Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmrecension-david-dencik-ar-perfekt-i-en-klumpigt-utford-quick-film/

Film

Filmrecension: David Dencik är perfekt i en klumpigt utförd Quick-film

Bild 1 av 2
Foto: Niklas Maupoix/Nordisk Film
Bild 2 av 2 Alba August och Jonas Karlsson i ”Quick”.

”Quick” får inte nerverna att pirra direkt, men den fungerar i alla fall som en värdig påminnelse om en galen tid, och filmen har ett hemligt vapen, skriver DN:s Helena Lindblad.

Psykopat. Seriemördare. Kannibal. Under ett antal år var Sture Bergwall/Thomas Quick, även kallad ”Sätermannen”, svensk kriminalhistorias mesta monster. En demonisk dalmas dömd för åtta bestialiska mord (men själv påstod han sig ha dödat betydligt fler).

Ända tills han inte var det längre. Monster alltså. Plötsligt var han i medierna reducerad till ett bekräftelsesjukt psykfall som hade älskat att stå i centrum – och sin fria tilldelning av psykofarmaka.

Det har gått tio år sedan SVT-journalisten Hannes Råstam och researchern Jenny Küttim släppte sin bomb, en epokgörande dokumentär där Quick tog tillbaka alltihop – vilket ledde till frikännanden för samtliga mord och en episk rättsskandal full av tokiga terapeuter och ledande förhör.

Journalistiska scoop har alltid varit heta i filmbranschen. Snygga män som jobbar sent och utkräver ansvar av makten kan ha en oemotståndlig air av frihet och kompetens omkring sig. Ibland fungerar det fantastiskt, som sjuttiotalsklassikern ”Alla presidentens män” (Watergateskandalen) eller på senare år ”Spotlight” (pedofilskandalen i katolska kyrkan i Boston). Den förstnämnda vann mycket på att den kom ganska snabbt, innan alla hade tröttnat på ordet Watergate. Den andra avtäckte institutionaliserande angrepp som inte heller hunnit bli uppmärksammade i medierna och hade hög chockpotential.

”Quick” har dessvärre ingen av de fördelarna. Jonas Karlsson, som spelar Hannes Råstam, får inledningsvis till och med höra av sin chef (Dag Malmberg) att ”Quickfallet är det mest genomtröskade sedan Palmemordet”. Det är ett signifikativt uttalande för filmen i dubbel bemärkelse. Både rättsskandalen och Råstams gedigna arbete med att avtäcka den är som sagt enormt väldokumenterade i tv, böcker och spaltkilometer i tidningarna.

Inledningen är effektiv och ödesmättad med det välfunna ”Doktor Glas”-citatet: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” 

Ilsnabba kalejdoskopiska mordscener sätter stämningen. Men sedan går det trögt. Manus och regi färgas av klumpiga dubbleringar där skådespelarna tvingas tala om för varandra vad vi redan sett. När Alba Augusts rollfigur Jenny Küttim fräser till sin kollega: ”Varför säger du saker till mig som jag redan vet?” känner man hennes frustration. Det är som om regissören Mikael Håfström, som inte gjort film i Sverige på 15 år, fastnat i en limbo där han varken är riktigt amerikanskt effektiv eller europeiskt konstfilmssensibel.

Foto: Ragna Jorming/Nordisk Film

”Quick” saknar alltså överraskningseffekterna och ett drivet berättande. Men den har i alla fall ett hemligt vapen. Helt underbara skådespelare, som trots allt ganska ofta får en att glömma bristerna i iscensättningen. 

Jonas Karlsson har en fascinerande stark karisma i sitt kontrollerat brinnande porträtt av slitvargen Hannes Råstam som kämpade in i det sista för sin story. Alba Augusts Jenny Küttim har också stark lyskraft men bara alldeles för få scener. David Dencik är förstås perfekt som Bergwall/Quick, få som sett hans mästerskap när det gäller att gestalta komplexa, mörka individer tidigare (senast i Jane Campion-serien ”Top the lake 2”) skulle väl ha tvivlat på det. 

Han spelar med små medel, undviker elegant att demonisera Bergwall/Quick och har hela tiden kontroll även i de mer utflippade scenerna där han ska ”minnas” sina brott. Även birollerna är omsorgsfullt utformade. Magnus Roosmann, som den slirige åklagaren Christer van der Kwast, har några obetalbart satiriska repliker som till exempel: ”Bara för att vi inte har hittat några bevis betyder det inte att det inte finns något att hitta.”

Filmen balanserar på gränsen när det gäller sympatierna för Quick, man hajar till exempel till lite när Råstam adresserar honom som ”Bäste Sture”. Men ”Quick” glömmer inte att påminna om de många olösta morden och alla de anhöriga som delvis på grund av honom fortfarande inte vet vem som dödade deras nära och kära.

”Quick” får inte nerverna att pirra direkt, men den fungerar i alla fall som en värdig påminnelse om en galen tid och journalistikens oerhörda kraft när det verkligen gäller. 

Se mer. Tre andra filmer med Jonas Karlsson i sevärda roller: ”Cockpit” (2012), ”Stockholm stories” (2013), ”All inclusive” (2017). 

Läs fler filmrecensioner i DN