Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: Nidporträtt av kultureliten på udda trädgårdsfest

Agnès Jaouis nya film ”Trädgårdsfesten”.
Agnès Jaouis nya film ”Trädgårdsfesten”. Foto: Folkets bio

Mårten Blomkvist om Agnès Jaouis nya film ”Trädgårdsfesten”.

4

Komedi

”Trädgårdsfesten”

Regi: Agnès Jaoui

Manus: Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. I rollerna: Agnès Jaoui, Jean-Pierre Bacri, Léa Drucker m fl. Längd: 1 tim 38 min (från 7 år). Språk: franska.

 

Det är inflyttningsfest i tv-producenten Nathalies minislott med swimmingpool i lantlig miljö en bit utanför Paris. Sommarkvällen är vacker, ett band spelar. Gästskaran är blandad, kultur- och underhållningsbranschen är särskilt väl representerad.

Vilket representanterna självfallet får ångra. Det mesta går åt helvete i Nathalies trädgård: uppblåsta egon punkteras, en självgod alternativodlande granne går alla på nerverna, det blir uppgörelser mellan föräldrar på väg ner och barn på väg upp, en tupé hängs ut på internet, ungefär klockan 20.00 har bonden från gården bredvid fått nog av musiken, och karaoken visar sig vara en gräslig idé.

”Trädgårdsfesten” är ett bitvis förutsägbart men ändå underhållande nidporträtt av kulturetablissemanget i arbete och vila.

Regissören Agnès Jaoui och hennes tidigare make och ständiga medmanusförfattare Jean-Pierre Bacri har god blick för kulturvärldens odrägligaste typer och maner. Posören Castro (Bacri) har en talkshow. Själv kan han charmigt sarkastiskt beskriva den som ”idioter berättar om sina sexliv” – men ve den underlydande som använder chefens beskrivning. Nathalie (Léa Drucker) upprepar för varenda gäst att hennes lilla egendom ”bara ligger 35 minuter från Paris!” Det gäller att poängtera att man är kvar i centrum.

Jaoui och Bacri – båda arbetar också som skådespelare, Jaoui gör här hans ex-hustru – slog igenom med ”I andras ögon” (2000) och ”Se mig” (2004). Där fanns svärta i skildringen av kulturvärlden som ett kotteri som kunde vara utestängande och grymt. Senare filmer har i jämförelse varit styrsellösa. I ”Trädgårdsfesten” finns en röd tråd. Nathalie som producerar Castros tv-program får under kvällen veta att stjärnan, som ser sig själv som en legend, av tv-bolaget ses som en föredetting vars tid är ute. Men en bit in i filmen blir det tydligt att Jaoui-Bacri denna gång inte tänker göra det riktigt jävligt för någon. De är nöjda med att fortsätta att rada upp festmalörer – och ibland rent av snudda vid buskis.

Det finns ändå tillräckligt mycket i ”Trädgårdsfesten” för att göra den livlig och annorlunda. När jag såg den fick somliga grepp mig att associera till makarna Arpels pretentiösa garden party i Jacques Tatis mästerliga ”Min onkel” (1958). Fast då blev det i och för sig ännu tydligare vad jag saknade här: precision.

Tre andra fest-filmer

”Oh, vilket party!” (1968), ”Babettes gästabud” (1987), ”Festen” (1998).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.