Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

”Filmen handlar mer om rädslor än om våldtäkt”

I sin nya långfilm ”Flocken” berättar regissören Beata Gårdeler om hur en 14-årig flicka som utsatts för en våldtäkt blir misstänkliggjord av ett helt samhälle. Filmen ligger nära Bjästafallet som 2010 väckte intensiv debatt om brottsoffers situation.

Närmare fyra år har det tagit från det att Beata Gårdeler fick idén till ”Flocken” till att filmen nu får premiär på svenska biografer den 11 september. Den är ett mörkt drama om ett våldtäktsbrott och sociala sammansvärjningar i ett litet norrländskt samhälle. Lång arbetsprocess och ett tungt ämne har varit en utmaning för filmaren.

– Det är jättejobbigt. Dels för att man aldrig får tvivla på berättelsen, dels för att man måste försöka behålla samma energi som man hade vid starten. Filmen har påverkat mig mycket psykiskt. Man tänker att det är fiktion man skapar, men just den här filmen har känts tung mot slutet. Just nu är jag väldigt trött på den, säger Beata Gårdeler och skrattar.

”Flocken” startar precis efter det att Jennifer blivit våldtagen av klasskompisen Alexander på en skoltoalett. Men att det har hänt är det ingen i det lilla samhället som tror på. Framför allt inte Alexanders mamma som startar en grupp på nätet till sonens försvar. Gruppen urartar dock snabbt och blir till ett forum för en hätsk smutskastningskampanj mot Jennifer. Snart har alla grannar, prästen och kompisarna bestämt sig för att det är hon som ljuger. Det trots att händelsen leder till rättegång och en fällande dom mot Alexander.

Samhällets invånare fortsätter att sluta upp bakom förövaren och till slut är det ingen som vågar avvika från den officiella historieskrivningen om vad som egentligen hände därinne på skoltoaletten. Jennifer och hennes familj blir alltmer utfrysta ur den sociala gemenskapen på orten.

– Det är intressant att det i våldtäktsfall ofta är så att offret blir ett offer igen, vilket är vanligt på nätet. Men jag var mer intresserad av att utforska människors rädslor. Jag tycker egentligen att filmen handlar mer om det än om våldtäkt. När vi gjorde research inför filmen kring unga killar som begår våldtäkter kunde man se att föräldrarna ofta inte trodde att deras barn hade begått våldtäkten. För deras son var ju en fin kille. Många föräldrar tyckte det var fruktansvärt att deras barn skulle sitta på en anstalt med andra våldtäktsmän.

– Vi har skapat oss en bild av hur en våldtäktsman ser ut, antingen att det är en ful gubbe i skogen eller ettinvandrargäng, men det vanligaste är ju att det är en ung kille utan något kriminellt förflutet. Jag kan identifiera mig jättemycket med Alexanders mamma Susanne i filmen. Det är ju svårt att se något ont i sina egna barn.

Det har gått sex år sedan Beata Gårdeler långfilmsdebuterade med filmen ”I skuggan av värmen” (2009), ett kärleksdrama om en kvinnlig heroinist. Sedan dess har hon gjort kortfilmen ”Vännerna” (2013), utvecklat flera parallella filmprojekt och regisserat delar av tv-serien ”30 grader i februari”. ”Flocken” har hittills bara visats utomlands men redan vunnit flera priser, bland annat Kristallbjörnen i Berlin.

Manuset har hon utvecklat tillsammans med dramatikern Emma Broström som i och med ”Flocken” gör sin långfilmsdebut.

I en av filmens starkaste scener ser vi Jennifer sitta nedhasad på en stol i ett förhörsrum. Utanför bild hörs en man ställa detaljerade frågor om händelseförloppet. Vad sa hon, vad gjorde hon och vad hade hon på sig? Jennifer söker i minnet efter svaren men tvekar in i det längsta inför att uttala de mest laddade orden. Om och om igen tvingas hon upprepa sig. Under en enda lång tagning viker kameran aldrig från flickan på stolen.

– Jag ville att de vuxna i filmen skulle kännas som när man själv var tonåring. Att de bara är skuggor som kommer och går. Det är ju mycket så vårt samhälle ser ut just nu. Våra möjligheter att kommunicera bara växer samtidigt som det skapar avstånd mellan oss. Jag ville få in den känslan i filmen.

– När vi provfilmade ungdomar bad vi dem att berätta om något som de hade upplevt som jobbigt för att se om de känslomässigt kunde komma tillbaka till den känslan. Då var det jättemånga som berättade så otroligt jobbiga saker. När vi sedan frågade om de berättat det för sina föräldrar sa de: ”Nej, det skulle jag aldrig göra.”

