Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Fares Fares: ”Jag har en enorm tro på mig själv”

När Fares Fares kollar på film är han helst ensam. Inget får störa. Han syns också själv på bio nu, som Mahmoud i ¡Snabba cash 2”.
När Fares Fares kollar på film är han helst ensam. Inget får störa. Han syns också själv på bio nu, som Mahmoud i ¡Snabba cash 2”. Foto: Alexander Mahmoud
Som fjortonårig flykting från Libanon läste han snabbt in svenskan för att få gå i ­vanlig skola. Disciplinen tog Fares Fares sedan med sig till skådespeleriet. Nu syns han i ­”Snabba cash 2” och karriären i USA har tagit fart. Men först: En dansk deckare.

När ljuset släcks vill Fares Fares vara ensam. På fjärde raden utan några skymmande skallar framför. Gärna mitt på dagen så att ingen heller stör bakifrån. När trailrar visas för kommande filmer blundar Fares Fares och håller för öronen. Så till slut, när filmen börjar, kan han slappna av.

Proceduren upprepas varje vecka och känns även igen när han ser hyrda dvd:er på platteven hemma. Vid enstaka tillfällen får vänner göra honom sällskap i soffan, men skulle de börja läsa på baksidan av fodralet innan eller under filmens gång, lyfter Fares Fares en förbannad blick och levererar en rejäl avhyvling.

Samma sak gäller för hobby nummer två. När Fares Fares snöar in på tevespelet ”Mass effect” får ingen komma i närheten av hans Xbox eller lägenhet, fråga hur det går eller på något vis nåla sönder den bubbla som uppstår. Inget får ­komma mellan honom och den främmande värld som väntar vid varje filmstart och spelomgång.

Den asociala – om man nu vill kalla beteendet så – sidan av Fares Fares lever tätt intill den sociala sidan, den som till fullo ägnas vännerna. Eller bröderna, som han kallar dem. Detta bröd­raskap i klunga, runt ett bord eller vid en bardisk, är en inte alls sällsynt uppenbarelse i Stockholms nattliv.

”Bröderna” har namn som Alexander Skarsgård, Daniel Espinosa, Joel Kinnaman, Tarik Saleh, Alexander Stocks, Babak Najafi och så klart Josef Fares, den i gänget som längst fått tituleras bror. Tillsammans utgör det sammansvetsade gänget Sveriges unga, manliga filmelit.

Sedan ett par veckor tillbaka ligger filmen ”Snabba cash 2” högst på biotoppen. Det, av Babak Najafi regisserade, actiondrama som löst baserat på Jens Lapidus böcker behandlar Stockholms undre värld, har också väckt nyfikenhet på andra sidan Atlanten. Regissören Daniel Espinosa, som gjorde den första ”Snabba cash”-filmen, tog steget över till Hollywood i och med filmen ”Safe house” som kom i början av året. Vännerna Joel Kinnaman och Fares Fares fick båda små roller jämte amerikanska Denzel Washington och Ryan Reynolds. Alexander Skarsgård och Joel Kinnamans egna framgångar i USA är redan kända.

Under våren har Fares Fares avslutat inspelningen av sin andra amerikanska långfilm, ”Zero dark thirty”, regisserad av Kathryn Bigelow, med världspremiär i december. Skådespelaren Fares Fares, 39 år, säger att framgångarna kommer i grevens tid.

– För några år sedan började jag tröttna, undrade var alla de intressanta rollerna var. Jag började fundera på att göra något annat, skrev faktiskt en egen film som fick stöd av Svenska filminstitutet, men så plötsligt lossnade det och jag började få spännande erbjudanden som skådespelare.

Pappersmuggen med noga uppmätt kaffe (en ”americano” med en skvätt extra hett vatten) hämtas upp på fiket nedanför lägenheten och nu lunkar han fram i espandriller, luftig jeansskjorta och mörkbruna Tom Ford-solglasögon. På de små gatorna på södra Södermalm, som leder bort till Årstavikens promenadstråk, pratar vi ostört.

