Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/helenas-lindblad-rena-skrackvaldet-nar-levande-doda-invaderar-cannes/

Film

Helena Lindblad: Rena skräckväldet när levande döda invaderar Cannes

Bild 1 av 3 Willem Dafoe och Robert Pattinson i ”The lighthouse”
Foto: Eric Chakeen
Bild 2 av 3 ”Les misérables”
Foto: Cannes film festival.
Bild 3 av 3 Från filmen ”Atlantique”.
Foto: Cannes filmfestival.

Stormande lesbisk kärlek, miserabla spöken, korrupta kriminalare och ett nostalgiskt vykort till drömfabriken. Helena Lindblad sammanfattar några av sina intryck från världens största filmfestival.

Det började med Jim Jarmusch zombieapokalyptiska ”The dead don't die”. En lite klumpig men älskvärd bagatell som hyllar George A Romeros gamla zombieklassiker ”Night of the living dead”. 

Det blev inledningen på en smått skräckbesatt festival med inslag från hela världen. Den tematiskt mest nyskapande tävlingsfilmen med spöktema kommer från Frankrike men är inspelad i Senegal. De döda pojkarna i ”Atlantique” återvänder hem till Dakar för att hemsöka en girig byggentreprenör som lurat dem på många månadslöner. 

Fattigdomen har tvingat ut de unga männen på en livsfarlig färd över havet till Spanien som slutar i havets djup. När deras rastlösa själar invaderar den rike mannens lyxiga hem för att äntligen reglera skulderna har de lånat sina flickvänners kroppar men de stirrar på honom med de drunknades vita, geléaktiga ögon.

Den unga fransk-senegalesiska regissören Mati Diop, den första svarta kvinnan som fått tävla om en Guldpalm, iscensätter den västafrikanska ekonomiska migrationen som en blandning av romantiskt drama och en laddad spökhistoria. 

Vi är vana vid att se flyktingkatastrofen sedd med europeiska ögon, som till exempel Gianfranco Rosis ”Bortom Lampedusa”. Diop vänder på blicken och berättar om döden på Medelhavet utifrån de efterlämnades perspektiv. En spännande fusion mellan aktuell politik, psykologisk skräck och den muslimska andevärlden.  

Även det högenergiska polisdramat ”Les misérables”, ett annat stark fransk tävlingsbidrag, kulminerar som en skräckfilm i en fransk förort. De hårdkokta snutarna möter sin överman i form en demonisk pojke som hämtad ur myndigheternas värsta mardröm.

Ett spökmöte spelar också en nyckelroll i sydkoreanen Bong Joon-Hos lysande, mörka samhällsatir ”Parasite”. ”Okja”-regissören är tillbaka i Cannes med en film som utspelar sig i hemstaden Seoul och kretsar kring två udda familjer. Den ena fattig och uppfinningsrik, den andra rik och trög. En formstark, galen och underhållande klasskildring från dagens Sydkorea där maktbalansen hela tiden förskjuts mellan herrskap och tjänstefolk.

”Little Joe” Foto: Cannes filmfestival

Betydligt mindre lyckad är den futuristiska, sökta skräckisen ”Little Joe” från österrikiska regissören Jessica Hausner (”Miraklet i Lourdes”). Den stiliserade historien – där en genmanipulerad blomma (!) förvandlar människor till levande döda – kretsar kring en kvinnlig forskare som drivs av skuldkänslor inför sin son. Hon drömmer om att utveckla en krukväxt som ska fungera som ett grönskande lyckopiller. Inte ens den underbara Ben Whishaw (”En engelsk skandal”, ”Bond”-filmerna) lyckas rädda Hausners krystade sci fi-drama. 

I sidoserierna är Roberts Eggers vindpinade skräckthriller ”The lighthouse” ett av festivalens största fynd. Robert Pattinson och Willem Dafoe spelar två skitiga, isolerade fyrvaktare som dricker sig till vansinne och börjar utmana varandra om makten över det magiska ljuset i fyrens topp. Liksom i den fascinerande debutfilmen ”The witch” gräver Eggers djupt i USA:s mytologiska bagage. Myten om att döda sjömän besjälar måsar får en ny aktualitet i det ruffiga svartvita dramat som snyggt ansluter sig till de senare årens trend med stilsäkra art house-skräckisar.

”Vivarium” Foto: Cannes filmfestival

Även irländska ”Vivarium” är ett fascinerande mindgame, om än i ett lite mindre format. Jesse Eisenberg och Imogen Potts spelar ett ungt par som är på jakt efter sin första bostad och hamnar i klorna på en ondskefull mäklare. Här bor skräcken i ett klaustrofobiskt och labyrintiskt typhus-område utan utgångar. Visuellt påminner den mintgröna scenografin om såväl Monopol som Magrittes målningar och den isländska konstnären Olafur Eliassons installationer.

Det är kongenialt att den 72:a festivalen i Cannes kulminerar med Quentin Tarantino nostalgiska kärleksbrev till sextiotalets Hollywood, en vindlande elegi över det förflutna som är sprängfylld av memorabilia och låter Charles Mansons sekt med unga flickor gå igen och och sprida skräck i drömfabriken.

Det är en imponerande armé av gengångare som invaderat Cannes i år. Det återstår flera tävlingsfilmer, men i skrivande stund känns det som om den mästerliga och intensivt vackra kärlekshistorien mellan två kvinnor, Céline Sciammas ”Portrait of a lady on fire”, borde vinna kampen om Guldpalmen. Den dystopiska samtiden och den nostalgiälskande festivalen skulle må bra av lite mer liv än död.