Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 09:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/intervju-jessie-buckley-byter-chernobyl-angest-mot-countrydrommar/

Film

Intervju: Jessie Buckley byter ”Chernobyl”-ångest mot countrydrömmar

Jessie Buckley är filmaktuell med ”Wild Rose”. Foto: Alamy

Efter rollen som Ludmilla Ignatenko i hyllade tv-serien ”Chernobyl” dyker Jessie Buckley upp som kåkfarare med artistdrömmar i ”Wild Rose”. Niklas Wahllöf ringde upp den irländska sångaren och skådespelaren. 

När hon släpps ut ur finkan efter ett knarksmugglingsförsök har Rose-Lynn inte mycket mer än ett snett leende, vita cowboyboots och tatueringen ”three chords and the truth” på armen. Så börjar ”Wild Rose” som har svensk premiär nästa vecka.

Nu ska Rose-Lynne hem, till en av de i långa rader identiska små arbetarbostäderna i det eviga duggregnets Glasgow. Återförenas med sina två barn och sin lojala mamma som haft hand om dem. Skaffa sig ett hederligt jobb, som det heter, ta tag i sitt liv. Glöm det, hon ska till Nashville, Tennessee. Där och bara där kan hon bli den countrystjärna hon drömt om. Det och inget annat betyder något.

– Rose-Lynn är nog väldigt rolig att gå ut med, hon är charmig och vild och hon går stenhårt sin egen väg. Men hamna inte i slagsmål med henne! skrattar Jessie Buckley på telefon från New York. 

Jessie Buckley som Ludmilla Ignatenko i HBO-serien ”Chernobyl”. Foto: PictureLux/Alamy

Jessie Buckley är det irländska stjärnskottet med allt fler uppmärksammade roller i sitt cv. Många har sett henne som Ludmilla Ignatenko i ”Chernobyl”, HBO-serien som gav alla svenska medier samtidig orgasm. Eller filmen ”Beast” från förra året. 

Men rollen som Rose-Lynn är något annat, och det är att sjunga country för full hals. Nu är Jessie Buckley knappast vilse framför en mikrofon, för tio år sedan kom hon ända till andra plats i finalen av ”I’d do anything” – BBC-talangjakten för att hitta ”Nancy” till West End-musikalen ”Oliver!”

Sedan dess har hon uppträtt live i flera andra Andrew Lloyd Webber-produktioner. Men country?

Jessie Buckley skrattar åt frågan (hon skrattar mycket): 

– Jag hade inget som helst förhållande till country förut. Men både på Irland och i Skottland finns en otroligt tajt undergroundscen med countrymusik där folk går omkring i boots och Stetson-hatt och grejer, och Grand Ole Opry finns i Glasgow. Och Appalachian music (countrymusikens ursprung, red:s anm.) bygger i stor uträckning på brittiska och irländska spelmanslåtar som immigranterna hade med sig. Så countryn ligger inte så långt bort.

Vi pratar för lite om alla offer i ”följa drömmar”-kulturen, hur mycket av ditt liv måste du släppa för att hitta ett liv?

Okej, den musikaliska kopplingen finns. Men Rose-Lynn har inga pengar, ingen flygbiljett, inga kontakter – bara talangen och drömmen. En som behöver resa i väg för att hitta hem, en modell av den dubbelhet som så många i självförverkligandesamhället bär på: Frigörandet som riskerar förvandlas till aldrig infriad förväntning. För Rose-Lynn är legendariska The Ryman Auditorium i Nashville hemma, inte den fula tv-soffan med ungarna i Glasgow. 

– Det här är den tragiska baksidan av drömmen, säger Jessie Buckley. Rose-Lynn är ju själv ett barn som försummar sina egna ungar.

Jessie Buckley sjunger country. Foto: WENN.com

Trumpnare än sin avkomma börjar hon städa hemma hos rika Susannah, som visar sig ha såväl ett hjärta för country som försänkningar. Och när det visar sig att mamma Marion (Julie Walters) i alla år avstått sin dröm genom att lägga undan pengar för dotterns dito, ja då har Nashville kommit närmare. 

– Det här vägskälet, ”nu eller aldrig”, det är förstås en rätt banal sak. Men för Rose-Lynn är det antingen eller, ska hon följa sin passion måste hon släppa allt. Det är ingen liten kamp. Och det tycker jag att vi pratar för lite om: alla offer i ”följa drömmar”-kulturen, hur mycket av ditt liv måste du släppa för att hitta ett liv?

Om man växer upp i irländska lilla Killarney men sitter i New York innan man är trettio år och pratar med ett reporteruppbåd om sin senaste internationellt uppmärksammade roll, då får man finna sig i klyschfrågan: 

Hur relaterar du till det där vägskälet, den där kampen?

– Jag kan relatera till kampen mellan perioder av låg självkänsla och viljan att nå längre bort och den obändiga tron på att gnistan inom en kan bli en eld. Men jag var inte mamma som Rose-Lynn och jag hade inte suttit i fängelse – tror jag i alla fall, haha! – och framför allt: jag blev uppmuntrad hemma att söka mig ut, att livet innebar att skaffa sig erfarenheter i vilken form de än kunde vara. 

Den där gnistan, är den annorlunda när du skådespelar och när du sjunger? 

– Jag har faktiskt tänkt på hur många liknande känslor jag får när jag spelar och när jag sjunger. Allt är olika – fokus, tempo, temperament – men det handlar i båda fallen om att vända ut och in på sig för att berätta en historia, utan att lägga sin egen person ovanpå. Jag brukar försöka möta en roll halvvägs, mixa ihop och oss till något nytt, skaka hand och göra en pakt: ”Det här är vi!”

Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Gjorde du det med Ludmilla i ”Chernobyl”? 

– Oh, jag var skräckslagen! Den här verkliga kvinnan ur den här verkliga tragedin. I Sovjetunionen dessutom. Ett sådant ansvar! Men regissören Johan Renck gav oss bland annat rörelsecoacher att jobba med för att få fram rätt kroppsspråk och jag minns hur jag kom över ett foto på min verkliga förlaga och tyckte mig se en speciell hållning i hennes nacke... liksom märkt av sorg. Det kan vara en sådan till synes liten sak att ta fasta på. 

Utan att spoila för mycket kan man nog berätta att Rose-Lynn kommer i väg till Nashville till slut. Och hamnar på rätt ställen och sjunger så att änglarna gråter. 

Men blir det hemma för henne?

– Du kan ju inte lämna dig själv. När du gör det du älskar så sker små explosioner i ditt bröst, men tänk om de sker var än du gör det? I Glasgow eller Nashville? Det här är skönheten med country – att den beskriver det vanliga vardagslivet ”hemma”, fast på ett otroligt känslosamt sätt. 

Läs mer:

”Chernobyl påminner om scener i en zombiefilm” 

Vilka var de i verkligheten – personerna i ”Chernobyl”?