”Cirkeln”-regissören Levan Akin fick idén att spela in ”And then we danced” när han för några år sedan såg nyheter om brutala hatattacker mot den första georgiska Prideparaden. Det berättade han för mig när ”And then we danced”, som enda svenska långfilm, fick sin premiärvisning under filmfestivalen i Cannes. 

Akin, som själv har rötter i Georgien, bestämde sig för att placera sin skildring i dansvärlden efter att ha hittat en historia om förbjuden kärlek mellan två unga manliga dansskoleelever – en kontroversiell berättelse som inte var så populär i kretsarna kring landets nationalscen i Tbilisi. ”Det är paradoxalt att den världen är så homofob med tanke på att det snarare är en norm att vara gay än ett undantag i dansvärlden i väst”, sade Akin.

Det är helt rätt att skicka ”And then we danced” som Sveriges bidrag till Oscarsakademin. Framför allt för att det är väldigt fin film: ett flytande, dansant, vackert och sårigt kärleksdrama med fantastiska dansscener och interiörer från en värld som definitivt är oskildrad i svensk film. 

De unga, oprövade skådespelarna har lika stark närvaro när de agerar mot varandra, oavsett om det sker på eller utanför dansgolvet. Men Akins film visar också på bredden och det internationella tilltalet i svensk film – att den kan utspela sig långt utanför Sveriges gränser, med georgisk dialog. 

”And then we danced” har dessutom en underliggande politisk dimension – en appell för ett mer tolerant och öppet samhälle - vilket förstås gör den giltig för alla tittare oavsett nationalitet. Det såg man inte minst i Cannes där filmen fick ett mycket varmt mottagande av den mångkulturella publiken.