Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: Realistisk och humoristiskt om moderskap i ”Tully”

Vem är den räddande ängeln Tully, och vad vill hon Charlize Therons dödströtta ­mamma? Varmt, underhållande och lite ­mystiskt om moderskap och systerskap.

4

Dramakomedi

”Tully”

Regi: Jason Reitman.

Manus: Diablo Cody. I rollerna: Charlize Theron, Ron Livingstone, Mark Duplass, Mackenzie Davis m fl. Längd: 1 tim 36 min (från 11 år). Språk: engelska.

Två avhoppade svenska toppolitiker har på senare tid skrivit var sin bok om om den typiska kvinnliga duktigheten som strategi. Liberalernas Birgitta Ohlsson ville reclaima och uppvärdera begreppet i ”Duktiga flickors revansch” medan sossarnas Veronica Palm i sin aktuella ”Systerskap” sökte ett alternativ till individuella duktighetsprojekt.

Kanske håller kraven på att vara en ”duktig mamma” – hon som hinner träna sig smal, baka cupcakes i form av Minioner, mysa, fixa temakalas, picknicka på vackra platser och sedan instagramma hela härligheten – att mattas av. Men fortfarande är moderskapet förmodligen en självgående kravmaskin för många.

Den här icke-glamorösa konflikten mellan vad många mammor tycker att de borde orka prestera och vad de egentligen mäktar med utan att gå sönder står i fokus för Diablo Codys och Jason Reitmans nya film.

Radarparet, som tidigare gjort indieljuvliga ”Juno” och ”Young adult” tillsammans, fortsätter med ”Tully” att göra dramakomedi om relationer och föräldraskap. 

Här möter vi den drygt 40-åriga Marlo (Charlize Theron) som väntar sitt tredje barn. Tajmningen är långt ifrån perfekt. Hon är redan matt av ett kaotiskt familjeliv. Äldste sonen kräver mycket och har uppenbara ”särskilda behov” som skolan knappast klarar av. Barnens far fixar mest bara sitt jobb. Hemmet är en skräphög, och flödar knappast av pengar.

Det har på förhand talats mycket om hur Charlize Theron krävde att få spela Marlo med en realistisk gravidkropp och lika naturlig efter-förlossningen-look. Eftersom det fortfarande är viktigt för kändisar att visa att de är snyggare och smalare än någonsin, helst ett par timmar efter att ha fött barn, kan det uppenbarligen fortfarande anses radikalt.

Alla som sett Charlize Theron förvandla sig själv i filmer som ”Monster” (2003) och ”North Country” (2005) vet dessutom att hon gör det med hög trovärdighet.

Men ”Tully” är framför allt en fantastiskt fin och varm film för att den är realistisk på helt andra sätt. Här finns en lång rad känsligt infogade detaljer och ögonblicksbilder ur Marlos komplicerade familjeliv som känns äkta på ett ovanligt närvarande sätt.

Bröstpumpen som jobbar övertid. Barnet som får ett sammanbrott i bilen och sparkar på ryggstödet till förarsätet för att mamman parkerar på ”fel” ställe. Mikromaten som utan ceremonier slängs upp på middagstallrikarna. Zombieblicken efter sömnlösa nätter. 

När det är som tyngst för Marlo erbjuder sig hennes avskyvärt rika brorsa att betala för en nattnanny. Hon är tveksam förstås. En främling i huset nattetid, som inte bara ska vara nära det nyfödda barnet utan också komma rakt in i familjens mest privata rum

Men så en kväll står Tully (Mackenzie Davis) ändå där på förstukvisten och ringer på dörren. Filmen förvandlas gradvis till en lustig blandning av sjuttiotalistisk brittisk diskbänksrealism och ”Mary Poppins”. Den unga Tully visar sig mot alla odds vara en gudagåva som ser hela familjens behov, röjer upp i det värsta stöket och dessutom har en våldsam massa insikter i vitt skilda ämnen.

”Jag är som Saudiarabien. Jag har ett energiöverskott”, förklarar hon ekorrpiggt för Marlo. ”Du är som en faktabok för impopulära fjärdeklassare”, replikerar den nyblivna mamman trött men imponerat.

”Tully” må röra sig i intimsfären i stället för i yrkeslivet. Men den är en perfekt illustration till drömmen om systerskap som metoouppropen har aktualiserat. Ingen mamma är en ö.

Den lite drömska inramningen korresponderar väl med den sömnbristmärkta Marlo. Det tricksigt överraskande slutet knyter ihop berättelsen på sätt som både underhåller och lägger till nya pusselbitar.

Tre andra filmer med varierande dramatik som handlar om småbarnsliv:

Tre  ”Baby boom” (1987) med Diane Keaton, ”Handen gungar vaggan” (1992) med Annabella Sciorra och Rebecca De Mornay, ”What to expect” (2012) med Cameron Diaz.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.