Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: ”Charmören” – sex, lögner och förförelser i desperat jakt på uppehållstillstånd

Wanda Bendjelloul recenserar ”Charmören”.

4

Drama

”Charmören”

Regi: Milad Alami

Manus: ­Ingeborg Topsöe, Milad Alami. I rollerna: Ardalan Esmaili, Soho Rezanejad, Susan Taslimi m fl. Längd: 1 tim 40 min (från 15 år). Språk: danska, persiska.

Iranske Esmail sol-och-vårar sig igenom Köpenhamnsnatten. Hans sexuella kapital står högt i kurs och kvinnorna avlöser varandra. En av hans tillfälliga flickvänner tar med honom på en fest i en smakfullt inredd villa vid havet. 

Esmail sticker ut som den enda i huset som minglar på bruten danska. Alla möbler och människor är så svala och diskreta att de får sprickorna i deras relation att lysa igenom. När de kommer hem gör den namnlösa flickan slut. 

Hon menar att Esmail gjort sig hemma­stadd i hennes lägenhet alldeles för snabbt. Nästa morgon står han återigen ute på gatan. ­Vägen hem leder till en avlägsen förort och ett lägenhetshotell för asyl­sökande där han landar mellan älskarinnorna. Drivkraften bakom hans patologiska uppvaktande är alltså inte pengar utan ett danskt uppehållstillstånd och hans tilltagande desperation beror på att hans tid i landet är på väg att rinna ut.

När landsmaninnan Sara plötsligt dyker upp i baren och genomskådar hans avsikter förändras allt. 

Den sammetsögde kameleonten Esmail (underbart spelad av Ardalan Esmaili från tv-serien ”Gråzon”) är lika sympatisk som iskallt beräknande. Likt en vindflöjel anpassar han sin personlighet efter den han möter för att till slut bara vara en projektionsyta för deras behov och begär. 

Det är därför lätt att förstå varför kvinnorna faller för honom i stället för, som den försmådde dansken i baren uttrycker det, ”en sås-och-kartoffelman”. Långfilmsdebutanten Milad Alami beskriver skickligt situationen utan att vare sig moralisera eller relativisera Esmails handlingar. 

Den smärta och tomhet de leder till går ändå inte att ta miste på. Med stor ömhet beskriver Alami också hur exilen gradvis gör Esmail allt suddigare i kanterna. Via en svajig internetuppkoppling blir rösterna från hans tidigare liv, långt där borta i den snöiga bergsbyn, allt vagare. 

Precis när han är på väg att förlora fotfästet slår det oväntade mötet med Sara in en kil i hans väl utarbetade plan. I modersmålet möter han sig själv vilket får hans bottenfrusna känslor att väckas till liv igen.

Svenska Sophia Olssons vackra och välkomponerade foto förstärker de skarpa kontrasterna i Esmails liv. 

Lugubra lägenhetskorridorer fulla med förtvivlade män utan framtidshopp ställs mot det varma sirapsgula ljuset i innerstadsbaren som bär på löften om tillhörighet. Detta förstärks ytterligare i en berusande lyrisk scen där Esmail, under ett påhugg som flyttgubbe, likt en manlig siren tumlar runt i en inomhuspool. 

Filmen påminner bitvis om ­Fatih Akins ”Mot väggen” (2004) där samma kombination av desperation och passion landade som ett knytnävslag i magen. 

Ju närmare vi kommer datumet för utvisning, desto plågsammare blir det också att bevittna charmörens mekaniska förförelsemönster. Till slut närmar sig dramat en psykologisk thriller som med hjärtat i hand faktiskt lyckas med bedriften att få oss att se människan bakom den kalkylerade bedragarens ansikte.

Tre andra filmer med foto av Sophia Olsson:

Isländska ”Volcano” (2011), Amanda Kernells prisade ”Sameblod” (2016) och kommande ”438 dagar” (2018) om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som satt fängslade i Etiopien.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.