Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: Skandalomsusade ”Flotten” är en suverän film

En besatt forskare, elva främlingar och en ”sexflotte”. Iscensättningen av ett skandalomsusat socialantropologiskt 70-talsexperiment har blivit en suverän dokumentär.

4

Dokumentär

”Flotten”

Regi, manus: Marcus Lindeen

Medverkande: Edna Reves, Eisuke Yamaki, Fé Seymour, Maria Björnstam, Mary Gidley, Rachida Lièvre m fl.  Längd: 1 tim 37 min (från 11 år). Språk: engelska, svenska.

 

Det är nästan för bra för att vara sant. En flygplanskapning leder fram till ett spektakulärt vetenskapligt experiment där elva personer – som inte känner varandra sedan tidigare – åker på en livsfarlig färd under 101 dagar över Atlanten året 1973.

Antropologen Santiago Genovés är den som sitter på det kapade planet och på vägen till Kuba får vad han tycker är en snilleblixt. Den spanske forskaren ska undersöka vad som triggar i gång våld mellan människor och försöka få svar på den existentiella grundfrågan: Varför bråkar eller krigar folk med varandra? Som gammal Thor Heyerdahl-följeslagare, kan man tänka, är det kanske inte så konstigt att Genovés får idén att bygga sitt experiment kring just en flottfärd.

Marcus Lindeens filmiska iscensättning av experimentet till havs påminner lite om Lars von Triers stiliserade grepp i ”Dogville” (2003) där en hel amerikansk småstad markerades med hjälp av kritstreck på ett studiogolv i Trollhättan.

Det kan låta lite stelt med en film som byggs upp runt en exakt trä­replika av den ursprungliga flotten, även den i en mörklagd studio.

Hanna Fahl gästade inspelningen av ”Flotten” 

Men ”Flotten” lyckas levandegöra det bisarra projektet – 45 år senare. Det beror dels på att Lindeen har hittat sex av de ursprungliga deltagarna som återberättar sina upplevelser (Genovés avled innan filmarbetet startade men är högst närvarande i form av upplästa dagboksanteckningar). Dels finns det mycket bevarat filmmaterial i tjusigt solblekta toner från den ursprungliga resan som gestaltar och bekräftar de medverkande vittnenas berättelser.

Läs mer: Fem märkliga mänskliga experiment 

Fascinationen med ”Flotten” ligger förstås i filmen som tidsdokument, känslan av att åka tidsmaskin tillbaka till sjuttiotalets yviga, ideologiska såväl som psykologiska experimentlusta.

Det finns många galna men också tänkvärda aspekter av det som kallas ”Acaliexperimentet”, efter namnet på flotten som flyter fritt med strömmar och vindar från Kanarieöarna till målet på den mexikanska kusten.

Det blev som bekant en skandalomsusad resa som gick som följetong i världspressen där farkosten fick heta ”sexflotten”. Genovés må ha varit manipulativ och tvivel­aktig i sin forskning, men vad filmen lyfter fram är att han trots allt utmanade givna könstrukturer med sin besättning. Inte för inte var det världens första kvinnliga sjökapten, intressant nog svenska Maria Björnstam, som till exempel fick uppdraget att försöka styra skutan.

Det gick sådär. Forskaren blir trött på att det är för lite action (läs sex-, makt- och svartsjukedramer) mellan försökspersonerna och förmodligen less på det matriarkat han skapat. Han gör myteri mot sin egen kapten. Besättningen blir än mer trött på forskaren och drömmer om att slänga honom överbord.

Bild från flotten 1973.
Bild från flotten 1973. Foto: Fasad, Folkets bio

Det är spännande att se hur den feministiska vinkeln på projektet lever kvar i det regisserade eftersnacket där den kvinnliga besättningen står i fokus. Filmen är både rörande och engagerande när den ger röst åt de intervjuade före detta resenärerna som analyserar resan (stick i stäv mot forskarbossen) och väver samman den med sina egna livsberättelser.

Fé Seymour, svart amerikan, kommer man sent att glömma. Den blicken när hon berättar om hur diskriminering på grund av hudfärg fick följa med på färden... Även Maria Björnstam är fascinerande, fortfarande förbannad över hur hon blev behandlad som yrkesmänniska.

Den spretiga historien med egentligen hur många ingångsvinklar som helst får en sammanhållen, gediget genomarbetad form: snygg klippning, bra driv och fantastisk musik av Hans Appelqvist. Höstens bästa dokumentär ska absolut helst ses på bio.

Tre andra filmer av Marcus Lindeen:

”Ångrarna” (2010), Accidentes gloriosos”(2011), ”Dear director” (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.