Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: Sprittande kvinnligt jävlar anamma i ”Unga Astrid”

Innan Astrid Lindgren blev svenskt nationalmonument var hon en ung tonårsmamma. ”Unga Astrid” skildrar ett kvinnligt frigörelseprojekt med värme och glädje.

4

Drama

”Unga Astrid”

Regi: Pernille Fischer Christensen,

Manus:  Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen. I rollerna: Alba August, Henrik Rafaelsen, Maria Bonnevie, Magnus Krepper, Trine Dyrholm, Björn Gustafsson m fl. Längd: 2 tim 3 min (från 7 år). Språk: svenska

 

”Godmorgon! Sockerdricka!” En flickas knasiga glädjetjut ekar över Vimmerby. Det låter som en  älskvärd drift med byprästens svavelosande söndagspredikan om Sodom och Gomorra – men är kanske mest ett rop om frihet.

”Unga Astrid” vill berätta om världens mest kända Astrid på den tiden hon fortfarande hette Ericsson, långt innan Pippi Långstrump odlade sitt sockerdricksträd vid Villa Villekulla och Ronja Rövardotter rände runt och skrämde rumpnissar med sitt vårskrik i skogen.

En lite löst påhängd ramhandling, där den åldrade Astrid Lindgren (Maria Fahl Vikander) sitter med ryggen mot publiken i en tyst våning och läser barns kärleksfulla brev och hälsningar, ringar in en betydligt mer dramatisk handling. 

Den kretsar kring en upprorisk tonåring som bryter med många av tidens och traktens konventioner när hon oväntat blir gravid med en mycket äldre, gift sjubarnsfar och tvingas lämna bort sin lilla son under en lång tid.

Läs mer: Alba August: “Tacksam över att vi har fått låna Astrids historia” 

Efter Kristina Lindströms brett anlagda tv-dokumentär ”Astrid” som kom för några år sedan, känns det rätt och smart att den första spelfilmen om Astrid Lindgren gör något annat än ”så blev en småländsk bondflicka världens mest kända sagoberättare”.

Filmen fokuserar helt på den smärtpunkt i hennes liv som så tydligt senare kom att prägla författarskapet. Sagor med kaxiga tjejer men också med påtagligt många små pojkar präglade av stora förluster, saknader och sorger som till exempel fosterpojken Bo Vilhelm Olsson i ”Mio min Mio”. 

Det är ett mörkt livsskede som delvis återberättades redan i Margareta Strömstedts biografi på 70-talet men också i den läsvärda första nordiska biografin om Astrid Lindgren, ”Denna dagen, ett liv” (Jens Andersen, 2014) och som filmen tycks ligga ganska nära.

Det är förstås kongenialt att upphovspersonerna till filmen är danska – och förmodligen lite mer avspända i förhållande till nationalmonumentet Astrid Lindgren. Danmark blev en fristad för den unga Astrid, liksom många andra unga kvinnor på den tiden, både i verkligheten och i filmen. Det var där hon kunde föda sitt barn utan att behöva få faderns namn inskrivet i kyrkoböckerna med eldskrift, det var där hon fann en fostermor till sin pojke Lasse.

Filmen fokuserar helt på den smärtpunkt i hennes liv som så tydligt senare kom att prägla författarskapet.

Alba August gör en frisinnad, övertygande och genuint fin tolkning av den blivande författaren som ung valp och som står på egna ben. En flicka som tokdansar när ingen bjuder upp, som klipper håret kort i jazzig page, som vågar trotsa sina snälla men strängt religiösa föräldrar, som väljer sig själv i stället för ett påtvingat äktenskap och som framför allt aldrig ger upp sitt barn. 

Foto: Nordisk film

Så fort Astrid är i fokus svänger det om filmen, men annars blir det lite stumt ibland. Man fastnar i funderingar över vad Astrid egentligen ser hos Henrik Rafaelsens okarismatiska lokaltidningsredaktör vars dotter är hennes kompis och som uppvaktar henne med det småpatetiska: ”Du är lysande. Skin lite på mig. Jag behöver det.” Samtidigt som relationen också är skildrad på ett sätt som gör det förståeligt att Astrid Lindgren (i filmen som i verkligheten) prompt avböjde äktenskap med barnets far.

Eller så undrar man varför bara hennes föräldrar (Maria Bonnevie, Magnus Krepper) pratar tjock småländska men knappt någon annan? 

”Unga Astrid” är ingen visuellt djärv film, men drivet och kompetent berättad utan att låta kostym- och rekvisitaförrådet ta överhanden.

Trots det rätt mörka anslaget och en del lite tröga scener är ”Unga Astrid” en film som ändå får en att känna livet i sig, som Madicken skulle ha sagt. Här finns sprittande glädje, gripande mänsklig värme och inte minst tidlös kvinnligt jävlar anamma att ta med sig in i höstmörkret.

Quiz: Vad kan du om Astrid Lindgren? 

Tre andra biografiska spelfilmer och dokumentärer om bemärkta svenska kvinnor:

  ”Moa” (författaren Moa Martinsson, 1986), ”Monica Z” (sångerskan Monica Zetterlund, 2013), ”Jag är Ingrid” (skådespelaren Ingrid Bergman, 2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.