäng: "Ingen annan tjej ska få titta snett på mig." Det är en ojämställd jämställdhetsutveckling man kan spekulera kring.

För skådespelarna i girl gang-filmer kan rollvalet innebära en behövlig revolt på såväl det privata som det professionella planet.

De bikiniklädda rånarna i "Spring breakers" spelas av den senaste generationen äppelkindade Disneyprinsessor: Selena Gomez var tidigare känd från "Hanna Montana"-serien, diverse tv-serier och filmer producerade av The Disney Channel, samt som flickvän till Justin Bieber. Vanessa Hudgens spelade huvudroll i Disneyproducerade "High school musical"-trilogin. En film som "Spring breakers" blir då en karriär- och varumärkesmässigt tvär u-sväng för att slippa trängas in i samma helyllehörn som den tidigare Disneygenerationen – Britney Spears, Lindsay Lohan och Christina Aguilera – fick svinga vilt omkring sig för att ges tillstånd att lämna. Rollprestationen blir ett sätt för skådespelarna att inom ett kulturellt verks ramar agera ut på ett sätt som skulle ha fördömts av ett enat skvallerpresskrå om det skedde i privatlivet.

I krönikan "Håll käften, Sofi" i tidningen Nöjes­guiden riktar skribenten Maja Bredberg skarp kritik mot kändisbilagan Sofis modes behandling av just unga kända kvinnor: "Tidningen kommenterar raljant hur kända kvinnor ser ut och läsarna får rösta om vem som klätt sig bäst... man skapar lydiga kvinnliga konsumenter genom att lära dem konstant självgranskning: att de alltid värderas utefter utseende och klädval."

När kvinnliga artister och skådisar i bildtexter och länkpuffar definieras av vad de har på sig och hur de ser ut ("Supertajt – men snyggt, J-Lo!") innebär det en direkt uppmaning till de unga läsarna – för att simulera samma framgång, berömmelse och status måste de klä sig och se ut på samma sätt som kändisarna.

De kriminella tjejerna i "The bling ring" kommer redan från privilegierade förhållanden och har egentligen råd att själva köpa produkterna. Men de är inte åtråvärda i sig, utan med vilka de associeras – det finns skäl till att det är just Megan Fox och Paris Hiltons kläder och attiraljer de stjäl: man kan så klart försöka konsumera sig till berömmelse, men om du iklätt dig en kändis faktiska plagg kommer du ännu ett steg närmare den livsstil som åtrås – kändisskap och berömmelse.

Det blir den rent handgripliga versionen av kändisbilagornas vinjett "Sno kändisarnas stil!".

"The bling ring"-gängets unga ålder är heller inte oviktig i sammanhanget. Varje ny generation egoboostas mer och mer i att anse sig ha rätt till framgångar, den amerikanska drömmen om individuell välgång är numera världsomspännande. Narcissistisk personlighetsstörning är nära tre gånger så vanlig för personer i 20-årsåldern än för den generation som nu är i pensionsåldern. Då blir det en självklarhet för de unga att anse sig ha rätten att tillskansa sig berömmelse och status.

Det kan tyckas långt från "Bling rings" privilegierade kids till "Foxfires" utsatta arbetarklasstjejer men båda gängen kämpar med att vara inordnade i system; den socioekonomiska frustrationen att vara kvinna i ett mansstyrt samhälle.

Det är därför inte svårt att se Robin Hood-ideologin som gemensam nämnare för de tre filmerna. Att jämna ut avståndet. Oavsett om det handlar om "The bling rings" framhetsade status­iver, "Spring breakers" ekonomiska grupptryck eller "Foxfires" klasskamp, som utmynnar i att tjejgänget kidnappar en rik affärsman som motarbetar fackföreningar och "handlar med pengar och människor-som-pengar". De angriper ett ekonomiskt system på samma gång som de ventilerar sin egen frustration och försöker vända sin situation genom att få ut en lösesumma för affärsmannen.

I en mansdominerad verklighet är förtrycket som utövas av vuxenvärlden mot de unga kvinnorna i Foxfireligan rådande och systematiserat och därför osynligt – medan deras egna brott blir direkt synliga eftersom de bryter mot normen, inte minst på grund av sin könstillhörighet. Joyce Carol Oates säger i intervjuer att "även om flickornas brott trappas upp, så är gänget den enda värdefulla tillhörighet de har". Här ligger en av de stora skillnaderna jämfört med gängfilmer med män i huvudrollerna: män har redan makt, de bara slåss med varandra för ännu mer makt. De slåss inte mot ett helt samhällssystem. Al Pacino berättar i en berömd monolog i "Scarface" om den trappstegsmodell som de manliga brottslingarna strävar efter: pengar ger makt ger kvinnor.

Mansgängen slåss om makt och kvinnor – kvinnogängen slåss mot makt och män.

Även om filmerna följer samma narrativa mönster – hopp, uppgång, fall – blir de aldrig sensmoraliskt dömande, de är nästan nihilistiska i sin ton. Det skulle till exempel vara en enkel utväg att avfärda "The bling ring"-gängets jakt på status och berömmelse som ett lönlöst självskadebeteende. Men hur kortsiktig planen än kan tyckas vara så gick den i lås: tjejerna tillägnas nyhetsinslag, intervjuer, analyser, en reportagebok, en Sofia Coppola-film. Och den här artikeln.

Tre hårda tjejgäng på film:

The Lizzies

I Walter Hills kultklassiska gängfilmsdystopi "The Warriors" finns det gott om ikoniska karaktärer. Hårdast är de etniskt blandade, kvinnoseparatistiska The Lizzies som använder sin sexualitet som lockbete för att lura in The Warriors i sin lägenhet för att sedan dra vapen mot dem: "Shit! The chicks are packed! The chicks are packed!"

Chicks who love guns

I Quentin Tarantinos blaxploitationhyllning "Jackie Brown" visas ett fejkat tv-program med titeln "Chicks who love guns". Precis som i "Spring breakers" är det bikiniklädda kvinnor som ömt smeker sina automatvapen, säger "Inget kommer mellan mig och min AK-47" och pepprar sönder nallebjörnar på en skjutbana.

Faster, pussycat! Kill! Kill!

Proto­typen för girl gang-filmer brukar sägas vara Russ Meyers 60-talsfilmer, främst "Faster, pussycat! Kill! Kill!", som skildrar amasonkvinnliga antihjältar som bokstavligt talat naglar fast manssläktet under stövelklacken i stiliserade hämndfantasier.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.