Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Fängelseliv blir biofilm

Annika Östberg.
Annika Östberg. Foto: Janerik Henriksson / Scanpix
Annika Östbergs öde fortsätter att intressera. Nu kommer hennes egen bok, många vill höra henne föreläsa – och nu förbereds långfilmen om hennes liv.

Filmen om Annika Östberg befinner sig i ett tidigt stadium, och manusförfattaren Lisa Linnertorp samlar material för fullt. Hon är född 1978, tidigare belönad för novellfilmen ”Getingdans”, och kommer också att göra huvudrollen som Annika Östberg. Producent för projektet blir Bonnie Skoog Feeney vid Filmlance, som har förvärvat en optionsrätt till filmen – men så mycket mer är inte spikat än, och såväl regissör som finansiering står skrivet i stjärnorna.

Annika Östberg själv hoppas kunna delta i filmarbetet, men medger att det känns jättekonstigt att se sitt liv dramatiseras. Fast hon har önskemål om skådespelare, säger hon skämtsamt:

– För min del får de gärna ta in George Clooney.

Manusarbetet kommer att ta över ett år, men med lite tur blir det inspelning under våren 2013.

Klar och på boklådediskarna ligger däremot Annika Östbergs självbiografi ”Ögonblick som förändrar livet”. Flera förläggare var intresserade av projektet, men Bertil Ekerlid träffade henne genom dokumentärfilmaren Tom Alandh (som i sin tur gjort flera filmer om Östberg) och säger att Ekerlids lilla, familjära förlag nog passade bok och författare väl.

Annika Östberg skrev dagbok i långa perioder av sina 28 fängelseår. Många av de linjerade arken skickades ut med post, andra behöll hon men alla finns kvar och utgör ett värdefullt arkiv för både bok och film. Delvis skrev hon för sitt ett eget eftermäles skull:

– Men att skriva var också väldigt terapeutiskt: att sortera och sätta ord på allt som bubblar inuti gjorde det lättare att förstå och se vad som hände, säger hon på presskonferensen kring boken.

Hon har en lätt amerikansk accent och ibland svårt att hitta ord, men hennes raka svar på stora frågor gör luften tät i det kala konferensrummet. Hon talar lugnt och säger saker som:

– När ett liv plötsligt och oväntat rivs bort uppstår ett vacuum. Där är det alldeles tyst. Jag vet inte hur länge det varade, men sedan rusar allt tillbaka för att fylla detta tomrum. Det tog mig många år att bearbeta det, och jag tycker att jag förtjänade mitt straff.

och:

– Man kan inte slänga bort 28 år av sitt liv. Vad gör man, stänger man av dem? Jag kan inte det. Jag har levt ett annorlunda liv, men det har varit rikt, och framför allt lärorikt. Jag vill använda mina erfarenheter till något positivt.

och:

– När piloten sa att vi var utanför amerikanskt luftrum var det som om ett stort tryck över bröstet lyftes bort. Som om jag hade stått och pressat mot en dörr som plötsligt flög upp.

Boken, som liksom hennes dagböcker har skrivits på engelska och översatts av förlaget, har tagit ett knappt år att skriva.

I dag lever Annika Östberg ett lugnt liv och väntar på en efterlängtad hundvalp (”det låter kanske som en konstig prioritering”, ler hon). Hon är helt frigiven sedan i maj.

– Jag har känt mig fri sedan jag kom till Sverige, men nu behöver jag inte meddela mig med någon. Om jag vill åka in till byn med en kompis kan jag bara göra det. Jag är lycklig.

Hon hoppas kunna fortsätta arbeta med information och stöd till missbrukare och utsatta grupper, som misshandlade kvinnor. Många bjuder in henne att föreläsa och hon sprider gärna sin historia.

– Man måste se människan bakom etiketter och rubriker. Det finns alltid en människa bakom allt annat. I fängelset finns inget externt som mäter folk, som det gör på utsidan, och man ser direkt till människan. Det gör att relationerna blir annorlunda och väldigt djupa.

Utdrag ur Annika Östbergs bok ”Ögonblick som förändrar livet ”

”Jag sträckte mig in genom rutan på förarsidan för att nå min handväska som låg på passagerarsätet i bilens framsäte. Det var i det ögonblicket som Bob sköt. Han sköt då poliskonstapeln vände ryggen mot oss båda för att gå mot sin egen bil. För Bob var detta en indikation på att han skulle anropa stationen och efterlysa bilen, och Bob själv bli arresterad för mord. Bob antog, felaktigt som det skulle visa sig, att det fanns en efterlysning på både bilen och oss. Jag hade köpt bilen med en check utan täckning och han hade varit tillsammans med mig. I ärlighetens namn vet jag inte vad han tänkte. Han var en mycket våldsam och rubbad man, något jag nu blivit smärtsamt medveten om och som jag skulle bli än mer varse under de dagar och veckor som följde. Men i den stunden, den natten, var han den enda fasta punkten i min värld som hastigt och oåterkalleligt förändrats till ren galenskap.

Bob sade åt mig att hoppa in i bilen. Lydigt satte jag mig i passagerarsätet. ”Inte den, polisbilen”, skrek han åt mig. Jag klev ur och började gå mot polisbilen. Det var då jag såg konstapel Helbush ligga på marken.”

Boken ges ut på Ekerlids Förlag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.