Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

Filmrecension: ”The Party” är ett ogenomtänkt försök till satir

Kristin Scott Thomas som värdinna – och den nya hälsoministern – Janet.
Kristin Scott Thomas som värdinna – och den nya hälsoministern – Janet. Other: Noble Entertainment

När ett gäng välbärgade akademiker samlas för att fira vännens politiska framgångar spårar partyt ur. Sally Potters försök till en smart politisk satir är snärtigt men ogenomtänkt, skriver Kerstin Gezelius. 

2

Komedi

"The Party"

Manus och regi: Sally Potter

I rollerna: Patricia Clarkson, Kristin Scott Thomas, Timothy Spall, Cillian Murphy, med fl. Längd: 1 tim, 11 min. (tillåten från 11 år)

 

Janet och Bill har bjudit in sina sex närmaste vänner för att fira Janets politiska avancemang till hälsominister. Ett litet party för välbärgade socialistiska akademiker som snart spårar ur med rafflande avslöjanden, svartsjuka, pistoler och kokain. Lägg till detta flödigt svartvitt foto, giftiga repliker och en imponerande samling skådespelare, däribland Bruno Ganz! Vad kan gå fel?

Potter kammar också hem en del – inte direkt billiga utan snarare lite överprissatta – poäng om socialistiska akademikers dubbelmoral, genusforskares verklighetsfrånvändhet och new ageares inneboende dogmatism. Det är välformulerat och snärtigt, men verkar skrivet före både Trump och Brexit. Att hela det politiska landskapet har möblerats om de senaste åren märker man ingenting av. Det är väl därför Sally Potter har valt att göra den i svartvitt. Hon kanske insåg att den hunnit bli passé och försöker komma runt problemet med en patinerad yta. Men tidlöshet ligger inte i färgskalor utan i igenkänning.

Patricia Clarkson bjuder på gott om oneliners i sin roll som April.
Patricia Clarkson bjuder på gott om oneliners i sin roll som April. Foto: Noble Entertainment

Det är upplagt för att en viss klass ska känna igen sig – trohet, missbruk, graviditet, sprucken idealism – men tyvärr som buffé istället för en välplanerad femrättersmiddag. Överraskningar dyker upp här och var men inte i någon vidare genomtänkt ordning. Det som avslöjas i sista scenen borde ha varit det första vi fick veta för att få Woody Allen-fart på det hela. Och visst kan det vara kul att två väninnor har ett djuplodande samtal i ett rum samtidigt som någon ligger och dör i ett annat utan att någon ringer på ambulans, men inte ens i den enklaste fars kan man bara strunta i att ge något slags förklaring – hur galen den än må vara – till personernas osannolika agerande.

Men framför allt är filmen kall. Gripande insatser från Spall, Murphy och Mortimer släcks ut direkt av Patricia Clarksons oneliners – som vanligt är hon virtuos, vass och ”snygg för sin ålder” (lite av hennes castingslogan) – men hon lägger en blöt filt över all eventuell glöd som uppstår.

Cillian Murphy gör en gripande insats som Tom.
Cillian Murphy gör en gripande insats som Tom. Foto: Noble Entertainment

LÄS OCKSÅ: Filmrecension: Inget som inte redan sagts i ”Ted – för kärlekens skull”

Förmodligen skulle man struntat i både känslokylan och bristen på aktualitet om regissören hade nedlåtit sig till att acceptera farsens minimikrav: tempo. För att en film ska klassas som en långfilm måste den vara sjuttio minuter lång. Den här är 71 och det märks att den har legat på sträckbänken. Något hakar bara inte i. Maskorna har blivit för uttänjda. Skämten trillar ner i hålen.

Sally Potter börjar fascinera mig. Hon har alltid bra idéer, men är själv den första att döda dem. Hon kan få vem som helst till sina filmer, men glömmer bort att regissera dem. Hon måste vara världsledande på att göra nästan bra filmer.

Se mer.

Tre andra filmer av Sally Potter: "Orlando" (1992), "The man who cried" (2000), "Ginger & Rosa" (2012)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.