Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Hiphopstjärna i film om migration

Svensk film är vit och homogen, visar­ en ny undersökning. Men just nu pågår en filminspelning som kommer att minska ­snedfördelningen en aning. 19-årige hiphopartisten Adam Kanyama har huvudrollen.

Taxin kör genom Bulltofta, ett helt vanligt företagsområde utan industriromantik: låga skokartongshus gör att himlen verkar vara nära marken. Men vi befinner oss i Malmö. Här, i en före detta lagerlokal full av vajrar och strålkastare, spelas ena halvan av en ännu namnlös långfilm in – av den Cannesprisade regissören Dani Kouyaté, som verkat i Burkina Faso och Paris men sedan åtta år tillbaka bor i Uppsala och nu gör sin första film på svenska.

Om någon vecka flyger hela produktionen till staden Banjul i Gambia, och än så länge kallar de filmen ”Banjul”.

Dramakomedins ena huvudperson är Kandia, som levt i Sverige sedan hon blev gravid med en svensk – som dog i hjärnhinneinflammation innan barnet föddes. När hon i femtioårsåldern bestämmer sig för att återvända till Gambia följer hennes 25-årige son Ibbe motvilligt med. Han håller på att slå igenom som hiphopartist och krockar med en ny kultur.

Ibbe spelas av den svenske rapparen Adam Kanyama som under sin vistelse i Malmö redan skrivit och spelat in ett helt nytt album.

Hur har du hunnit det?

– Skådespelare är ett så enkelt jobb att jag blir orolig, känner att jag borde ta det på större allvar. Men det kommer naturligt för mig. Så antingen är jag skitdålig eller sjukt bra. Till skillnad från hur det är med min musik har jag här ingen aning om hur jag gör ifrån mig. Jag bara säger mina repliker som om jag menade dem, förklarar 19-åringen som hänger i en trappa backstage, och ska visa sig vara mer än bara filmens huvudrollsinnehavare.

Tror du att det beror på att karaktären är lik dig? Du är också en ung rappare, och bodde ett tag i Tanzania för att hälsa på din pappas släkt.

– Jag känner såklart igen väldigt mycket. Vad jag tycker om är att den inte bara är riktad till de på Södermalm: i den här filmen är folket i förorten lika fördomsfulla som alla andra inne i stan, de ropar n-ordet och sådant. Och svarta har samma problem som vem som helst.

– Men jag tycker att om man håller på med kultur måste man kunna sätta sig in i andra personer. Det är störigt att till exempel rappare tror att man bara kan berätta om den verklighet man själv har upplevt. Attityden är att om jag är en kille från förorten måste jag snacka om förorten. Som när jag gjorde en låt om utanförskap med en vit person som sa att allt handlade om klass och pengar, om att vara fattig eller rik. Att hudfärg inte spelade någon roll. Han kunde bara se det han själv gått igenom. Det är sorgligt. Konst är den ärligaste formen och ska kunna handla om vad som helst, säger Adam Kanyama.

Är det därför du tackar ja till att plötsligt bli skådespelare?

– Ja, nästan alla vet hur det känns att bli illa behandlad och då kan man fatta olika kamper. Då kan man spela kvinna eller transexuell eller vem som helst.

Ändå verkar svensk film vara förutsägbar och i fredags presenterade undersökningsföretaget Miklo, på uppdrag av Svenska filminstitutet, resultatet av att ha studerat förra årets svenska filmer.

Av 800 roller hade en procent av karaktärerna en annan sexuell läggning än hetero. Transpersoner var nästan obefintliga, och åtta procent var invandrare eller barn till invandrade, vilket inte speglar befolkningen. Men framför allt syntes de ofta i stereotypa roller, som våldsoffer eller kriminella.

– Har någon varit svart på film sedan ”Vinterviken”? undrar Adam Kanyama, och i ett mail från produktionsledaren beskriver ”Banjul” som en del av Svenska filminstitutets ”nya satsning Black is the new black, för att få fler svarta röster att höras och synas i svensk filmindustri”, och som ”en av de förs­ta svenska filmerna som görs med merparten rasifierade i rollistan”.

Men när jag ringer långfilmskonsulenten Baker Karim vänder han sig emot den bilden.

– Den här filmen har varit på gång långt innan jag höll i seminariet ”Black is the new black” – för att det är ett överrumplande starkt manus. Men det är väl effektivt att sälja in ett projekt så i medierna.

