Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 21:25 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/en-kvinna-som-heter-bahar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

En kvinna som heter Bahar

Bahar Pars gör den kvinnliga huvudrollen i Hannes Holms ”En man som heter Ove”.
Bahar Pars gör den kvinnliga huvudrollen i Hannes Holms ”En man som heter Ove”. Foto: Anette Nantell

”Det finns en liten pedant inom mig också”, erkänner Bahar Pars. Hon får sitt genombrott som frispråkig granne till Rolf Lassgårds sorgdrabbade ordningsfascist i julens stora svenska publikfilm ”En man som heter Ove”.

Bahar Pars behövde inte läsa många sidor av Fredrik Backmans bästsäljare innan hon började le roat åt den rikskända radhusikonen Ove – en kolerisk korsning av rättshaverist och ordningsfascist som styr grannskapet med järnhand.

– Jag har mött hundratals Ove-typer, han är väldigt typisk för en viss sorts fyrkantiga svenska män som jag har stött på under åren. Vi hade till och med en klassisk Ove-typ som kom vår familj väldigt nära. Han klagade på både det ena och andra, var allt annat än pk, om man säger så, berättar Bahar Pars och skrattar.

Den iransk-svenska skådespelaren sitter lätt framåtlutad i en blå plyschsoffa på ett hotell vid Stureplan. Hon står på tröskeln till sitt publika genombrott som den höggravida invandrarkvinnan Parvaneh som blir granne med den avsatta tidigare bostadsrättsordföranden Ove.

– För mig är Parvaneh en helt normal människa, men innan vi började filma var jag lite orolig över att de skulle göra henne till en stereotyp, typ ”den gapiga invandraren som bor i ett Tusen och en natt-hem”. Detta är något jag inte skulle göra. Jag representerar inte bara mig själv utan ett helt folk, förklarar Bahar Pars som föddes i Iran 1979 och kom till Sverige som tioåring.

– Men jag blev helt lugn när jag träffade regissören Hannes Holm och fick höra hans tankar kring rollfiguren. Även om Parvaneh inte är någon karikatyr så blev hon lite kaxigare än vad jag hade tänkt på grund av att Rolf mötte min rollfigur på det sättet.

Redan i deras första gemensamma scen ryker de ihop när flyttlasset drar in i Oves inpinkade revir.

”Kan du inte läsa svenska skyltar?” fräser Ove och pekar aggressivt med sina två fingrar.

”Är du blind? Det är inte jag som kör!” kontrar Parvaneh.

– Haha, jag älskar den scenen – den sätter standarden för hela filmen som ju handlar om hur vi kategoriserar varandra – oavsett om det är ”Den sura gubben” eller ”Den högljudda invandrarfamiljen”. Filmen handlar om att våga möta varandra – och det är väldigt fint. Att köttbullar och kebab blir en del av vår gemensamma husmanskost.

Ett äkta integrationsdrama, helt enkelt..?

– Ja, fast ordet ”integration” har blivit så trist och utnött att det numera känns helt dött. Men filmen visar att det är genom sådana här möten som vi kan gå framåt tillsammans. Jag tycker också att filmen bryter lite ny mark i sin blandning av drama och komik – annars brukar ju svensk film antingen vara ”Svinalängorna” eller ”Sällskapsresan”.

Hur pass lik är du Parvaneh?

– Det är nog lite både och. Jag hade nog inte varit lika snäll och tålmodig mot honom som min mamma hade varit. Orka! Och jag hade nog blivit lite kränkt och trott att Ove var rasist, men det är han ju inte. Jag kan också känna en viss förståelse för honom – vid sidan av sina irriterande principer är han ju också en enormt lojal figur som hjälpte till att bygga upp folkhemmet. Och jag älskar den idén om att göra rätt för sig – Sverige är heller inte lika korrupt som så många andra länder, säger hon.

Samtidigt erkänner Bahar Pars att det ibland finns en liten Ove inom henne. Under inspelningen hade hon pedantisk koll på detaljerna.

– Ja, jag krävde till exempel att få äkta persiskt ris. Ska det vara exakt så ska det – annars blir allt samma till slut, förklarar hon.

Bahar Pars kom till världen i mars 1979 mitt under den iranska revolutionen. Bara en månad efter hennes födelse förvandlades Iran till en islamsk republik under ayatollah Khomeini. Efter åtta år av krig mellan Iran och Irak flydde familjen till Sverige 1989.

– På den tiden funkade integrationen helt annorlunda. Jag sattes i en svensk klass genast och lärde mig språket snabbt. När jag ser dagens flyktingar kommer allting tillbaka och jag tänker: ”Herregud, vad ni har mycket framför er...”

Själv har hon heller inte bearbetat alla traumatiska barndomsupplevelser. Hon plågas fortfarande av mardrömmar, hemsöks av otäcka bilder och kan plötsligt överfallas av ångestkänslor.

– Jag gick till psykolog, men inte förrän jag själv fick barn förstod jag hur dödsskräcken förföljer mig än i dag. Att just jag överlevde har förvandlats till skuldkänslor, men fungerar också som en drivkraft att förändra saker, säger Pars som fann skådespeleriet av en slump i gymnasiet.

– Men det är först på senare år som jag har upplevt vilket kraftfullt vapen det är – inte minst komedier.

Just nu är hon dubbelaktuell på Dramaten; i nypremiären på Jonas Hassen Khemiris ”Ungefär lika med” och i kulturmannensatiren ”Marodörer” där hon gör den feministiska serietecknaren Bertha – ”en riktig piraya som äter sin omgivning”.

I vår dyker hon upp både i David Hellenius ”Älskade Östermalm” och SVT-komedin ”Vårdgården” där hon spelar fru till Loa Falkmans korrumperade överklassfigur som driver ett svårt dysfunktionellt privatsjukhus.

– Man kan säga att jag går från den ena gubben till den andra. ”Vårdgården” är en drastisk, ”Scrubs”-skruvad komedi om ett kaotiskt sjukhus som blir ännu mer rörigt när min rollfigur går in som vd för att styra upp alltsammans...

Bahar Pars.

Född 1979 i Shiraz, Iran. Kom till Sverige som flykting 1989. Gick ut Teaterhögskolan i Stockholm 2007. Vann Medeapriset för Årets skådespelare 2015.

Fick nyligen STOCKmotions pris för sin egen kortfilm ”Rinkebysvenska”. Inspirerad av regissörer som Gaspar Noé, Lars von Trier, Abbas Kiarostami, Roy Andersson.

Filmdebuterade i Anders Nilssons ”När mörkret faller” 2005 och har haft biroller i ”Kungamordet”, ”Drottningoffret”, ”Den fjärde mannen”.

Dramatenaktuell med ”Marodörer” och ”Ungefär lika med”.

Läs intervju med Rolf Lassgård i DN Kultur den 25 december.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.