Bland ”bröderna” är det Fares som har svårast för att släppa in nya människor. Han är mån om sin integritet. Ännu värre var det under inspelningen av filmen ”Snabba cash 2”. Fares Fares spelar Mahmoud – en tystlåten och vemodig man som darrar av desperation och osar ångest. Under arbetet med filmen sjönk karaktärens personlighetsdrag in långsamt men djupt. Fares Fares blev Mahmoud. Han isolerade sig i lägenheten på Södermalm efter jobbet, spelade tv-spel i sin ensamhet och undvek vännerna. De få som fick träffa honom tyckte att Fares hade blivit annorlunda.

– Vare sig jag vill eller inte så blir jag påverkad av rollerna jag gör. Jag fick en annan kroppshållning och kände mig sunkigare. Det var nog omedvetet, men jag höll mig nära Mahmouds känslor. Därför är det alltid så mycket bättre att filma någon annanstans än hemma. Jag behöver stänga av allt. Här i Stockholm är det lätt att bli störd.

När inspelningen var klar var Fares Fares utmattad, som han alltid är efter ett avslutat projekt. Därför dubbelarbetar han aldrig. En film eller teateruppsättning åt gången, följt av en vilo­paus innan nästa projekt.

Fares betyder riddare och han heter det två gånger för att som äldste son följa traditionen att hedra familjenamnet. Det är som att heta Nils Nilsson, förklarar Fares Fares och minns att en väns pappa faktiskt heter just så.

Familjen Fares lämnade ett krigshärjat Libanon den 17 juli 1987. Både en moster och farmor och farfar hade redan flyttat till Örebro, den stundande flytten var för gott. Familjen landade i en grönskande högsommar och till slut på en motorväg som slingrade sig från Stockholm till Örebro.

– Jag växte upp i ett inbördeskrig så första året i Sverige handlade bara om att rensa ut det för att kunna börja ett nytt liv. Den mänskliga mekanismen fungerar så bra, att man förtränger mycket och bara minns vissa detaljer. Som att träden var väldigt gröna.

Det första beslut som fjortonårige Fares tog i Sverige var att, så snabbt han kunde, bli en del av sitt nya land. Då gällde det att utnyttja sina främsta kvaliteter. För Fares var det plugghästen i honom som klev fram. För att börja i en vanlig skola behövde han först klara ett 35 sidor långt svenskaprov. Fares presenterade sin plan för läraren: ”Jag är beredd att lägga all min energi på det här men då behöver jag extralektioner.” Det fick han. Fares stannade kvar tre timmar extra varje dag i skolsalen och läste. För varje avklarad uppgift bad han om en ny. Tre månader senare tog sig Fares igenom sfi-undervisningen och var redo att börja nian.

Under tiden trängde han bort minnen från inbördeskrigets Beirut.

– Jag minns att det sista jag kände innan vi flyttade var: jag pallar inte. När man går in i tonåren, har vänner och det går bra i skolan, då vill man inte flytta. Det var jobbigt. Men samtidigt, det var krig. Jag var 14 år när jag flydde, men det kändes som att jag var 12 år när jag landade i Sverige. På något märkligt vis raderade jag de sista åren i Libanon.

Fares Fares började årskurs nio i Olaus Petriskolan i Örebro. Han var skolans enda invandrare. Språket hade han lärt sig, men de sociala koderna som fanns bland tonåringar i Sverige 1987 var han helt nollställd inför.

– Jag visste inte vad punkbandet Imperiet var för något. Jag var trevlig mot lärare, försökte vara duktig i skolan och satt med benen i kors. I Libanon hade allt fungerat tvärtom från Sverige. På min skola i Beirut fanns en poängtavla med alla elevers betyg. Jag och en tjej i min klass turades om att vara etta och tvåa på den. Inte bara bäst i vår klass, men i hela skolan. Så jag var extremt populär, på grund av att jag var duktig i skolan. I Örebro, not so much. När jag nu satt med benen i kors blev jag kallad ”bögjävel”. Jag visste inte ens vad en ”bögjävel” var för något.

Fjortonåringen Fares anpassade sig. Det gick tre månader och sedan var många av dem som tidigare trakasserat honom hans nya bästa vänner.

– Allt handlar om en inlärningsprocess. Inser man att det är benen i kors som är fel, då ändrar man på det.

