Rolig, respektfull och stillsamt kritisk. Jane Magnussons Bergmandokumentär tar avstamp i det sjukligt kreativa året 1957 och ger ett sug efter att upptäcka den svenska superregissören på nytt, tycker Miranda Sigander.
Dokumentär
”Bergman - ett år, ett liv”
Regi, manus: Jane Magnusson
Medverkande: Ingmar Bergman, Liv Ullmann, Barbara Streisand, Lena Endre, Thorsten Flinck, Arnold Weinstein med flera. Längd: 1 tim 57 min (7 år). Språk: svenska, engelska.
Ingmar Bergmans 100-årsjubileum infaller i en tid då det manliga geniet är kraftigt ifrågasatt. Det går att dra stora växlar på Bergman som den ultimate kulturmannen med många kärleksaffärer av tveksam moralisk karaktär, barn som överges och fruar som ofta byts ut. Några metoo-liknande anklagelser drabbades han däremot aldrig av och kvinnorna i hans liv tycks i efterhand mest ha gott att säga.
Han gav allt för konsten och de ikoniska bilder av nordisk neuros som han har skapat sammanfattas fortfarande i det allvarstyngda adjektivet ”bergmanskt” världen över.
Regissören, journalisten och Bergmankonnässören Jane Magnusson har befriande nog gjort en respektfull, stillsamt kritisk och rolig dokumentär lagom till födelsedagen. Ingmar Bergman är ett mysterium, konstaterar hon inledningsvis. På ett observerande sätt undersöker hon sedan Bergmans komplexa liv och personlighet genom en till synes enkel men genial utgångspunkt: År 1957.
Exklusivt hos DN: Det outgivna utkastet till Bergmans påskfilm
Den 39-årige Bergman var då inne i ett närmast overkligt kreativt flöde. ”Det sjunde inseglet” får premiär. Dessutom skriver och spelar han in ”Smultronstället” och sätter upp den fem timmar långa ”Peer Gynt” samt ”Misantropen” på Malmö Stadsteater. Bland annat. Framför allt är det 1957 som Bergman fattar det avgörande konstnärliga beslutet att låta sina filmer handla om – sig själv. Han är ju trots allt den store Bergman.
Vid sidan av detta pågår ett stökigt privatliv med ständiga otrohetsaffärer. Han har sex barn (fem, hävdar han själv talande nog i en intervju från tidpunkten) med tre olika kvinnor.
Man kan bli utbränd bara av att läsa föregående meningar och visst balanserade även urkraften Bergman på utmattningens och prestationsångestens rand under året.
”I dag skulle man tillskriva honom en obehandlad diagnos av något slag”, säger Mikael Persbrandt småleende i filmen, där det spekuleras en hel del kring hur mysteriet Bergman klarade av att jobba och leva som han gjorde. Dieten på filmjölk och kex avfärdas till exempel som inte helt sund.
Med arkivmaterial och nyinspelade intervjuer med svensk och internationell skådespelarelit läggs ett spännande pussel som fint förhöjs tack vare musiken av Jonas Beckman och Lars Kumlin.
Läs mer: Jane Magnussons Bergmandokumentär får världspremiär i Cannes
Björn Wiman: Nu förstår jag varför min mormor fnyste åt Ingmar Bergman
Dessutom bjuder Magnusson på ett riktigt cineastscoop. I en aldrig tidigare visad SVT-intervju med brodern Dag Bergman påstås att det var Dag och inte Ingmar som var deras prästpappas ständige strykpojke.
Vad innebär det för läsningen av ”Fanny och Alexander”? Tänk om Ingmar inte lånat av sig själv till storebror Alexander, utan i själva verket till lillasyster Fanny, spekulerar Magnusson om Bergmans magnum opus.
Film är en fråga om rytm och andning. Det konstaterar Ingmar Bergman själv i en intervju i filmen. Och ibland drabbas den här ambitiösa dokumentären tyvärr av lite andnöd. En hårdare (bort)klippning av kända personer som uttalar sig väl generellt om Bergman hade hållit rytmen på plats rakt igenom.
Det verkligt fina med ”Bergman – ett år, ett liv” är inte att den nödvändigtvis förklarar gåtan Bergman utan att den skapar ett förnyat sug efter att dyka in i hans filmografi. Helt oavsett om man vill lösa mysterier kring honom eller mänsklighetens existens i stort ger den här filmen många fiffiga nycklar på vägen.
Miranda Sigander är gästrecensent, från TT
Quiz: Kan du din Ingmar Bergman?
Läs mer: Ingmar Bergman – den ofrivillige dramatikern
Bokrecension: Stjärnvittnet avslöjar att Bergman demoniserade sin far