Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: ”Coco” - ett vindlande äventyr bland döda och levande

Kersin Gezelius om en ny Pixarfilm med Mexikotema.

3

Animation

”Coco”

Regi:  Lee Unkrich, Adrian Molina

Manus: Lee Unkrich, Jason Katz. Svenska röster: Adrian Macéus, Jonas Malmsjö, Eva Dahlgren, m. fl. Längd: 1 tim 45 min. (Barntillåten).  Språk: svenska.

 

Sedan Miguels gammelmormors pappa lämnade fru och barn för att spela och sjunga för världen, är all musik förbjuden i skomakarsläkten Rivera. Den fördömda förfadern är den enda som inte har sin bild på familjealtaret på högtiden El Día de muertos, De dödas dag. Om det är någon som så mycket som rör en gitarr tar mormor av sig de handgjorda tofflorna och bankar den personen i huvudet.

Det är en lycklig, kärleksfull familj och tolvåriga Miguel älskar dem, men han älskar också musiken. Så mycket att han en dag stjäl den berömda Ernesto del la Cruz gitarr ur hans krypta och råkar gå över den magiska gränsen mellan levande och döda.

Ska man överge sin familj för konsten eller inte, är temat som listigt och vindlande vävts in i det här livliga äventyret som till stor del utspelar sig i de dödas myllrande rike där skelettmänniskor lever ett parallellt liv med sina vackert färgsprakande andedjur, sina flygande spårvagnar och svävande, Gaudì-inspirerade städer. 

Varje år ser de fram emot att gå över bron och äta och dricka med sina levande släktingar, men de måste ha en inbjudan. Någon levande måste ha ställt deras bild på familjealtaret.

Här finns underbart kaotiska scener i på tulltjänsteverket där en petig men vänlig tjänsteman  försöker reda ut varför tant Imelda inte har fått någon inbjudan och varför det finns en levande pojke med en gathund mitt ibland dem; sorgliga stunder när bortglömda döda försvinner för alltid i en gyllene dimma och trevliga bråk mellan lodisskelettet Hector (Malmsjö) och Miguel när de försöker komma in på Ernesto del la  Cruz årliga party.  

Tvåfaldigt Oscarsnominerade ”Coco” från Pixar är en fantasifull lek med alla myter om döden och ger en mer levande bild av de magiska föreställningarna kring de dödas dag än den vanliga morbida utifrånskildringen. Färg, form, fantasi och historieberättande är det inget fel på.

Men för att vara en film om musik är det inte så att man har svårt att sitta stilla i biosätet. Temasången är ovanligt utslätad för en modern, animerad film och beatet är rakt igenom mer Los Angeles än Mexico City. Några klassiska mariachi-riff och en rivig och rolig “La Llorona”, tolkad av Eva Dahlgren, lyfter det hela något, men den klämmiga slutsången om kärlek är nästan en förolämpning mot all konstnärlig fantasi och hantverksskicklighet som har gått in i filmen.

Allt svänger utom musiken.

Se mer:

Tre tidigare Oscarsbelönade Pixar-filmer: ”Insidan ut” (2015), ”Modig” (2012), ”Upp” (2009).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.