Plugghästen Fares Fares kom snart på villovägar. Ointresset för skolan var lustigt nog resultatet av en högst engagerande skoluppgift. En av andra världskrigets överlevare i Auschwitz koncentrationsläger höll ett föredrag på skolan och tillsammans med några klasskompisar gick Fares Fares hem till henne efteråt. För att intervjua henne och skriva en artikel till historieläraren. Under samtalet berättade kvinnan om sin teatergrupp och att de just då behövde en ”kille med invandrarbakgrund” till en specifik roll och undrade om inte Fares var intresserad. Det var han.

Redan tre år tidigare hade han tillsammans med en klasskompis i Beirut spelat en egyptisk fars i skolan och Fares trivdes bra på scenen. Teatergruppen i Örebro återväckte Fares intresse för skådespeleri. Egentligen ville han söka till teaterlinjen redan på gymnasiet, men hade hela tiden tänkt bli arkitekt och visste inte riktigt hur han skulle presentera den nya planen för sina föräldrar. Så det blev teknisk linje. Sista året på gymnasiet blev teaterintresset så stort att det inte längre fanns någon anledning att hymla för familjen.

Med endast 50 procents närvaro i skolan tog han studenten 1991 med ett snittbetyg på 2,3. De låga betygen spelade ingen roll, Fares hade ändå bestämt sig. Han skulle bli skådespelare.

Nio år senare debuterar brodern Josef Fares med sin första långfilm, ”Jalla Jalla”, som blir en stor succé i hela landet. I en av huvudrollerna: Fares Fares. Med kända motspelare som Tuva Novotny och Torkel Petersson, och då mindre kända namn som Laleh Pourkarim och Jan Fares, hamnade bröderna Fares – liksom pappa Jan – omedelbart den på svenska filmkartan. Fares Fares försvarade sig mot kändisskapet, undvek kändismingel och medier. I stället koncentrerade han sig på skådespeleriet och roller på såväl teaterscener i Göteborg och Stockholm, som i flera långfilmer.

Onsdagsmorgon och sensommarsolen slår mot Götgatan i Stockholm. Fares Fares gäspar och ser på klockan. Den är tio och han har redan hunnit med en tv-intervju. Vi slår oss ned i en hotellbars stela fåtöljer. Fares försöker sätta sig till rätta genom att sträcka ryggen bakåt och låta nacken vila mot sina vinklade armar där diskreta tatueringar syns. På ena underarmen står ”insekter suger”, för att han avskyr insekter. På den andra vilar en stor spik, av mer privata skäl som Fares inte vill avslöja. En bekant går förbi och gratulerar honom till de goda recensioner som ”Snabba Cash 2” har fått. De har han inte läst. Av samma anledning som han aldrig läser baksidan av ett dvd-fodral eller ser en filmtrailer.

Filmintresset kom tidigt in i Fares Fares liv. Hans pappa, Jan Fares, drev ett litet bageri i Beirut och krängde piroger till sent på kvällarna. När han promenerade hem till familjen stannade han ofta till hos videohandlaren och hyrde kung-furullar, amerikansk action och egyptiskt drama, som hela familjen såg tillsammans. Det blev mycket film för familjen Fares. I dag är inte Fares Fares ensam om att livnära sig på de influenser han fick genom familjens gamla videobandspelare. Brodern Josef Fares är regissör och pappa Jan har medverkat i flera av hans filmer. Senast i komedin ”Farsan”.

– Han har alltid varit stolt över sina roller, min farsa. Han har ett enormt självförtroende. Men han lever ett vanligt liv också, nu är han pensionär hemma i Örebro, filmrollerna är bara en bonusgrej för honom.

Hur är er relation?

– Bra. Jag har en bra relation med hela min familj. Vi är sex syskon och jag har tio syskonbarn, en stor familj.

Fares och hans bror Josef bestämde sig 2006, tillsammans med sina systrar och några vänner, att för första gången resa tillbaka till Libanon. De hann inte mer än att anlända till Beirut innan första bomben small. Vad som skulle bli en 34 dagar lång, väpnad konflikt mellan Israels militär och Hizbollah, bröt ut i Libanon samma dag som sällskapet från Sverige landade i huvudstaden. För Fares Fares blev den tänkta semestern i stället en ofrivillig återupplevelse av flykten han gjorde som 14-åring. Nu tvingades de i stället göra allt som krävdes för att lämna landet. Det visade sig vara svårt eftersom flygplatsen genast hade stängts. När Fares Fares och hans vänner till slut fick plats på ett lastfartyg och långsamt kom ut i Medelhavet såg han för första gången i sitt liv en vy av staden.