Uppenbarligen.

– Jag är intresserad av fler perspektiv i konsten. Det är tröttande att det alltid blir fokus på melanin eller kön: ett porträtt av en kvinnlig regissör måste handla om hur bra det är att ”kvinnliga erfarenheter” nu får plats.

Jag fattar. All peppig välvilja om att vara ”stark” och så vidare. Samtidigt är ju filmvärlden uppenbart skev, utifrån genomgången och räknandet ni själva har beställt.

– Vi kämpar för konstnärlig frihet: att talang inte ska hindras av diskriminerande strukturer, och i mitt arbete har det blivit tydigt att flera konstnärer med utländsk bakgrund möter sådana. Ibland beskrivs det som politisk styrning, medan det tvärtom är en konkret konstnärlig fråga. Stereotyper om till exempel människor med mörk hud är ofta resultatet av automatiska och i grunden ideologiska antaganden. Alltså motsatsen till en fri gestaltning, säger Baker Karim.

I den före detta lagerlokalen spelas en drömsekvens in där Ibbes föräldrar – en ung Kandia och hennes svenska kärlek – rör sig till en kombination av Vivaldi och trummor, tills han livlös faller ihop i hennes armar.

Filmens regissör Dani Kouyaté är inte nöjd med övergången från dans till död. De tar om igen och igen.

– Det blir bara mer och mer mekaniskt, säger han och alla tar paus runt den svenska filmbuffén. Pågenkakor.

Skådespelaren Josette Bushell-Mingo, som har en bakgrund på Londons Royal National Theatre, spelar den äldre Kandia som återvänder till Gambia.

– När sonen blir vuxen förändras hennes roll och hon kan börja ta in det hon upplevt under många år: känslan av att inte vara riktigt välkommen i Sverige. Alla gånger hon klivit på en buss och lett mot folk som tänkt att hon nog var lite galen. Det har ofta inte varit uttalat men subtilt, som hur vatten formar en sten.

– Migrationen är en så stor erfarenhet i dag, och ”identitetskris” berör alla åldrar. I filmen är det den äldre kvinnan som måste i väg på jakt efter sig själv. Det är lite ombytta roller. Sonen tvingas anpassa sig, säger Josette Bushell-Mingo och produktionsledarassistenten Mathilda Rolland håller med. Hon är uppvuxen i Provence med en svensktalande mamma. När hon flyttade till Sverige som vuxen kunde hon språket men hade inte koll på kändisar, tv-program, slang.

– Jag känner igen mig väldigt mycket i filmen, säger hon och berättar att hon googlade skådespelarna innan hon tackade ja till assistentjobbet.

– Jag kom till ett Youtubeklipp där Adam Kanyama nästan är ett barn. Han rappar i en radiostudio. Jag blev chockad. Hans röst är övertygad. Som att han är femton år och vet vem han är.

I scenrummet sitter Dani Kouyaté kvar framför monitorn. Han har skrivit manuset på franska och beskriver översättningen av dialogen.

– Min berättelse, om hur vi lever blandade och ändå separerade av vår egen historia, är helt beroende av tonen i tolkningen. Det blir lätt skeva metaforer, eller humor som inte funkar. Vi har jobbat med manusexperter men den bästa hjälpen är Adam Kanyama på plats. Han är sensitiv, vet exakt hur orden fungerar, säger han om sin huvudperson som instämmer.

– Jag ser ett uttryck och känner: ingen skulle säga så i verkligheten. Så då fixar jag replikerna.

Skulle du kunna tänka dig att skriva filmmanus?

– Så klart.

Dramakomedi om identitet.

Den än så länge namnlösa långfilmen spelas in under tre veckor i Malmö och tre veckor i Gambia. Satsningen är en dramakomedi om identitet och om förhållandet mellan mor och son. I rollerna syns hiphopstjärnskottet Adam Kanyama och Riksteaterns Josette Bushell-Mingo.

Marika Lindström och Sten Ljunggren spelar de curlande farföräldrarna som gör allt för sitt barnbarn.

Dani Kouyaté från Burkina Faso regisserar. Gambia och Burkina Faso ser filmen som en brobyggare länderna emellan och deras respektive ambassadörer har varit väldigt engagerade.

Rättelse 2015-06-22 11:11
Texten har ändrats.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.