Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/hon-utforskar-kvinnor-som-inte-passar-in-i-mallen/

Film

Nicole Kidmans detektiv utreder sig själv i Karen Kusamas nya film

Karyn Kusama regisserar Nicole Kidman under inspelningen av ”Destroyer”. Foto: Everett Collection/IBL

LONDON. Nicole Kidman gör sitt livs mest extrema make-over i rollen som försupen och plågad LA-detektiv i ”Destroyer”. Regissören Karyn Kusama berättar om varför hon är besatt av traumatiserade kvinnofigurer präglade av förluster och sorg. 

Nicholas Wennö
Rätta artikel

En livlös kropp med gängtatuering i nacken hittas vid en uttorkad flodbädd av cement någonstans i Los Angeles. Tatueringen river upp oläkta sår för Nicole Kidmans ständigt bakfulla detektiv och singelmamma till en strulig 16-årig dotter. 

I drygt två decennier har Erin Bell hemsökts av traumatiska minnen från ett katastrofalt försök att infiltrera en rånarliga tillsammans med sin manliga partner Chris (spelad av Sebastian Stan). Under åren har hon gradvis förvandlats till en hårdkokt, hyenaliknande zombie med solskadad hy och trasslig häxfrisyr. 

– Vi ville berätta en historia som verkade vara en sak men som sedan visade sig bli något helt annat. Tanken var att tvinga in tittaren i Erin Bells skadade psyke för att ompröva henne utifrån nya synvinklar. Hela idén var att skapa en mer kvinnlig, cirkulär och reflekterande story – i kontrast till dagens ofta snabba, linjära berättelser som sällan blickar bakåt. Vi hade aldrig gjort filmen med en manlig rollfigur – den storyn har redan berättats, säger regissören på ett hotellrum i centrala London. 

Bredvid henne sitter maken Phil Hay som skrivit manuset tillsammans med sin skrivarpartner Matt Manfredi. 

– Vi ville göra ett drama om en detektiv som utreder sig själv, både i en bokstavlig, metaforisk och spirituell mening. Erin Bell är en väldigt komplicerad kvinna som lever mellan det förflutna och nuet, säger Phil Hay som tillsammans med Manfredi även skrivit manuset till Kusamas ”Aeon Flux” (2005) och “The invitation” (2015). 

Strax efter millennieskiftet fick Karyn Kusama sitt genombrott med det adrenalinstinna Brooklyn-dramat ”Girlfight” där Michelle Rodriguez spelar en problemtyngd ung kvinna som använder boxningen som självterapi. Allt sedan dess har Kusama varit besatt av feministiska berättelser om starka kvinnor som tvingas hantera sorg, personliga förluster och trauman. 

– Vi behöver utforska de här kvinnorna som är specifika och inte passar in i den normala mallen för hur kvinnor ska vara. Om jag inte hade kunnat relatera till Erin Bell hade jag nog inte gjort ”Destroyer”, säger Karyn Kusama.

Karyn Kusama. Foto: Katie Jones/Variety/REX

Precis som Erin Bell bär även Karyn Kusama på trauman från det förflutna. I tidiga 20-årsåldern dog två av hennes närmaste av heroin – brodern Kevin och hennes närmaste skrivarpartner på filmskolan vid New York University. Dessutom upplevde hon hur folk i närheten dukade under av droger eller blev offer för AIDS-epidemin. 

Precis som flera av Kusamas tidigare filmer drivs ”Destroyer” av en kvinnlig ilska. Med lika delar självförakt och hämndbegär ger sig Erin Bell på jakt efter ligaledaren. I jakten på sanningen använder den livströtta Erin Bell okonventionella metoder. I en av scenerna är hon till och med beredd att ge en döende rånare ett sista handjobb i utbyte mot information. 

– ”Destroyer” är mest relaterad till min första film, ”Girlfight”. Båda filmer har en stark kvinna i centrum som publiken kanske inte riktigt sympatiserar med. För mig handlar båda dramerna om kvinnor som på olika sätt slåss för att försonas med sig själva. I ”Girlfight” hittar Diana Guzman sig själv via kroppen och finner till slut att livet ändå är värt att leva. Erin Bell är en mer både fysiskt och psykiskt skadad rollfigur som har svårare att acceptera livet, säger Kusama. 

”Destroyer” är en LA-noir som för det mesta utspelar sig i frätande dagsljus och rör sig i stadens råaste miljöer bortom allfartsvägarna och turistmålen; ändlösa motorvägar, trista betongviadukter, uttorkade flodbäddar, tältläger med hemlösa, solkiga barer. Inspelningen föregicks av en minutiös jakt på lämpliga inspelningsplatser som delvis var gömda eller svåra att få tillgång till. Under den 33 dagar långa inspelningen filmade teamet på nära 40 olika platser. 

Los Angeles i all ära, men det är Nicole Kidman som bär hela filmen på sina axlar: ”En mycket bra Nicole Kidman spelar en mycket dålig kvinna”, löd den naivistiska sammanfattningen när New York Times recenserade ”Destroyer”. Nicole Kidman Golden Globe-nominerades för sin insats, men från början var Kusama inte helt övertygad om att hon var helt rätt för just den här rollen. 

Nicole Kidman som Erin Bell. Foto: Everett Collection/IBL

När Kidman hörde av sig, hade Kusama egentligen tänkt sig en yngre skådespelare för att matcha manuset rätt. Samtidigt var hon rädd för att missa en historisk chans att få jobba med av världens mest firade Hollywoodstjärnor. Förutom att Kidman gav Erin Bell tio års extra livserfarenhet imponerades Kusama övertygas av hennes öppna osäkerhet inför rollfiguren: ”Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra Erin Bell, och den känslan har gjort mig besatt”. 

För att skapa trovärdighet kring den glåmiga rollfiguren krävdes tidernas förvandlingsnummer. Inför inspelningen visade Kusama videosnuttar med struttande hyenor för att pusha Kidman i rätt riktning. 

– Jag var också väldigt medveten om att Nicole är lång, har perfekt hy och ett av världens mest kända ansikten. Jag var beredd på tuffa övertalningskampanjer men hon var den första att inse att Erin Bell inte skulle se ut som Nicole Kidman, ler Karyn Kusama.  

Tillsammans med en makeup-konstnär började de laborera för att skapa en kvinna med rätt sorts solskadade hud, tärda ansiktsuttryck och livlösa blick. 

– Nicole ville hela tiden ta det ett steg längre och blev besatt av idén att skapa ett ansikte som berättar en historia om självförsummelse, berättar Karyn Kusama. 

Jag var beredd på tuffa övertalningskampanjer men hon var den första att inse att Erin Bell inte skulle se ut som Nicole Kidman.

Det som ändå förvånade henne mest var Kidmans analys av Erin Bell. 

– Jag trodde att Nicole – precis som jag – skulle vilja prata om saker som raseri och kvinnlig ilska. Men hon menade att kärnan i Erin var att hon drevs av så mycket skuld och skam att det hade förgiftat hela hennes väsen. Det var en mycket mer nyanserad läsning av rollfiguren än vad jag först hade sett, säger hon och gör en kort paus: 

– Men vi var båda överens om att filmens känslomässiga hjärta är Erins relation till sin 16-åriga dotter som hon hela tiden har försummat. 

Läs Kerstin Gezelius recension av ”Destroyer”