Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 17:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/helena-lindblad-filmens-lekfulla-lilla-gumma-brann-for-bade-verkligheten-och-fantasin/

Film

Helena Lindblad: Filmens lekfulla lilla gumma brann för både verkligheten och fantasin

Bild 1 av 7 Agnès Varda spelar in sin sista film ”Varda av Agnès”.
Foto: Alamy
Bild 2 av 7 Agnès Varda vid Cannes 69:onde filmfestival 2016.
Foto: Swan Gallet/TT
Bild 3 av 7 Inspelningen av ”La Pointe-Courte” 1955.
Foto: TT
Bild 4 av 7 Filmen ”Agnès stränder” från 2008.
Foto: Cinema Guild/TT
Bild 5 av 7 Agnés Varda tar emot en Heders-Oscar 2018.
Foto: Chris Pizzello/AP
Bild 6 av 7 Agnès Varda och JR under inspelninge av ”Faces places” 2017.
Foto: TT
Bild 7 av 7 Agnès Varda tillsammans med artisten JR i Hollywood 2018.
Foto: Angela Weiss/AFP

Den franska filmregissören Agnès Varda är död. DN:s filmredaktör minns filmvärldens egen supergumma; en evigt lekfull, fantasirik och engagerad förnyare. 

Rätta artikel

För bara några dagar sedan såg jag det som skulle bli Agnès Vardas sista film, dokumentären ”Varda av Agnès” där den 90-åriga supergumman lotsar publiken en allra sista gång genom sin färgstarka och fantastiskt egensinniga filmografi. 

Tårarna trillade vid slutscenerna när hennes lugna, glada röst säger: ”Nu blir jag suddigare och suddigare... Nu lämnar jag er….” Filmen var så uppenbart ett filmiskt testamente baserat på hennes tre konstnärliga nyckelbegrepp: inspiration, skapande och delande. Nu har hon lämnat oss på riktigt, och det känns som någon mycket nära mig har gått ur tiden.

Agnès Varda var in i det sista ett stycke levande filmhistoria, en charmerande liten dam inlindad i brokiga, blommiga lager-på-lager-kläder och med sin karaktäristiska, tvåfärgade mössfrisyr som starkt varumärke. 

Redan i mitten på 50-talet gjorde hon sin stilbildande debutfilm, relationsdramat ”La Pointe-Courte” som utspelar sig i ett fiskesamhälle och som blev ett feministiskt startskott för franska nya vågen. Hon hade en stillbildskamera, däremot ingen riktig koll på filmregi – men gav sig den på att lyckas.

Nästa långfilm, ”Cléo från 5 till 7” befäste att Varda kommit till filmvärlden för att stanna. Även den experimentella skilsmässofilmen ”Min lycka” (1965) gjorde intryck.

Franska nya vågens affischnamn som François Truffaut, Jean-Luc Godard, Alain Resnais och Claude Chabrol körde snabbt om henne och tog det mesta av strålkastarljuset.

Men medan alla generationskamrater i princip har tystnat sedan länge var Varda kvar  – mitt i steget, mitt i lusten att fortsätta skapa.  

Hela hennes vindlande karriär är som ett ode till den trendbrytande frifräsighet och äventyrlighet som präglade sextiotalet.

Några av hennes bästa filmer gjorde hon dock långt senare, som ”Vagabond” (1985) med Sandrine Bonnaire i huvudrollen. Även där var Agnès Varda en pionjär när hon skildrade en ung, arg kvinna på luffen i tillvaron och som vägrade anpassa sig till samhällets normer.

Jag såg den gång på gång som ung filmstudent, kunde inte släppa den karga undergångsskildringen som utspelar sig på baksidan av det pittoreska, turistiga Sydfrankrike. Ser man den i dag ser man fortfarande högaktuella teman som klassklyftor, hemlöshet och psykisk ohälsa.

Hennes minst lyckade spelfilm var också hennes mest stjärnspäckade. ”De 101 nätterna”, som gjordes till filmens hundraårsjubileum 1995, blev ett riktigt magplask trots att Robert De Niro flög in med Concorde till inspelningen för att spela mot Catherine Deneuve och Marcello Mastroianni.

Vardas egentliga filmiska passion var nog ändå dokumentärfilmen. Som ung reste hon över världen: från Svarta Pantrarnas Los Angeles (”Black Panthers”) till det postrevolutionära Kuba (”Salut les cubains”). Hon deltog också till exempel i episodfilmen ”Långt från Vietnam” i kamp mot kriget.  

Med tiden blev dock Agnès Varda alltmer benägen att smälta samman sin passion för verkligheten med en fantasifull lekfullhet som tog henne in i konstens värld. 

I det självbiografiska videoverket ”The three lives of Agnès Varda”, som visades för några år sedan på en stor utställning på Bildmuseet i Umeå, talade hon om sina tre ”liv”. Hon började som stillbildsfotograf, levde länge i spelfilmens värld sida vid sida med maken Jacques Demy (”Paraplyerna i Cherbourg”) och ägnade sedan en stor del av sin ålderdom åt installationer där fotografier, rörlig bild och skulpturala verk samspelade.

Men under alla lager av lekar fortsatte Vardas hjärta att klappa för människor i utanförskap. Dokumentärer som ”Efterskörd” (2000) skildrade folk mitt i välfärdssamhället som levde på att plocka upp mat som andra lämnat efter sig, på marknader, på fälten och i containrar.

Det är typiskt att hennes sista stora film, ”Faces, places”, som Oscarsnominerades förra året, blev just en roadmovie på franska landsbygden där verklighet och fantasi flyter samman. 

JR och Agnès Varda Foto: Folkets Bio

I filmen reser Varda tillsammans med den nästan sextio år yngre kollegan JR i hans specialutrustade skåpbil som är en ambulerande fotoautomat med möjlighet att printa ut stilfulla jättekopior som sedan kan klistras upp på väggar överallt. 

Duon tar sig bland annat till ett nedlagt gruvarbetardistrikt, möter alternativa getbönder som vägrar bränna bort djurens horn och hänger med militanta hamnarbetare i söder. Ett ”La France profonde”, folkets Frankrike, som Varda och JR upplever bortom polariseringen och de politiska slagorden. 

En liten melankolisk men mycket lycklig film som kanske allra, allra bäst sammanfattar Agnès Vardas  speciella position i film- och konstvärlden. Men som framför allt skildrar hennes unika förmåga att visa att konst, engagemang och en lekfull blick på världen kan vara allt annat än banal.