– Jag såg bara rökmoln från bomberna. Det var den mest surrealistiska känslan, väldigt emotionellt. Första gången under resan som det blev emotionellt. Innan var jag bara orolig över hur vi skulle ta oss ut. Nu stod jag där på fartyget och såg bomberna än en gång falla över Beirut. Jag kände sorg.

Var det då ditt land som drabbades eller ett främmande?

– Det var en bra fråga, säger Fares och sänker blicken. Han funderar länge.

– Mitt barndomsland, så kände jag, men inte mitt vuxna land. Jag skulle inte kunna fungera där i dag, jag är för svensk. Libanon är ett minne, något som enbart är förknippat med att vara barn. Min resa dit 2006 handlade om att få uppleva landet, det hade jag aldrig gjort som liten, rörligheten var begränsad i och med inbördeskriget. Men jag fick inte uppleva landet nu heller. Och jag har inte återvänt sedan dess.

Resorna går numera oftare till Los Angeles. Där har Fares ett helt team av agenter som arbetar för honom. De har fått tydliga instruktioner: Fares vill inte spela stereotyper.

– Jag är inte desperat och tänker inte ta vilka roller som helst, bara de som är intressanta.

Du är uppenbarligen väldigt måldriven, vågar du drömma också?

– Så klart, jag drömmer både privat och yrkesmässigt. Jag kan prata om de senare, och håller privata drömmar för mig själv. Det kan låta som en klyscha, men drömmen är att ha världen som arbetsplats. Jag vill komma till en sådan nivå där jag som skådespelare kan vara selektiv och få arbeta med stora europeiska och asiatiska regissörer.

När vi snuddar vid Fares Fares personlighet, hur han ser på sig själv och framstår i andras ögon, blir han tyst. I stället ber han mig beskriva honom. ”Sammanbiten, lugn, strategisk”, föreslår jag.

– Bra beskrivningar, svarar Fares.

Hemlighetsfull också, eller är det för att jag är journalist?

– Nja, lite därför, men jag är så här annars också. Jag har stark integritet och är inte så bra på nya människor. Det är viktigt med integritet.

Du har svårt att släppa in nya människor i ditt liv, och du ser – om jag ska vara ärlig – rätt hård ut. Tror du folk är rädda för dig?

– Haha, kanske. Jo, jag har fått höra det.

Vad har du gjort med alla stålar du tjänat?

– Du får numret till min revisor så kan du ringa och fråga henne. Pengar känns konstigt att prata om. Jag har aldrig haft materiella drömmar, aldrig längtat efter en penthousevåning i New York. Jag gillar hus och bra utsikter, kan verkligen imponeras av alla fina hus i Los Angeles men att ha råd med ett eget är inget mål. Snabba bilar, dyra klockor, stora båtar – sådana grejer skiter jag i. Jag uppskattar det materiella, särskilt ny teknik, men jag går inte runt och tänker att nu måste jag få ihop till en Audi R8. Har jag bara råd med en A6 så är det okej. Då är bekräftelse en mycket större drivkraft.

Var kommer ditt bekräftelsebehov ifrån?

– Det är en urkraft i människan, har man smakat på bekräftelse blir det ett slags drog som triggar en att fortsätta. Då är det viktigt att hålla sig kvar på jorden och inte skada människor på sin väg, inte armbåga sig fram eller tala illa om and­ra. jag har aldrig känt någon revanschlystnad, jag vill bara bevisa för mig själv att jag kan. Jag har en enorm tro på mig själv, en stark vilja och disciplin. Det har jag blivit matad med av farsan. I Libanon fick jag extremt mycket uppmärksamhet i skolan för att jag var duktig, så jag har vant mig vid klappar på axeln. Samtidigt visste jag att det var en situation som helt berodde på mig själv. Jag skapade min roll. Rättvisa är en stor grej för mig, och det är rättvist att få bekräftelse när man ansträngt sig. Rättvisa, ärlighet, vilja och disciplin – det är vad som är viktigast för mig.

