Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Film

”Franska aktriser är bäst efter 40”

Två kvinnliga storstjärnor drabbar samman på en alptopp i Olivier Assayas nya film. DN har mött den franske regissören och pratat skådespelerskors ålder och Ingmar Bergman.

Den franska veteranaktrisen Juliette Binoche och det amerikanska stjärnskottet Kristen Stewart, som slog igenom i rollen som Bella i ”Twilight”-serien, möts på ett ganska otippat sätt i Olivier Assayas senaste film ”Moln över Sils Maria”. Han har tidigare jobbat med Binoche i det soliga familjedramat ”Sommarminnen”, senaste Sverigevisade filmen är den självbiografiska, kampglada ”Efter revolutionen”.

Nu spelar de två stjärnorna uppskruvade versioner av sig själva, två aktriser från olika generationer och olika kulturer i ett metadrama om åldersnojor, celebritetskultur och skådespeleriets väsen.

Varför ville du jobba med Kristen Stewart, eller kanske snarare hon med dig?

– Min producent var med på ”On the road” där hon har en roll. ”Twilight”-filmerna är kanske inte min grej, men jag har gillat henne sedan jag såg henne i Sean Penns ”Into the wild” och andra mindre roller. Jag fick en känsla av att hon stod vid ett vägskäl och att hon började förstå vad hon är kapabel till.

– Det visade sig att tajmingen var perfekt. Det kändes som att jag filmade en stor skådespelares födelse, säger Olivier Assayas lite högtravande men med ett lyckligt leende på ett hotell i Göteborg, efter att hans nya film premiärvisats på den nyligen avslutade filmfestivalen.

Han berättar att Juliette ­Binoche i sin tur var med redan från början, filmen skrevs med henne i tankarna.

Är ”Moln över Sils Maria” din kommentar till debatten om hur åldrande påverkar kvinnliga ­skådespelare mer negativt än manliga?

– Både ja och nej. Det är sant att det finns en grymhet i filmkonsten, ansikten blåses upp i jätteformat på bioduken. Men man kan också se hur synen på åldrande bland skådespelare, är en kulturell och geografisk konvention. I Frankrike är alla betydande kvinnliga skådespelare minst fyrtio och ofta sextio. Herregud, hela Europa åldras, vi ser helt annorlunda ut i medelåldern än ­tidigare generationer gjorde, ­menar Olivier Assayas som själv är en illustration av det förhoppningsfulla ”sextio är det nya fyrtio”.

Man skönjer en viss kritik mot celebritetskulturen på nätet i ”Moln över Sils Maria”?

– Kändiskulten är lika gammal som filmkonsten, men något har ändrats sedan den flyttade till nätet, men inte självklart på det sättet man tror. Nyligen skrev Paul Krugman i The New York Times att ”vi lever i en tid när sanningen inte spelar någon roll längre”, och det är klart att nätet är överfullt av hel- och halvlögner om kända människors liv.

– Det som intresserar mig är hur nätet har ändrat skådespelares självuppfattning. Klyftan mellan aktriserna i filmen handlar egentligen inte om ålder, utan om nätet. Yngre skådespelare i dag är mer medvetna än äldre om att nätet framför allt är ytterligare ett slags scen där de förväntas framträda, en scen där man också manipulerar bilden av sig själv. Alla skådespelare är mer eller mindre tvingade att skapa en persona, eller en avatar på nätet. Men nätet är samtidigt en möjlighet att återskapa sig själv, vilket kan vara positivt .

Två kvinnliga skådespelare i ett kammarspel… kan man säga att ”Moln över Sils Maria” är din mest bergmanska film?

– Om du säger det så, tack, men jo... Jag såg först när jag skrivit klart manuset att jag gjort min version av ”Persona”. Undermedvetet eller inte så behövde jag gå tillbaka till mina rötter, där jag började och där Ingmar Bergmans filmer var helt avgörande för mig. Hans ande var med oss där uppe på berget, ha ha, skrattar Assayas som döpt sin film efter den spöklika, ormliknande molnformation som den ­schweiziska Engandine-dalen är känd för.

På nätet står det att du ska göra en amerikansk film med Robert Pattinson, också en gammal ”Twilight”-stjärna, nästa gång. Är det sant?

– Jag hoppas det. Filmen är ömsom på, ömsom av, men just nu har den grönt ljus. Det är en true crime-historia som utspelar sig bland gangsters i Chicago, säger Assayas som ser salig ut över att än en gång få återvända till det sjuttiotal som han dels skildrade i en episka tv-serien ”Carlos”, dels i ”Efter revolutionen”

Fransk Bergmanälskare

Olivier Assayas är född 1955 i Paris, har varit filmkritiker på anrika Cahiers du Cinéma” och skrivit en bok om Ingmar Bergman.

Filmer i urval: ”Irma Vep”, (1996) ”Mellan två höstar” (1998) ”Demonlover”, (2002), episodfilmen ”Paris je t’aime” (2006), ”Sommarminnen” (2008) och ”Efter revolutionen” (2012).

Han har gjort tv-serien ”Carlos” om en av sjuttiotalets mest beryktade terrorister, ”Schakalen”.

Moln över Sils Maria” har svensk premiär den 6 februari.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.