När man ser ”Flocken” slås man av hur nära, både vad gäller själva händelseförloppet och karaktärerna, filmen ligger det mycket uppmärksammade Bjästafallet som ”Uppdrag granskning” rapporterade om i SVT 2010.

Precis som i ”Flocken” var det en våldtäkt på en skoltoalett som fick invånarna i det lilla samhället att sluta upp bakom den dömde förövaren, vända ryggen åt den våldtagna flickan och inleda en hetsjakt mot henne på nätet.

Många andra detaljer i filmen stämmer också överens med Bjästa­fallet. Beata Gårdeler värjer sig dock mot den kopplingen.

– Filmen bygger på flera verkliga händelser. När vi började med researchen till den här filmen upptäckte vi att det fanns en massa liknande fall.

Filmen bygger på flera verkliga händelser

Men när man ser filmen är det svårt att inte tänka på Bjästafallet. Hur har ni resonerat kring att arbeta med en händelse som ligger så pass nära i tid och där flera minderåriga personer varit inblandade?

– Filmen har bara visats på festivaler utomlands och då har alla som kommit fram efteråt refererat till egna historier, så jag tror den här händer hela tiden, överallt. Därför kändes det jätteviktigt att ta upp den här frågan och gestalta den.

Har ni varit i kontakt med de berörda familjerna i Bjästa?

– Nej, filmen är fiktion och vi har jobbat med alla karaktärer på ett fiktivt sätt. När filmen skulle visas i Berlin var det en av familjerna i det här Bjästafallet som tog kontakt med producenterna som valde att visa filmen för dem.

Och vad var deras reaktion?

– De har ju synpunkter på filmen. Jag tycker det är jättesorgligt, för filmen är fiktion och varje gång jag visar den så kommer tjejer fram och säger att de känner igen sig och att det påminner om vad de själva har varit med om. Man måste kunna berätta om samtidsfrågor som är såhär. Det känns jätteviktigt.

Tror du att det finns en risk att filmen kommer att utlösa samma typ av etiska diskussion som uppstod kring ”Call girl” för några år sedan, om hur fiktionen förhåller sig till verkliga händelser och personer?

– Hittills, när vi visat den utomlands, så har folk blivit väldigt upprörda. De säger saker som att, ”Det här hände mig i Minnesota”. Den kan känslomässigt riva upp saker…

Men förstår du vad jag är ute efter? Det är ju möjligt att filmen faktiskt kommer att väcka en diskussion kring var gränserna går när det gäller fiktion och verklighet. Vad anser du om det som filmare?

– Jag tycker att det är jätteviktigt att man får berätta om vad som helst när man gör fiktion. Det är ingen som ifrågasätter teater eller om du målar en tavla, att det skulle göra någon ledsen. Kan man inte förhålla sig fritt konstnärligt när man gör fiktion så är man farligt ute i en demokrati.

Har du några förhoppningar om vad filmen kan åstadkomma?

– När man gör en film vill man ju att folk ska gå ut ur salongen och ställa sig själva frågor. Jag tror inte att man kan förändra ett samhälle med en film, så naiv är jag inte, men om några i publiken frågar sig själva vad de hade jag gjort i samma situation så är det intressant.

Känsligt när brott förvandlas till fiktion

Beata Gårdelers ”Flocken” skildrar ett kontroversiellt brottsfall och dess konsekvenser. Men det finns flera exempel på när svensk film tidigare närmat sig verklighetens brottsfall.

Natten till den 3 juli 1988 mördade Juha Valjakkala och hans flickvän Marita Routalam två makar och deras tonårige son vid en kyrkogård i Åmsele. Det uppmärksammade fallet skildrades tre år senare i en spelfilm av Jan Troell, ”Il Capitano”, vilket vållade stor uppståndelse.

– Vi var noga med att det inte var en dokumentär, och vi använde inte de riktiga namnen. Men den var tydligt baserad på Åmselemorden. När jag och P O Enquist skrev manuset hade vi en övergripande överenskommelse att inte hitta på någonting för att göra det mer spännande, utan att hålla oss till den bild vi fått fram av personerna och händelserna, säger Troell.

Den bilden fick Enquist och Troell fram genom att läsa tjocka luntor med utredningar och genomföra intervjuer med de berörda.

– Det kom väldigt starka reaktioner från olika människor, vi fick anonyma hatbrev och det startades namninsamlingar mot filmen. Det var en väldigt svår balansgång och en jobbig tid på många sätt, att gräva i ett så öppet sår med hänsyn till de anhöriga.

