Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 19:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/guldbaggekalas-for-trollen-i-grans/

Film

Guldbaggekalas för trollen i ”Gräns”

01:54. Favorittippade trolldramat "Gräns" tog hem hela sex Guldbaggar, bland annat för bästa film och till Eva Melander för bästa kvinnliga huvudroll. Den största skrällen på galan var regipriset, som tilldelades Carl Javér, för dokumentären "Rekonstruktion Utøya", som även vann för årets dokumentär.

Favorittippade trolldramat ”Gräns” korades till bästa film och dominerade årets glittergala med ytterligare fem baggar. Främsta utmanare blev Peter Grönlunds drabbande socialdrama ”Goliat” som tog hem fyra baggar. 

Nicholas Wennö
Rätta artikel

Ali Abbasi var kvällens stora vinnare med sex Guldbaggar för sitt strålande originella passionsdrama ”Gräns”. När regissören stegade upp på scenen i slutet av Guldbaggegalan valde han att peppa alla sina kollegor i stället för att slå sig själv för bröstet: 

– Jag tror att vi ska vara stolta över oss kollektivt, det är ett fantastiskt år med så många fantastiska filmer. Det finns ingen anledning till att vi inte ska ha självförtroendet på topp, hörni!

Filmbranschens årliga firmafest började några timmar tidigare på måndagskvällen med att Emma Molin äntrade Cirkus pampiga scen. 

– Äntligen får jag gå på Guldbaggegalan! utbrast Emma Molin när hon övertog rollen som filmbranschens cirkusdirektör efter Petra Mede som abdikerade i fjol efter sex Guldbaggefester. 

– Petra är pensionär nu eftersom hon är över 45 år, det är så vi jobbar i den här branschen, log Emma Molin som ersatte sin föregångares grandiosa divagester med en mer varmhjärtad pondus. 

”Den långa i Grotesco” gav ett skakande vittnesmål om hur det är att lida av ”kärringtå” (Hallux valgus) och passade på att häckla en kontroversiell ledamot av Svenska Akademien: ”Vi har världens kortaste kö utanför, Horace skriver autografer.”

Trots debuten gav hon ett löst och ledigt intryck från första stund. Emma Molin blev känd över en natt när hon skrev det satiriska Grotescoavsnittet ”Ladies night” som blev Sveriges i särklass roligaste inlägg i metoodebatten. Årets Guldbaggegala blev också en uppföljning av metoo och tystnadtagning som präglade fjolårets gala då många kvinnliga filmprofiler genomförde en tyst protest i helsvarta kläder. I år hade klädkoden återgått till det normala, medan de emaljerade baggarna gick i en klimatsmart grönglänsande färg. 

– Kampen fortsätter! Varmt välkommen alla patriarkala strukturer – vi har bokat färdtjänst i ert namn till klockan 21, förklarade Molin innan hon i vit utstyrsel och plommonstop rev av ett öppningsnummer som flörtade med Hollywoodfilmens guldålder.

Emma Molin med dansare i hennes sångnummer. Foto: Anders Wiklund

Filminstitutets vd, Anna Serner, menade att fjolårets svenska filmår skapat ”ett av de starkaste startfälten någonsin”. Ändå uteblev den stora dramatiken eftersom årets baggefajt egentligen stod mellan två förhandsfavoriter: ett underbart skogstokigt trolldrama med tabubrytande sexscener och en tungt drabbande far-och-son-uppgörelse i en kriminell familj som utspelar sig i en söndervittrande bruksort. 

I de två tyngsta skådespelarklasserna talades det om ”amatörernas julafton” – fem av åtta nominerade var amatörer. När krutröken skingrats i manegen slutade duellen mellan proffs och amatörer oavgjort. Eva Melander var tämligen ohotad för sitt porträtt av trollet Tina i ”Gräns” – en roll som krävde en tre timmars sminksession varje inspelningsdag.

– Hur gestaltar man ett troll? Jag vet fortfarande inte, men det var det mest utmattande jag har gjort. Att vara på denna resa tillsammans med Ali Abbasi är som en lyckosam dröm som jag inte vet var den slutar. Jag är så tacksam över att våra vägar har korsats. ”Gräns” handlar om kärlek och empati, sa Eva Melander som för två år sedan vann en bagge för bästa biroll i ”Flocken” (2016). 

Jag är ett levande bevis på att hon är bäst.

Det sensationella amatörfyndet Joakim Sällquist som spelar den mjukhårda kåkfararpappan  i ”Goliat” spöade bland annat Fredrik Dahl som det älskvärda kommunalrådet Musse i ”Amatörer” och Mikael Persbrandt som den tragikomiska tårtgeneralen Hasse P.

– Tjohoo, jag vill först och främst tacka Gud, sedan juryn så klart och världens bästa rollsättare Paulina Hansson. Jag är ett levande bevis på att hon är bäst. Och Peter Grönlund – du är en äkta person som gör äkta film. Och mest vill jag tacka min mamma, jag älskar dig! förklarade en omtumlad Joakim Sällquist som beskrev galakvällen som surrealistisk.  

Peter Grönlund missade regipriset men tog återigen hem manuspriset – tre år efter ”Tjuvheder”. 

– ”Goliat” handlar om ansvar – vi pekar ofta uppåt i stället för att rannsaka oss själva. Vi måste inse vilket ansvar vi själva har för de här omvälvande tiderna, sa en mycket glad Peter Grönlund. 

Yvonne Lombard fick årets Hedersguldbagge. Foto: Anders Wiklund/TT

Dokumentärfilmaren Carl Javér blev också en av kvällen största vinnare med sitt livs två första Guldbaggar för ”Rekonstruktion Utöya” där överlevare återskapar den traumatiska dagen i en studio med hjälp av enkel rekvisita i form av vita tejpremsor på ett svart golv. 

– Oj, först en bagge för bästa dokumentär och sedan bästa regi. Tack juryn för att ni breddar regibegreppet – jag tror inte heller att publiken bryr sig inte om det är dokumentär eller spelfilm, sa Carl Javér som tidigare regisserat filmer som ”Freak out”. 

Främst riktade Javér ett tack till de fyra överlevarna som filmen kretsar kring. 

– Tack för att ni vågade rekonstruera den 22 juli, 2011. Tack för modet att följa med mig till detta minnesrum som vi skapade tillsammans. Ni överraskande mig, för när ni gick in i mörkret kom ni ut med ljus, när ni mötte hat kom ni ut med hopp, sa Carl Javér innan festen fortsatte på Café Opera i Stockholm. 

Läs mer:

Helena Lindblad: Helt rätt att ”Gräns blev bästa film”

Intervju med ”Goliat”-regissören Peter Grönlund  

Recension av ”Goliat” 

Intervju med Eva Melander om ”Gräns”  

Recension av ”Gräns”