Nyligen pratade den svenska filmproducenten Sandra Harms, aktuell med ”438 dagar” och ”Jag kommer hem igen till jul”, om den utrotningshotade arten ”mellanfilm” i nättidningen Point of View. Hon berättar ovanligt öppenhjärtigt om hur svårt det kan vara att få stöd för att göra dem. Det handlar alltså om filmer som varken är konstnärligt smala och utmanande eller tydligt kommersiella och stjärnspäckade.

”Finansiärer av alla slag kategoriserar svensk film i smalt och brett, vilket gör att de filmer som ligger mittemellan ofta blir ifrågasatta från båda håll. De filmer som gjorde svensk film stor för 15 år sedan var inte självklart breda filmer utan låg i mellanlandet men blev succéer. Då är det lätt att i efterhand påstå att de är breda. Jag tror den svenska publiken fortfarande skulle älska mellanfilmerna om det gjordes fler, men de släpps inte fram i dag utan tvingas ut i endera riktningen för att få stöd”, säger Harms klokt. 

Det resonemanget gäller förstås inte bara svensk film och dess publik utan även den dominerande anglosaxiska filmen där samma konservativa dikotomi styr utbudet och där de varumärkesbaserade filmerna (Marvel, Disney, Star wars med flera) slukar alltmer syre.

Jämför man med tv-världen – där serieälskare världen över i dag framför allt jagar nytänkande och kvalitet framför det som är igenkännbart och tryggt – känns det ännu mer omodernt att dela in filmutbudet i smalt och brett. 

Fridlys mellanfilmen! Börja gärna med mina tio tips här ned. De filmer jag har valt - en del har jag redan sett och andra är jag nyfiken på - har alla ett garanterat starkt personligt tilltal och stor bredd i ämnesvalen. En bra start på en spännande filmhöst.