Under de senaste sju åren har världens äldsta filmfestival öppnat med Hollywoodfilmer med Oscarsambitioner – från ”Birdman” till ”First man”. 

På onsdagen bröts den långa sviten med hjälp av två franska filmikoner och en japansk Guldpalmsvinnare. Men ”The truth” är också en trendbrytare på flera andra sätt. Det är den första filmen som mästerregissören Hirokazu Kore-eda spelar in utanför hemlandet och på ett främmande språk, franska.  Och, inte minst, första gången någonsin som de franska superstjärnorna Catherine Deneuve och Juliette Binoche strålar samman på filmduken. 

Juliette Binoche sparar inte på krutet när hon beskriver sina lyckokänslor för jobbet. 

– Det är som om mina vildaste drömmar besannas med ”The truth”. I fjorton år har jag suktat efter att få vara med i en film av Kore-eda. Och som ung var jag förälskad i Catherine som för mig är den yttersta symbolen för kvinnlighet. Vi känner varandra genom våra filmer, sade Juliette Binoche när de tillsammans mötte världspressen i Venedig. 

– Även om vi aldrig har spelat i samma film kändes det underligt familjärt. Det är detta som film handlar om – att sammanföra människor.

I filmen spelar  Deneuve den firade filmdivan Fabienne som är beredd att gå över lik för sin karriär och har ett fritt förhållande till sanningen. Hennes livs mest misslyckade roll är att vara mamma till Lumir (Juliette Binoche) efter mottot ”bättre att försumma än att vara helikoptermamma”. 

När Fabienne släpper en förljugen självbiografi återvänder Lumir från sin New York-exil hem till Paris tillsammans med sin dotter och spelevink till make (Ethan Hawke) – en andraklassens tv-skådespelare med alkoholproblem. 

Venedigöppnaren ”The truth” är ett slags humoristisk light-version av Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” och bär släktskap med Olivier Assayas ”Moln över Sils Maria”. Men det som skulle kunna ha blivit ett grälsjukt Noréndrama utvecklas sakta till en humoristisk försoningshistoria som genomsyras av frågor som går att tillämpa på de flesta familjer: Är det sanningen eller lögnerna som gör en familj till en familj? Och vad är bäst - den beska sanningen eller den sockrade lögnen? 

– Jag försöker egentligen inte svara på dessa frågor, utan har bara försökt att få rollfigurerna att leva i detta lilla universum med sina lögner, sin stolthet, saknad, sorg, glädje och försoning, förklarar den blygsamma Kore-eda som vann Guldpalmen för ”Shoplifters” förra året.

Venedigöppnaren ”The truth” är ett slags humoristisk light-version av Ingmar Bergmans ”Höstsonaten”

Den japanska auteuren skrev ”The truth” som pjäs redan i början av 00-talet men manuset blev liggande i byrålådan. Det dammades av först kring 2011 då han uppvaktades av Juliette Binoche. De franska stjärnornas dragningskraft bidrog till att Kore-eda var beredd att gå utanför trygghetszonen. 

– Från början utspelade sig hela historien i ett omklädningsrum på en teater. Men tillsammans med dessa extraordinära franska aktriser så förvandlades manuset till ett mor–dotter-drama som utspelade sig i olika miljöer. Filmen är ett resultat av ömsesidig respekt och förtroende, säger Hirokazu Kore-eda som mötte Deneuve i Cannes, Paris och Tokyo under filmens förarbete. 

Till viss del är ”The truth” också en metafilm som handlar om filmskapande och skådespeleri. Parallellt med det verkliga mor–dotter-dramat spelar Fabienne in ett sci-fi-drama om en mamma som aldrig blir gammal. 

– Jag har lagt mycket av mig själv i den här filmen. Fast även om jag kan förstå och relatera till Fabienne både som mamma och som skådespelare så är det svårt att säga om jag ligger nära rollfiguren. Nej, det är inte riktigt jag, säger den 75-åriga Deneuve och ler lite hemlighetsfullt.  

Hon beskriver inspelningen som en ”lost in translation”-upplevelse. 

– Det var en originell och komplex erfarenhet där det tog tid att vänja sig vid att enbart prata med regissören genom tolk. Men efter hand började jag uppskatta möjligheten att behöva gå bortom mitt eget språk, förklarar Deneuve. 

Juliette Binoche som är van vid minutiösa förberedelser inför varje ny roll var också förvirrad. När hon frågade Kore-eda vad han förväntade sig av henne inför inspelningen svarade han: ”Ingenting.” 

– Det var lite frustrerande för mig som alltid blir besatt av allting jag företar mig - oavsett om det handlar om skådespeleri eller matlagning, ler Binoche. 

– Men det gav mig en ny sorts möjlighet att upptäcka alla fasetter av rollfiguren under själva inspelningen. Kore-eda sa att det var en komedi, men från början uppfattade jag det inte riktigt så, Lumir är ju en kvinna som är sårad av mammans lögner och försummelse. 

Det var först i nyckelscenen under en middag där hon provocerar sin mamma som jag upptäckte den lite lättare sidan av rollfiguren. Då förstod jag hur han ville att vi skulle arbete, säger Juliette Binoche. 

Läs mer: Så bra blir årets filmfestival i Venedig