Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: ”BlacKkKlansman” är ­oemotståndlig filmunderhållning

Spike Lees ”BlacKkKlansman” är en roande historielektion som berättar den osannolika – men sanna – historien om hur en svart polisman infiltrerade Ku klux klan på 70-talet.

4

Dramakomedi

”BlacKkKlansman”

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott, Spike Lee. I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier, Topher Grace, Robert John Burke m fl.

Längd: 2 tim 15 min (från 11 år). Språk: engelska

 

Nej, Donald Trump och hans presidentvalskampanj uppfann inte slag­ordet ”America first”. Det är en slogan med djupa, djupa rötter i USA och som använts av rasistiska, nationalistiska, våldsbejakande och antisemitiska grupperingar genom åren. 

Det gäller inte minst Ku klux klan. På nätet finns till exempel en bild från Getty Images Archives där lakansklädda demonstranter med huvor tågar under ett ”America first”- plakat någon gång på 1920-talet.

En av poängerna med att se ”BlacKkKlansman” är att den påminner om just detta problematiska historiska arv som ligger i den till synes oförargliga ordkombinationen. Men filmen talar också klarspråk om en hel del annat när det gäller USA:s mörka och diskriminerande förflutna som kastar djupa skuggor in i samtiden.

Den verklighetsbaserade historien om en svart pionjärpolis som i slutet av 1970-talet infiltrerar en lokal Ku klux klan-kår och på olika tricksiga sätt lyckas bli medlem (!) låter kanske för bra för att vara sann.

Delvis är den kanske det. Det är högst troligt att Spike Lee ger en viss förskönande historiebeskrivning av den verklige Ron Stallworths insatser (filmen bygger på hans memoarer från 2014). Men Lee är knappast den förste att göra en bra historia bättre när det gäller att återge verkliga händelser – och dessutom är han knappast känd som de subtila och finstilta undertexternas man.

Spike Lee: ”Min film är en väckarklocka som ska väcka folk ur slummern”

Spike Lee må måla med breda penseldrag för att få fram sitt budskap här. Men en sak är säker. ”BlacKkKlansman” är en grymt vältajmad och konstant roande historielektion.

Ron Stallworths färgstarka levnadsöde har uppenbarligen gett Spike Lee eld i baken. Han är äntligen tillbaka med gamla goda takter. Det är länge sedan den ikoniske regissören, som anförde det tidiga nittiotalets våg av unga, oppositionella svarta regissörer, lyckades kombinera angelägenhetsgrad med tempo och humor på samma oemotståndliga sätt.

Lees känsla för tajmning är inte bara politisk utan också estetisk. Inte en död sekund. Tempot är rytmiskt, dialogen rapp och pricksäker. John David Washington är ett fynd i rollen som pionjärpolisen med svamp-afro som lyckas övertyga sina skeptiska vita chefer om att han ska få syssla med underrättelseverksamhet. 

Hans parhäst Adam Driver känns först inte lika klockren. Men Drivers rollfigur växer snabbt i komplexitet. Han gestaltar fint hur hans lite lata vita polis, som tidigare aldrig gjort väsen av sin judiska identitet, plötsligt får ett etniskt och kulturellt uppvaknande i mötet med klan­medlemmarnas brinnande antisemitism.

Spike Lees Tarantinoinspirerade serietidningsestetik fungerar lite olika bra. Relationen mellan Ron och den kampglada, supercoola kvinnliga studentledaren Patrice Dumas (Laura Harrier) är värmande och full av fyndiga ”blaxploitation”-­referenser. Pam Grier från Tarantinos ”Jackie Brown” är hennes andliga gudmor.  

De vita klanmedlemmarna är mer av karikatyrer, mer avväpnande korkade än riktiga farliga. Topher Graces porträtt av den dåvarande klanledaren David Duke är i sin tur både porträttlikt och mer infamt. 

De snyggt inklippta filmhistoriska referenserna som backar bandet ännu längre tillbaka i tiden, till Griffiths rasistiska stumfilmklassiker ”The birth of a nation”, skapar dock en mörk fond som kontrasterar den lättsamma tonen. Liksom det explosiva slutet, som på ett oväntat starkt sätt knyter ihop säcken.

”BlacKkKlansman” är renodlad filmisk aktivism förpackad som ­oemotståndlig filmunderhållning. Trumps kärnväljare lär inte bry sig, däremot Oscarsjuryn.

Tre andra minnesvärda filmer av Spike Lee som går att strömma:

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.