Nästa anhalt är Köpenhamn. Fares Fares måste lära sig ett nytt språk inför nästa roll, i en dansk deckare på filmbolaget Zentropa. Filmen är baserad på en roman av Jussi Adler-Olsen, och inspelningen inleds senare i höst. Han ser också fram emot USA-premiären av nya filmen ”Zero dark thirty” i vinter. Det rullar på, och som Fares Fares själv säger, måste han nu hålla sig ”kvar på jorden”. Jag frågar vem som hjälper honom med det. Fares Fares pillar på sin mobiltelefon och funderar en stund.

– Jag själv, säger han till slut.

– Det har nog att göra med min disciplin.

Fares Fares

Född: 1973 i Beirut.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Stor familj – fem syskon (varav en är regissören Josef Fares) och tio syskonbarn.

Aktuell: Svenska filmen ”Snabba cash 2” och kommande amerikanska filmen ”Zero dark thirty”.

Mitt liv i årtal

1973

Föds i Beirut. Motsättningarna i Libanon inleds. Två år senare bryter kriget ut.

1978

Börjar förskolan. Får lära sig skriva sitt namn på arabiska och med latinska bokstäver.

1987

Flyttar till Sverige och Örebro med hela familjen. ”Hade bara med mig ett par skor, av någon anledning var det välputsade finskor och inga sneakers.”

1993

Börjar studera vid teaterfolkhögskolan i Göteborg. Planen att bli skådespelare känns definitiv.

1999

Får jobb på Stadsteatern i Göteborg. Utan en ”riktig” scenskoleutbildning känns detta som en skön bekräftelse.

2000

Slår igenom med filmen ”Jalla Jalla”. ”Jag är 27 år gammal och plötsligt vet alla vem jag är.”

2006

Reser tillbaka till Libanon för första gången. ”Samma dag vi landar inleds ett nytt sorts krig. Jag måste fly igen.”

2011

”En nytändning i karriären när jag börjar arbeta internationellt. Får en roll i amerikanska filmen ’Safe house’.”

2012

”Snabba cash 2” har premiär, jag filmar en ny, dansk deckare i Köpenhamn och i december har amerikanska filmen ”Zero dark thirty” premiär. Det går bra nu.

 

Daniel Espinosa, filmregissör och nära vän:

”Fares är min brorsa. Bland vänner och kolleger har han alltid varit en ledare. Att han är äldsta sonen i sin familj märks. När vi filmade ’Safe house’ i Sydafrika och USA var Fares den naturliga centralpunkten för hela produktionen redan efter tre veckor – trots att jag var regissör och stora stjärnor som Denzel Washington och Ryan Reynolds var med. Fares har en enigmatisk kraft, han är en ung mästare. Privat är han skitrolig, avslappnad, jävlig och bråkig. Men han har också alltid det allvarsamma i sig, han känner ansvar för gruppen och det är viktigt för honom att ta rätt beslut. Jag tror det kommer från att som 14-åring fly med sin mamma till Sverige. Under flykten var han mannen i familjen och fick tidigt lära sig ta ansvar för andra.”

Tarik Saleh, regissör och nära vän:

”Han har ett typiskt farsabeteende och ska alltid uppfostra sina vänner. Fares följer ofta med när jag ska köpa något för att pruta ned priset åt mig, och blir arg och kallar mig för idiot om jag går med på försäljarens pris innan han fått pruta – fast det är mina pengar. När jag regisserade en musik­video med min då­varande flickvän och Fares i rollerna, och vi skulle filma en passionerad kysscen, kändes det lugnt eftersom Fares är en så nära vän. Men när de började blev jag helt förblindad och blockerad så vi tvingades göra sju omtagningar. Fares fick kyssa henne i 25 minuter och när det var klart började han uppfostra mig i hur skådespeleri fungerar: ’alltså, vi bara spelade, jag svär’.”

Eva Bergman, ­teaterregissör:

”Han är inte bara en bra, spännande och farlig skådespelare, Fares är också en bra människa. Han är speciell. Det är sällan man ser en man bära sin manlighet så oneurotiskt på scen, något som är attraktivt för både män och kvinnor.”

Daniel Espinosa

Tarik Saleh

Eva Bergman

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.