Vi fick anonyma hatbrev och det startades namninsamlingar mot filmen

Filmen belönades med regipriset på Berlins filmfestival och Troell säger att det är den av hans filmer som han är mest nöjd med, rent filmspråkligt. När den väl släpptes var vissa svenska kritiker rent av missnöjda att den inte gick tillräckligt långt. I Aftonbladet påpekades att ”styrkan i scenerna minskar tveklöst när offren inte har några ansikten”.

– Det man upplever som en tvångströja kan verka i en positiv riktning, det kan ibland behövas behärskning för att det ska bli bättre. Så är det med allt, gränslöshet är det svåraste att handskas med, säger Troell.

Även Tarik Saleh, vars fjolårsfilm ”Tommy” baseras på ett mycket uppmärksammat rån, menar att man som regissör behöver ramar och gränser.

– Det är därför man går till verkligheten – oavsett vad du skapar måste du i viss mån förhålla dig till något. Fantasi ligger väldigt nära galenskap, och de flesta som jobbar med det här yrket är livrädda för att bli galna. Därför är det skönt att ha verkligheten. Så den där tvångströjan spänner nog de flesta på sig med ett brett leende.

Saleh berättar att man i researcharbetet träffade flera personer och fick dem att återberätta sina erfarenheter. Men att det som verkligen gav något var att hämta ut polisens förundersökningar.

– Där får man en annan sida, som på ett sätt är ärligare. Förundersökningar är så otroligt mänskliga. ”Förövarens flickvän jobbar på Stadium och visste inget, men kände det på sig”, sedan får hon besök av polisen. Man får med alla detaljer och sanningen, medan folk som återberättar ofta förfinar sin egen medverkan.

Men oavsett hur mycket man förvanskar kan verkligheten göra sig påmind.

– Det obehagliga för mig är att personerna vi föreställde oss i ”Tommy” när Anton Hagwall skrev manus och filmen sedan var färdig, var i efterhand med om exakt det som hände i filmen. Jag tror hundra procent på rationalitet, men kan inte undvika att bli vidskeplig när sådana saker händer. Man tänker: ”Hur kan fiktionen gå före verkligheten?”

Fakta.Beata Gårdeler.

Beata Gårdeler är född 1973 i Solna. Bor i Vitaby kyrkby utanför Simrishamn.

Studerade regi på Kalix folkhögskola. Efter att ha arbetat som regiassistent till bland andra Jan Troell och Jens Jonsson regisserade hon avsnitt till några olika tv-serier.

2009 långfilmsdebuterade hon med en filmatisering av Lotta Thells roman ”I skuggan av värmen”.

Förra året tilldelades hon Stora novellfilmspriset på Göteborgs filmfestival för filmen ”Vännerna”.

Långfilmen ”Flocken” har svensk biopremiär den 11 september i år. Huvudrollen som Jennifer görs av Fatime Azemi, även Henrik Dorsin har en roll.

Filmen har tidigare visats på flera filmfestivaler och fått priser, det mest prestigefulla är Kristallbjörnen på Berlins filmfestival i februari.

Våldtäkterna i Bjästa

Efter att SVT:s ”Uppdrag granskning” 2010 uppmärksammat fallet med en 14-årig flicka som våldtogs på en skoltoalett i Bjästa i Ångermanland startade en debatt om brottsoffers situation. Flickan utsattes för omgivningens misstroende och skuldbeläggande trots att den 15-årige förövaren dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt. Pojken våldtog senare ytterligare en flicka och dömdes än en gång.

Läs allt om fallet här.

3 svenska filmer där fiktion närmar sig verklighet.

”Call girl”

(2012) Mikael Marcimains film baseras på den så kallade Geijeraffären på 1970-talet, där ledande svenska politiker pekades ut för att ha köpt sex av minderåriga. Filmen anmäldes för förtal efter att en karaktär snarlik Olof Palme skildrades som sexköpare. Filmen klipptes sedermera om i en ny version för dvd och tv.

”Beck. Hämndens pris”

(2001) Tre rånare som får punktering på sin flyktbil avrättar kallblodigt de två poliser som närmar sig dem. Filmen kritiserades för att hämta inspiration från Malexandermorden 1999, men manusförfattaren Rolf Börjlind menade att manus skrevs redan 1997.

”Vägen ut”

(1999) Filmen om fritidspedagogen som gör internerna på Kumla intresserade av teater bygger på fallet där regissören Jan Jönsson satte upp en Beckettpjäs på Kumla, varpå fyra av de fångar som spelade i pjäsen rymde inför visningen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.